Silent Hill: HD Collection

Silent Hill: HD Collection är ännu en i en lång rad av spelsamlingar som släppts den senaste tiden. En trend vilken snarare känns som ett billigt sätt att dryga ut release-schemat inför ett stundande generationsskifte än en hjärtevärmande fanservice.

Att man ens vågar kalla Silent Hill: HD Collection för en kollektion är något av ett skämt, då paketet endast innehåller Silent Hill 2 & 3. Om Konami nu, som de själva påstår, vill “ge nya och gamla fans chansen att uppleva en tidig era av de genreskapande Silent Hill-spelen” borde inkluderandet av det första Silent Hill vara det minsta man kan begära. Inte minst då handlingen i Silent Hill 3 är en fortsättning på det första spelet. Men låt oss för en stund lämna detta och fokusera på vad som erbjuds, snarare än vad som saknas.

Silent Hill 2 – Handlingen i Silent Hill 2 kretsar kring James Sunderland som anlänt till Silent Hill efter att han erhållit ett brev undertecknat “Mary” – James frus namn. I brevet skriver Mary att hon väntar på honom vid deras “speciella plats”. Vad som gör situationen aningen prekär är det faktum att Mary, sedan tre år tillbaka, är död. Redan under spelets fem första minuter väcks motstridiga känslor inom mig. Samtidigt som jag vill vända mig om och fly, lämna såväl brev som minnen bakom mig och aldrig blicka tillbaka, så kan jag inte hejda mig från att ta mina första staplande steg in i dimman och ner längs stigen till det mystiska Silent Hill.

Silent Hill 3 – I Silent Hill 3 ikläder sig spelaren rollen som Heather, en tonåring som försöker bringa klarhet i sitt förflutna då hon dras in ett gränsland mellan mardröm och verklighet. Även om spelet inte är utan sina meriter, och trots att handlingen anknyter till den i det första spelet, engagerar jag mig aldrig på samma vis som i Silent Hill 2. Det bredare perspektivet med större fokus på det ockulta är mindre intimt och den känslomässiga kopplingen till den stereotypa tonårstjejen Heather blir inte densamma som till den sorgsna änkemanen James.

Jag vill verkligen älska Silent Hill: HD Collection, inte minst då Silent Hill 2 var en av de starkaste spelupplevelserna jag tagit del av då jag spelade originalutgåvan på PlayStation 2. Istället blir det en stor besvikelse på grund av det slarviga konverteringsarbetet som gör att spelen blir både sämre och fulare i sin nya HD-skrud. I synnerhet Silent Hill 2 har fått sin stämning totalt förstörd då filmbruset reducerats och kontrasten i ljussättningen minskats till den grad att många av miljöerna mest liknar en grå sörja. Värst är dock hur dimman lättats upp och flyttats bak så att det nu går att se för mycket av omgivningarna, eller i vissa fall bristen på dem, då vi nu kan se avkapade byggnader och vattenmassor som tidigare dolts.

Konverteringarna lider även av en ojämn bilduppdatering som sjunker i tid och otid, ett problem jag aldrig upplevt i originalversionerna och därmed kan tyckas lustigt med tanke på hur mycket kraftfullare dagens hårdvara blivit. Istället för att få ordning på dessa grundläggande problem har man lagt tid och resurser på att spela in nya dialoger till de båda spelen. De nya rösterna tillför dock ingenting nämnvärt och replikerna levereras i helt fel takt till filmsekvensernas läppsynkronisering.

Allt som allt är Silent Hill: HD Collection en slarvig sörja som inte lyfter fram spelseriens rötter på det vis de förtjänar. Om du har tillgång till en PlayStation 2 eller Xbox, och vill uppleva spelen så som de är tänka, rekommenderar jag dig att sondera begagnatmarknaden innan du överväger denna samlingsutgåva.

About Adam Bing

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.