Sly Cooper: Thieves in Time

Efter åtta långa år är Sly Cooper tillbaka. Spelen kom visserligen ut igen för ett par år sedan i en HD-version till PlayStation 3 men denna gång är det ett helt nytt äventyr vi får ta del av. Spelet finns till både PlayStation 3 och PlayStation Vita men vi fick bara ett recensionsexemplar till Vita.

sly cooper thieves 01

Medan Ratchet & Clank har fått ett flertal nya spel till denna generations konsol har både Jak & Dexter och Sly Cooper fått nöja sig med att se gamla spel i ny kostym. Nu när Sly Cooper äntligen får ett nytt spel är det Sanzaru Games som tagit över efter Sucker Punch. Klart man blir lite orolig när en ny studio tar över en spelserie men Sanzaru Games visar att de förstått vad själen i ett Sly Cooper-spel är. De gör inga utsvävningar eller försöker ”förnya” spelserien utan det står klart redan från första banan att det handlar om klassiskt plattformsspelande med fokus på att smyga snarare än att slåss. Och för oss gamla spelare tar det inte lång tid att känna igen oss. Co-op? Glöm det. Förstörbara omgivningar? Inte en chans. Genererande hälsa? Icke sa Nicke. Detta är old-school så det förslår.

Någon håller på att radera material ur Thievius Raccoonus, Coopers familjebok. Detta sker i dåtid så Sly, Murray och Bentley gör det enda logiska, de bygger en tidsmaskin (mest Bentley) och åker tillbaka i tiden för att stoppa den som gör det. Resan kommer att ta dem till fem olika tidsåldrar och Sly kommer att möta fem stycken av sin förfäder och hjälpa dem.

sly_cooper_thieves_03

Sly Cooper: Thieves in Time är ett spel men också en behaglig resa tillbaka i tiden. Det är som att uppleva spel för tio år sedan och bli påmind om att det fortfarande fungerar. Att man inte måste klämma in en massa nymodigheter och knep för att locka spelarna. Ibland räcker det bara att gå tillbaka till det som fungerade och förfina det. Det är en svår balansgång, spel som Hitman: Absolution och Tomb Raider visade att man faktiskt kan utveckla populära spelserier och göra det bra. Men jag är trots det nöjd med att Sly Cooper håller sig till det som varit. Det finns en speciell charm med spelen som hade gått förlorad om man ändrat för mycket. Redan första banan, när Cooper skall bryta sig in i ett museum i Paris är det skönt att lyssna på när gruppen hjältar tjafsar på som vanligt.

Sly Cooper-spelen har aldrig varit svåra men finurliga, banorna är aldrig linjära även om det inte är svårt att förstå vart man skall. Men att ta sig dit är inte alla gånger så enkelt. Denna gång får vi även spela som Slys förfäder vilka alla har olika egenskaper. Vissa kan hoppa långa sträckor med stor precision medan andra kan skjuta en pil med ett rep fastsatt i. Det öppnar för nya sätt att spela och det gäller att hålla tungan rätt i munnen när man styr dessa på sina äventyr. Du får även tillgång till olika kostymer under spelet som alla har olika egenskaper och kan utnyttjas för att ta sig förbi vakter och liknande.

Varje förfäder har en egen hubbvärld där Sly och hans gäng kan röra sig runt och hitta diverse gömda skatter etc. Så förutom att klara av spelet, som tar runt 10-15 timmar så finns det gott om saker och ting att hitta och undersöka som förlänger speltiden med ungefär det dubbla. Tyvärr segas spelet ner en hel del av laddningstider från helvetet.

sly_cooper_thieves_04

En sak som faktiskt skiljer sig är att antal minispel har ökat, här utnyttjas Vitas alla funktioner där du måste hacka datorer eller fånga fisk. Framförallt Bentleys datorhackande är både kul, underhållande och ett trevligt avbrott från allt plattformshoppande. En sak som inte fungerar är strider, Sly är inte byggd för att slåss och det märks. Det blir aldrig något flyt utan känns mest stelt och irriterande. Som tur var kan du smyga förbi merparten av dina motståndare.

Överlag är det dock en positiv känsla som finns kvar när jag spelat klart Sly Cooper. Det är kanske inte det mest nydanande spelet i år, snarare tvärtom. Men det är ett spel gjort med stor känsla och respekt för karaktären och de tidigare spelen. Alla fans av tvättbjörnen borde vara nöjda.

 

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.