Sonic Mania

Julen 1991 så fick jag och min bror vår första konsol, ett SEGA Mega Drive tillsammans med det nya Sonic the Hedgehog. Minns också att min mamma då satt och spelade med oss i början, framför allt för att bossarna kunde vara knepiga. Men snart så zoomade man igenom banorna utan någon, och till och min två år yngre bror lyckades ta sig  igenom banor utan att förlora några liv.  Sen började jag verkligen jaga hala hemligheter, och jag glömmer aldrig hur mind blown jag blev efter att ha plockat alla ”chaos emeralds” (som man får för att klara av bonus banorna) och förvandlade mig till Super Sonic..! Självklart så fortsatte jag att spela och älska Sonic spelen som kom till Mega Drive/Genesis, och gör det fortfarande. Men därefter så tappade den blåa igelkotten sin charm, och har nästan blivit lite av ett skämt i spelcommunityn. Det var därför jag kände ett viss hoppfullt vemod när dom annonserade Sonic Mania, en återgång till ”den gamla goda tiden”!

Sonic och Tails far genom Green Hill Zone

Så jag satte mig i soffan, startade Nintendo Switchen och körde igång spelet och möts redan där av en meny som väldigt mycket påminner om de klassiska spelen. ”Lovande start” tänker jag. Jag låter tiden gå en liten stund och får du njuta av en animerad intro-film till spelet, och redan här får jag känslan av lördagsmorgon när man var liten. Jag trycker mig förbi nästa meny där man har möjlighet att välja olika sparfiler, precis som i Sonic 3, och väljer att köra med bara Sonic. Spelet startar med en introsekvens som nästan är tagen direkt från Sonic 3, men som snabbt visar sig lite anorlunda. Man får se Dr. Eggman och dom nya underbossarna, ”The Hard-Boiled Heavies”. Därefter blir man teleporterad till den första zonen, som inlediningsvis är en kopia av första zonen i första spelet Sonic the Hedgehog. Med det så var jag fast.

Om man har spelat det klassiska spelen, så beter sig Sonic precis som man är van vid. Hopp höjden, hur det är svårt att accelerera i uppförsbacke. Allt är precis som det borde vara när man kontrollerar sin valda karaktär. Kontrollerna känns tajta och responsiva, både i själva huvuddelen av spelet, men även i de olika bonusbanorna. Men detta sagt så var definitivt en (åter)inlärningskurva för min del för att få in känslan igen. Men detta ökade bara tjusningen i mitt tycke. Det var som att spela det första spelet igen! När det kommer till olika spelmekaniker så är dom också det samma som i spelet, men gärna med en lite twist emellanåt. Till exempel så återfinns eldskölden i från Sonic 3, men denna gång så kan den påverka olika object på banorna, som att sätta fyr på träbroarna på första banan. Det är en liten detalj, men faktum är att de olika sköldarna liknande funktioner, och kan faktiskt påverka vilka områden som man kan komma åt. Banorna i sig är sig är också en blandning av gamla klassiker och helt nya. Men vad som är intressant är att dom endast till en början liknar sina original och växer snabbt i både storlek och komplexitet. Detta gäller även bossar, som oftas är en gammal boss i en ny tappning. Givetvis finns det undantag, och utan att säga för mycket så blev jag väldigt glatt överraskad när jag kom till sista bossen i Chemical Plant Zone.

Men det som verkligen var pricken över i:et för min del, var musiken i spelet. Jag är inte ensam med att tycka att Sonic-spelen har haft ett av de bästa soundtracken i hela spelindustrin, och Tiago ”Tee” Lopes har gjort ett otroligt bra jobb med att förnya de gamla klassikerna, men även med att göra nya remixade versioner av dom (Akt 2 av varje zon erbjuder nästan alltid en remixad variant av en klassisk låt) och producera helt nya låtar till de nya banorna. ”Den här kommer sätta sig på huvet” tänkte jag direkt efter jag kom in i Studiopolis Zone, och fick höra de jazziga tonerna som erbjöds i bakgrunden.

Inga animationer är missade i Sonic Mania

Grafiken har också fått sig ett ordentligt lyft, även om det kanske inte märks direkt. Men ett litet exempel är att Sonic nu följer kurvorna i de ramper och loopar som finns i spelet, något som tidigare var 45-graders vinklar originalen. De övriga animationerna känns också mycket mer flytande och polerade. Bakgrunderna i spelet är också mycket mer detaljerade, även om de återhåller sin klassiska charm. Det är mycket mer som händer i bakgrunden och alla banor känns mycket djupare på grund av det, vilket givetvis förhöjs av banornas storlek. Jag stötte heller aldrig på något hackande eller att spelet gick långsamt under mitt spelande, även när jag lyckas hoppa på ett gäng taggar och förlorar mina 150 ihopsamlade ringar som då flyger ut över hela skärmen.

När jag efter en och halv timmes spelande vänder mig till min sambo och säger att jag känner mig som en sjuåring igen, så skrattade hon och skakade på huvudet med ett leende. Men så var det, det kändes verkligen som jag var tillbaka till den julaftonen ’91 och spelade Sonic för första gången igen. Så rätt har man lyckats med Sonic Mania, att jag tycker alla borde göra sig en tjänst och åtminstone testa spelet någon gång. Jag tänker i alla fall sätta mig ner och försöka jaga ner alla ”chaos emeralds”, så jag kan zooma igenom banorna som Super Sonic igen. Jag menar, jag kan ju inte vara sämre än mitt sjuåriga jag..!

Julen 1991 så fick jag och min bror vår första konsol, ett SEGA Mega Drive tillsammans med det nya Sonic the Hedgehog. Minns också att min mamma då satt och spelade med oss i början, framför allt för att bossarna kunde vara knepiga. Men snart så zoomade man igenom banorna utan någon, och till och min två år yngre bror lyckades ta sig  igenom banor utan att förlora några liv.  Sen började jag verkligen jaga hala hemligheter, och jag glömmer aldrig hur mind blown jag blev efter att ha plockat alla "chaos emeralds" (som man får för att klara av…

Review Overview

Betyg

100

About Henrik Grönberg

Entusiastisk gamer och e-sportälskare som spelar allt från snabba FPS- till tidskrävande, turbaserade strategi-spel.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com