Sonic Forces

Oh boy, det senaste så kallade ”Modern Sonic”-spelet som jag körde var Sonic Unleashed, vilket jag får säga var ett 50-50-spel. Jag tyckte om dagbanorna (då man spelade som vanliga Sonic), men nattbanorna (då man spelade som Werehog Sonic) lämnade mycket att önska. Satt även och backseatade när det spelat Sonic Boom, och det verkligen skar i hjärtat på mig. Men sen fick jag chansen att spela (och recensera) Sonic Mania och mitt hopp lyftes lite med det. För jag hoppades att Sonic Forces skulle vara ett bra, ”modern Sonic”-spel.

Spelet öppnar med ett kort intro, där Sonic blir besegrad och tillfångatagen av Dr. Eggmans senaste skapelse, Infinite. Spola fram i tiden sex månader och Eggman & co har tagit över världen, där Sonics vänner nu försöker hålla igång en ganska tafatt motståndsrörelse. Här får man reda på att Knuckles lyckats rekrytera en ny medlem, och man får sin egen karaktär (ja, man kommer få skapa sin egna ”Sonic”) introducerad som ”the Rookie”. Därefter så får man springa på diverse uppdrag för att försöka ta reda på vad som hänt med Sonic, vad som gör Infinite så kraftfull och hur man ska befria världen från Dr Eggman. Och givetvis är det väldigt mycket fokus på kraften av vänskap!

Spelet är uppdelat i ett antal banor där man spelar som några olika karaktärer som alla har lite olika mekaniker; Du har din egna karaktär, som har ett vapen som man kan byta ut mellan banorna och som svingar sig fram med hjälp av en enterhake. Vapnet bestämmer också vilka extraförmågor man kan utnyttja på banorna från de tidigare Sonic Colors. Modern Sonic är nästa karaktär, som har ungefär samma spelstil som i de tidigare modern-Sonic-spelen, med en boostförmåga som fylls på med hjälp av att rädda Vita Whisps, dash-attack till fiender i närheten och en ground stomp för att ta sig ner snabbt. Sist av vi Classic Sonic, där alla banor är sett från sidan och man har ungefär samma förmågor som man har i Sonic Mania, där hopp-spinn-starten är det nya tillägget (man hoppar och börjar snurra i luften för att sen fara iväg när man landar). Sedan har man en kombination där man får spela både med sin egna karaktär och med Sonic i ett fåtalbanor, där deras förmågor är kombinerade (kraften av vänskap!). Tyvärr måste jag dock säga att inget av lägena känns riktigt bra att spela. Modern Sonic är väl det som känns bäst, där banorna oftast är gjorda för att man ska kunna rusa igenom dom på max hastighet. Däremot så vet jag inte vad som hände med Classic Sonic. Efter att ha spelet Sonic Mania, så känns Sonic Forces motsvarighet som man är täckt i sirap, till den grad att man nästan sugs fast i marken. Det var en riktig besvikelse, och efter att ha kört två banor med Classic Sonic så inledes varje ny classic-bana med en suck då jag insåg vad jag hade att förvänta mig; en långsam karikatyr som tenderar att falla i varenda hål på banan. På tal om karikatyrer, fungerade ens egna karaktär som ett form av mellanting mellan Modern och Classic Sonic, med lite mer plattformande och några få sekvenser som man for igenom. Dock så känns inte någon av kontrollerna speciellt exakta eller responsiva, något som är ett måste i ett sådant spel.

Nu när vi har tacklat själva spelmekaniken, så får vi hoppa över till det som också skulle vara en av de säljande punkterna i Sonic Forces: skapandet av en ”Sonic”-karaktär och göra den till sin egen. Som jag nämnde tidigare så får man skapa sin egen karaktär väldigt tidigt i spelet, där man väljer vilken sorts djur man vill vara (och alla dessa har lite olika bonusar), vilken färg man har och lite andra visuella aspekter som man har. Sedan låser man upp mer och mer kläder, smycken, hattar med mera genom att klara av banor, och genom att få extra bra resultat på en bana (så kallad ”S-Rank”). Man får även då och då olika vapen som har lite olika attacker samt kan utnyttja de olika Whisps:en från Sonic Colors (lightning, drill, rocket osv). Jag gjorde mitt bästa med att göra en så ”seriös” karaktär som jag kunde, men givetvis så testade jag lite mer… udda, kombinationer av utstyrslar. Dock så kommer inget av det jag gjorde ens i närheten av det som internet har skapat, vilket är kanske något som kan tilltala en viss typ av spelare. Och jag ska väl säga att det är en trevlig idé att man får skapa sin egna karaktär som går med Sonic och hans gäng, och hjälper dessa med att befria världen, men tyvärr är det inget som genomförs väl nog för att väga upp spelets brister.

Om man kollar på de tekniska bitarna i spelet så finns där åtminstone en ljusglimt att hämta. Banorna i sig är väl designade, och lyfts av de välgjorda bakgrunderna, t.ex med stora robotar som förstör en stad. Alla ljud känns också som en naturlig del av spelet, vilket förhöjer känslan. Men något som jag tycker är ett av de viktigaste elementen i ett Sonic-spel, är just musiken. Även om det inte håller samma klass som Sonic Mania, så är musiken i Sonic Forces riktigt bra och passar väl in till ett Modern Sonic-spel. Även om de alla är up-beat och håller högt tempo så är de varierade i stil och inget man direkt tröttnar på i första taget (vilket behövs med kontrollerna som de är).

”Jahapp, då var det över.” Det var så jag kände när jag klarat av Sonic Forces. Besvikelsen är påtaglig efter att ha spelat guldkornet som är Sonic Mania. Jag hoppades verkligen att jag skulle fastna lika hårt för det här spelet, att det skulle väcka samma känslor. Men med kontroller som inte känns tillräckligt exakta eller responsiva så försvinner mycket av det som gör ett Sonic-spel. Men det är som tur inte bara mörka moln; musiken var riktigt bra, och jag misstänker att man kan nog ha ganska roligt med att skapa riktigt konstiga karaktärer. Tyvärr så kräver det att man spelar spelet för att låsa upp alla kostymmöjligheter, och oavsett hur mycket det tjatas om ”vänskapens kraft” så tror jag inte det är något jag orkar ta mig igenom. Jag får väl istället hoppa tillbaka till Sonic Colors och Sonic Generations och om de kan väcka barnasinnet till liv för min del.

Oh boy, det senaste så kallade "Modern Sonic"-spelet som jag körde var Sonic Unleashed, vilket jag får säga var ett 50-50-spel. Jag tyckte om dagbanorna (då man spelade som vanliga Sonic), men nattbanorna (då man spelade som Werehog Sonic) lämnade mycket att önska. Satt även och backseatade när det spelat Sonic Boom, och det verkligen skar i hjärtat på mig. Men sen fick jag chansen att spela (och recensera) Sonic Mania och mitt hopp lyftes lite med det. För jag hoppades att Sonic Forces skulle vara ett bra, "modern Sonic"-spel. Spelet öppnar med ett kort intro, där Sonic blir besegrad och…

Review Overview

Betyg

40

About Henrik Grönberg

Entusiastisk gamer och e-sportälskare som spelar allt från snabba FPS- till tidskrävande, turbaserade strategi-spel.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com