Somewhere in the Night

Att ge sin huvudkaraktär minnesförlust kan idag te sig som ett desperat, nästan parodiskt, sätt att skapa dramatiska förvecklingar i en thriller. Jag förmodar att läget var annorlunda 1946, men känslan är ändå att det redan då knappast var ett speciellt fräscht grepp.

George Taylor vaknar upp på ett armésjukhus efter att i slutskedet av andra världskriget skadats svårt i en granatattack. Problemet är bara att han inte har en aning om vem han är då explosionen utplånat hans minne totalt. Förvirrad och förtvivlad beger sig George till Los Angeles och det hotell som var han sista kända adress. Via några brev går jakten på det förflutna till en man vid namn Larry Cravet, som något år tidigare öppnat ett bakkonto åt George men nu verkar ha gått under jorden. Att fråga efter denna Cravet väcker dock ont blod hos såväl polisen som hos mer kriminella element och snart är minnesförlusten hans minsta problem.

Bortser man från det något krystade med att låta huvudkaraktären glömma vem han är, finns det något tilltalande och rättfram i anslaget. Huvudpersonen är trivsamt plågad när han konstaterar att utan sitt förflutna eller sin identitet finns där bara tomhet och mörker. Den förtvivlan han känner när han tafatt börjar jaga ledtrådar kring vem han en gång var fungerar bra som filmens motor. Att John Hodiak i huvudrollen inte är världens mest karismatiska eller uttrycksfulla skådespelare stör inte så mycket ändå. Det är heller ingen svärta som faktiskt berör på riktigt eller har något djup, men den gör sig bra som utsmycknad.

Joseph L. Mankiewicz, som sedan kom att regissera All About Eve och Cleopatra, överöser knappast Somewhere in the Night med kreativitet eller finess. Till stora delar känns det som ett långt avsnitt ur en tv-serie. Intrigen är krokig och ibland onödigt snårig, med betydligt fler karaktärer än vad man först hade väntat sig, vilket erbjuder lite dynamik samtidigt som det blir lite rörigt. Trots att det kanske blir en halvtorr dialogscen för mycket eller att George Taylor träffar på lite väl många karaktärer, hålls tempot uppe hela tiden. Visserligen allt annat än tight, men med bra underhållningsvärde.

Jag skulle kanske hellre beskriva det som en ganska typisk kriminalfilm snarare än Film Noir, men Fox har trots allt valt att släppa den i samma serie som bland annat tidigare recenserade Laura och Call Northside 777. Utgåvan innehåller ett kommentarspår och kommer knappast göra någon besviken, även om filmen knappast kommer etsa sig fast i minnet speciellt länge.

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.