Sinister

Ellison (Ethan Hawke) livnär sig på att skriva romaner och inte vilka romaner som helst, utan bloddrypande kriminalhistorier från verkligheten. Där plockar han sönder kriminalfall och går igenom varje spår som polisen misslyckats med. Men nu var det länge sedan han fick till en succé, senast med hans bok; ”Kentucky Blood”. Han är i desperat behov av en ekonomisk framgång.

Sinister 07

Utan att familjen vet om historien, flyttar han in med dem i ett hus där ett fruktansvärt mord inträffat som utplånade de som bott där. Alla utom den yngsta dottern som nu är försvunnen. Ellison hittar en låda på vinden som innehåller fem Super 8-filmer samt en projektor. När han börjar titta på dem innehåller den första filmen mordet i huset där han bor. Därefter följer fyra andra mord ända tillbaka till 1960-talet. Det som är signifikant för alla dessa mord är att ett barn i varje familj som mördas är försvunnet och saknas. Mystiken tätnar och det blir inte lättare när hans egen familj verkar falla sönder. Hans hustru, (Juliet Rylance) försöker få Ellison att ge upp boken och flytta tillbaka hem. Något som han vägrar oavsett hur huset verkar påverka hans två barn (Michael Hall D’Addario och Clare Foley). Ju mer han gräver ner sig i filmerna, ju fler samband mellan morden hittar han och desto mer visar sig ondskan för honom.

Sinister 08

Första fem minuterna är helt suveräna. Ljudbilden griper tag i mig som tittare och jag får en obehagskänsla som sakta planteras inombords. Här finns det inga glada, lyckliga solskensminnen som bygger upp grunden för familjen som träder fram framför mig. Redan från start dras jag med ner i en pågående mardröm som aldrig tar slut utan bara tar mer fart. Det blir som en karusell som du aldrig kan slappna av ifrån och detta visar sig vara en av filmens svagheter. Till slut betraktar jag som tittare enbart det som sker och jag tar inte in det med känslorna utan börjar fundera på grepp som har valts och därigenom blir jag enbart en betraktare.

SINSTER

Det finns tre stora bitar i denna film som jag funderar mycket på:
Ljud: Det finns en scen där Ellison vaknar upp i sängen och sätter sig upp. Han håller för öronen som om det vore ett starkt ljud runt omkring honom och i andra sekunden så tar han ner händerna. Ljudbilden ger mig inga ledtrådar till vad jag hör eller om det är så att han hör det som jag hör. Detta skapar enbart förvirring. Den typ av experimentell ljudförstärkning som hela filmen byggs upp av, skulle må bra av att användas ytterst sparsmakat i vissa fall.
Ljus: Snälla Ellison, jag har en direkt fråga till dig. Varför tänder du aldrig ljusen i rummen som du går in i? Jag förstår att ni har det fattigt och måste leva snålt, men innebär detta att man inte tänder en enda taklampa? Jag förstår att en hel del av filmens atmosfär bygger på den mörka och hotfulla känslan som byggs upp, genom att rummen ständigt ligger i mörker. Men jag kan bara relatera till hur jag själv skulle hantera situationer då jag smyger genom huset för att leta efter en inkräktare som jag hör någonstans. Den enda gången Ellison faktiskt tänder en taklampa, är då projektorn saknas på hans kontor.
Manus: Varje gång Ellison ramlar och skriker händer ingenting från den övriga familjen. Han kan ramla ner från vinden i ångest över vad han har fått se där, men reaktionen uteblir totalt. Detta får mig att börja fundera på vad som är verkligt och vad som inte är verklighet. Låt mig ge ett exempel. När pojken, som lider av nattskräck, hittas av Ellison ute i trädgården, kommer hans mamma springande ut från huset. Det är mitt i natten och hon ligger och sover. Trots detta hör hon dem ute i trädgården och kommer dit. I en annan scen får vi se den lilla flickan ligga med stirrande ögon på en fasansfull teckning på väggen, där en av de förlorade barnen sitter bredvid. Ingen reaktion på denna målning, som jag då antar inte har funnits i verkligheten. Ologisk hantering av händelser och trådar som planteras men aldrig används skapar också förvirring.

Sinister 01

Sinister är ingen dålig film. Skådespeleriet är bra utan att det blir överdrivet eller konstlat. Ethan Hawke är som klippt och skuren för sin roll och ger en mogenhet som jag ofta saknar i nutida skräckfilmer. Det är sällan jag ser en sådan välspelad karaktär. Juliet Rylance utstrålar hela den frustration som hon känner inför sitt äktenskap. Barnen är trovärdiga i sina roller och jag måste ge en extra eloge till Clare Foley som spelar dottern, där man verkligen ser hennes förvandling. Hade Blu-rayen innehållit någonting som gett lite mer till filmen hade mitt betyg blivit högre. Till exempel ett kommentarspår eller en djupare dokumentär. Tyvärr ger extramaterialet ingenting direkt till filmen utan snarare till olika fenomen som filmen utgår ifrån. Bilden ger djuphet även i de mörka partierna, och det finns det gott om. Min kritik om detta handlar snarare om ett beteende från en av karaktärerna än själva bilden. Scott Derrickson har både regisserat och skrivit manus till filmen, och har gjort en film som några kommer att uppleva som skrämmande medan andra uppfattar som ett hyfsat hantverk. 2005 stod han som skyldig till filmen The Exorcism of Emily Rose eller Besatt som den kallades här i Sverige. Men det är en helt annan historia…

 

About Matz Malm

Matz Malm
Med Göteborg i bakgrunden sitter jag ofta och begrundar livets mysterium och min egen plats i universum. Sådant som får mig att reagera och bli engagerad får min blick att söka sig till rutan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.