Skruvad komedi om klassamhället i Parasit

När jag för några veckor sedan skulle skriva ihop en lista på fem filmer som jag önskade till Stockholm Filmfestival var det verkligen ingen slump att Parasit infann sig där. Guldpalmenvinnare är alltid spännande och ofta fantastiska filmer, Shoplifters och The Square som vunnit de föregående åren imponerade mig verkligen och kommer båda högt på min lista över de bästa filmerna från detta årtionde. Mina förväntningar av vad klasskomedin Parasit kunde leverera accelererade därför enormt när det stod klart att även den vunnit guldpalmen. Joon Bong-Ho gjorde mig inte besviken och Parasit är en av årets absolut bästa filmer.

I en unken källare i den sydkoreanska huvudstaden Seoul kämpar en familj med att få mat på bordet och gratis wi-fi till telefonerna. Deras utsikt består av en ruffig bakgata och deras fönster får ofta agera urinoar åt den lokala befolkningen. Familjens föräldrar Kim och Chung-Sook är sedan en tid tillbaka arbetslösa och mestadels av familjens hopp är lämnat åt deras framåtriktade son Ki-Woo samt hans cyniskt humoristiska syster Ki-Jeong. En dag får Ki-Woo ett erbjudande av sin nära vän att provisoriskt ta över hans jobb som privatlärare då han ska lämna landet för sina studier. Ki-Woo tvekar ett tag om det är lämpligt att tacka ja till jobbet med tanke på att han inte ens har universitetsutbildning. Ett förfalskat intyg senare är dock skammen som bortblåst och jobbet hans.

Familjen i Parasit

Den jämnåriga flicka som Ki-Woo blivit utsedd att undervisa i engelska bor på stadens gräddhylla i en stilren lyxvilla och tillhör den absoluta överklassen. Hon bor där tillsammans med sin unga bror samt sina föräldrar. Hennes pappa är sällan hemma då han har fullt upp med sitt framgångsrika företag. Ki-Woo gör snabbt succé hos flickans mamma som ser honom som en välutbildad och sofistikerad ung herre. Då Ki-Woo själv är snabb med att notera detta får han den förbjudna idén om att kuppa in sin syster som lärare till familjens förtigna yngste son. Allt visar sig gå exakt enligt plan, men en tand som väl är blodad blir snabbt hungrig på mer. Frågan är bara hur långt Ki-Woo och hans familj kan dra denna lögn utan att bli upptäckta och hur många fler familjemedlemmar som kan bli delaktiga i denna lögn.

Jag vill egentligen inte skriva mer djupgående om vad handlingen kretsar kring, det vore att beröva er på 145 underbart oförutsägbara minuter som bjuder på både mörker och skratt. Det är just det oförutsägbara blandat med det höga tempot som gör denna film så oerhört underhållande att bevittna, tonläget i dialogen är dessutom mycket träffsäkert och samtliga skådespelare bjuder på hög klass i sina insatser. Ibland oroas man att humorn ska urarta mot det farsartade hållet men den oron blir aldrig långvarig då den ständigt lyckas balansera över till en mer sansad humor.

Ki-Woo betraktar överklassfamiljens tavlor tillsammans med familjens mor.

Joon Bong-Ho lyfter många komiska stenar i detta alster som snabbt blir till en uppvisning i svart humor. Överklassens förvridna självbild och klasshat är återkommande teman samt samhällsklassers strävan att slicka uppåt och sparka nedåt. Det är ingen vacker samhällsbild som målas upp, men potentiellt en sann sådan. Som titeln antyder hävdar den att de flesta av oss är just parasiter som nyttjar systemet till sin egen personliga vinning utan respekt för våra medmänniskor. Som tittare får man kämpa med att sympatisera med någon, de flesta blottas till det negativa på ett eller annat sätt. De lägst stående i samhällets hierarki får dock behålla huvudena och utan att avslöja för mycket om filmens slut kan jag luddigt sammanfatta det som ett slut som kretsar kring hur enkelt en kan falla från samhällets topp- till bottenskikt, och hur lätt det är att bli för girig i sin jakt på mer.

När det redan urartade dramat börjar lida mot sitt slut känns det som att det desperat trycks in lite väl mycket exposition i slutminuterna. Joon Bong verkar vilja snurra till slutet både en och två gånger och jag undrar om det inte blir lite väl många varv. Men detta är som sagt endast funderingar från mitt eget håll, jag har ingen egen idé över hur slutet på ett bättre sätt hade kunnat utforma sig och jag är osäker på om det ens hade kunnat göras bättre. Det enda jag egentligen har en invändning mot är att denna i övrigt ganska komplexa film avslutas lite väl tydligt och glasklart på ett sätt som lämnar familjen med en hård seriff som gör att slutet framställs som ganska låst. Jag finner oftast öppna slut mer tillfredsställande än stängda men om det hade gjort Parasit bättre kan vi bara spekulera kring. Nu låter jag dock onödigt hård, så gott som allt med denna film är genomfört med oerhörd precision och finkänslighet, skavankerna i slutet förblir endast petitesser.

Om det inte redan har framgått så är Parasit ett av 2019 stora måsten på bioduken. Parasit har svensk biopremiär 20 December.

När jag för några veckor sedan skulle skriva ihop en lista på fem filmer som jag önskade till Stockholm Filmfestival var det verkligen ingen slump att Parasit infann sig där. Guldpalmenvinnare är alltid spännande och ofta fantastiska filmer, Shoplifters och The Square som vunnit de föregående åren imponerade mig verkligen och kommer båda högt på min lista över de bästa filmerna från detta årtionde. Mina förväntningar av vad klasskomedin Parasit kunde leverera accelererade därför enormt när det stod klart att även den vunnit guldpalmen. Joon Bong-Ho gjorde mig inte besviken och Parasit är en av årets absolut bästa filmer. I…

Review Overview

Betyg

Summary : Betyg

90

About Svante Håkansson

Jag är en 16-årig kille från Sala med lätt besatthet för alla film-boxar signerade Artificial Eye eller Criterion. Mitt största nöje på fritiden är att springa mellan biografer när det är filmfestival och att försöka se så många oscarsnominerade filmer som bara går.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.