Slutet bli döden – Fredagens Film Noir drar sin sista suck

Det är som med relationer. Man ska se till att göra slut innan man börjar hata varandra. Inte för att jag börjat hata de filmer jag recenserar i den här serien, men en viss leda har börjat infinna sig. Då är det bättre att sätta punkt.

FFN 02

Förutom att få skriva om filmerna och fylla ut veckan när Filmfenix var nystartat, var huvudanledningen till att jag drog igång det här projektet att börja se titlarna som står i hyllan och samlar damm. Jag hade under några år samlat på mig i princip hela serien Fox Film Noir, men bara sett fyra eller fem av dem. Jag hade även köpt på mig inte mindre än fyra volymer av Film Noir Classic Collection, där jag inte förmått mig att se mer än kanske en tredjedel av innehållet. Utöver det stod det mängder med lösa titlar som aldrig blivit sedda och ett par som jag någonstans kände att det skulle vara kul att se om. Att då sätta lite nödvändig press på mig själv att recensera en film i veckan kändes väldigt rätt.

Förutom några svackor när jag haft fullt upp med det vi brukar kalla livet, har det aldrig känts speciellt betungande heller. Inte förrän nu under våren. Just eftersom filmerna har sin speciella stil, sina ofta återkommande teman och inte helt sällan även återkommande skådespelare, har det blivit en härlig värld att glida in i. Även om jag än så länge egentligen bara doppat foten i den uppsjö filmer som producerats inom genren, känner jag att jag börjat kunna urskilja var mitt fokus kommer ligga framöver. De filmer jag gillat bäst har ofta varit de som kommit från första halvan av 50-talet, tagit några försiktiga steg bort från det klassiska Hollywood, och närmat sig någon slags ruffig b-film. Subgenren som ibland kallas neo noir har också ofta tilltalat mig.

FFN 01

De filmer jag i första hand skulle rekommendera är fantastiska Kiss Me Deadly och lite mindre uppmärksammade Pickup on South Street. Även klassiska storfilmer som Double Indemnity. The Asphalt Jungle och Sunset Blvd. hör ju till sådana man verkligen inte bör missa. Det största stolpskottet är förmodligen D.O.A. även om det fanns en handfull som mest kändes intetsägande. På det hela taget känns det som att jag fått en ganska bra utdelning av filmupplevelser i förhållande till den tid det tagit att se dem.

Men nu är det över, kanske inte nödvändigtvis för all framtid, men det ska i alla fall bli skönt att lägga krutet på annat istället. Ni vet: Så mycket film, så lite tid…

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.