Silent Hill: Downpour

Silent Hill, för de flesta en trevlig semesterort i New England-stil perfekt för avkoppling. Men då staden kallar på dig väntar varken sol eller rekreation.

Jag ser alltid fram emot ett nytt Silent Hill-spel, dock inte utan en rejäl dos skepsis och jag undrar allt som oftast hur befogad min faiblesse för spelserien egentligen är. För faktum är att jag, likt många andra, allt sedan Silent Hill 2 fått nöja mig med att söka efter fragment av något som vittnar om grundkonceptets fantastiska potential. Silent Hill: Downpour är inte heller det spel som lever upp till mina högt ställda förväntningar, men de senaste i en lång rad av spelseriens förvaltare (Vatra) har åtminstone lyckats tillföra en frisk fläkt till ett spel som med större omsorg kunnat blåsa nytt liv i serien.

Efter att fångtransporten han färdas med kraschar vid ett kollapsat vägavsnitt finner sig Murphy Pendelton på fri fot ute i skogen, endast ett stenkast ifrån en stor sjö. Det visar sig snart att nämnda sjö är Toluca Lake och att Murphys enda flyktväg kommer att leda honom till det dimbeslöjade lilla samhället Silent Hill – och en konfrontation med sina inre demoner. Redan innan Murphy når fram till staden i fråga börjar världen omkring honom ändra skepnad och han finner sig snart mitt i en förvriden mardrömsjakt. Då han för första gången kan pusta ut igen så står den förrymde fången i ett rum vilket bäst beskrivs som Dante Alighieris version av M.C. Eschers trappor, och ur en gammal grammofon ljuder den sprakiga refrängen från 60-talslåten Born free – om och om igen. I samma stund börjar också den typiska Silent Hill-känslan, med referenser och metaforer till huvudkaraktärens förträngda oförrätter, att infinna sig på allvar.

Handlingen i Downpour, och händelserna som ligger till grund för Murphys kallelse till Silent Hill, berättas huvudsakligen genom undertryckta minnesfragment vilka allteftersom tränger sig in i hans medvetande. Berättandeformen bidrar till att spelaren får skapa sina egna frågeställningar och dra egna slutsatser gällande vad som egentligen försigår, men de stereotypa karaktärerna gör det allt för lätt att se kopplingarna i förväg.

Downpour dryper av atmosfär och bjuder på en mängd mystiska och surrealistiska miljöer. Tyvärr är mardrömsvärldarna de överlag tråkigaste och rent spelmässigt sämsta utav dessa, men som tur är utspelar sig merparten av äventyret istället i Silent Hills mer subtilt hotfulla dimvärld – vilken aldrig sett bättre ut. I samma stund som du sätter din fot på Silent Hills öde gator är det fritt fram att utforska staden efter eget bevåg, men då regnet börjar falla stryker snart hotfulla varelser omkring och i takt med att ovädret tilltar i styrka blir de både fler till antalet och alltmer aggressiva. I dessa lägen gör man bäst i att skaffa sig tak över huvudet genom att söka skydd i någon av stadens många byggnader. Radhus, lägenheter, biografer och banker ruvar alla på sina egna mörka hemligheter och inbjuder till vidare utforskning av korta små sidohistorier och pussel.

Även om Downpour bjuder på några av de mäktigaste och mest atmosfäriska miljöerna jag någonsin upplevt i ett spel så blir det sällan riktigt skrämmande. Vad som däremot är skrämmande, och då av helt fel anledning, är spelets stela stridsmekanik. Murphy tar i från tårna då han svingar sina tillhyggen och träffar allt runtomkring sig utom just fienderna – vilka i regel hinner backa undan eller kontra attackerna. Samtidigt är fiendernas attackmönster fullkomligt oberäkneliga och ibland så frenetiskt aggressiva att det bara blir tröttsamt att blockera attackerna. När du dessutom inte kan landa fler än tre attacker på en fiende innan du måste ge denne andrum, för att den på nytt ska ta skada, blir det rent utsagt fånigt och resulterar endast i onödigt utdragna strider. Det bästa alternativet är att helt undvika konfrontationer och tacksamt nog går det i de flesta fall att mota undan fienderna för att sedan lägga benen på ryggen. Att man även valt att överge den ikoniska och obehagliga monsterdesignen som serien är känd för, till förmån för vad som mest liknar j-horror och b-skräck, är rent förkastligt.

Jag må låta negativ då jag skriver om Silent Hill: Downpour och rent speltekniskt är det ett spel med en hel del brister. Till en början är jag också avogt inställd till spelet, men då Silent Hills gator öppnar sig framför mig och jag börjar insupa stämningen är jag snart fast. Miljöerna är fantastiska och handlingen habil om än aningen ojämn och förutsägbar, och då det traditionen troget finns fem olika slut på historien bör det åtminstone finnas en upplösning som tilltalar var och en av oss.

Om du är bredd att ha överseende med spelkontrollen och leva efter mantrat “hellre fly än illa fäkta” så är Silent Hill: Downpour en intressant skildring av det mänskliga psykets bräckliga kamp. Om inte så kommer spelet istället att bli din personliga mardröm.

About Adam Bing

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.