Sideways

Alexander Payne vann sin första Oscar tillsammans med sin medförfattare Jim Taylor för Sideways. 2012 vann Payne även Oscar för manuset till sin The Descendants. Är det inte ironiskt att han började vinna Oscars först när hans filmer blev mindre spetsiga och mer tråkiga?

Vi får följa den författardrömmande läraren Miles under en vecka som ska leda fram till vännen Jacks bröllop. Tillsammans ska de spendera veckan i Kaliforniens vindistrikt där de ska äta och dricka gott och spela golf. Jack (Thomas Haden Church) har dock en dold agenda som går ut på att ligga med någon annan än sin fästmö innan bröllopet. Han vill även hjälpa den frånskilda och deprimerade Miles att få lite sex.

Paul Giamatti är den stora behållningen i Sideways. Innan Alexander Payne gav honom rollen som Miles hade jag sett honom i Private Parts, Storytelling, American Splendor och några småroller. Men jag har en känsla av att det var efter Sideways som en bredare filmpublik började lägga hans namn på minnet. Nu är han så stor att han spelar noshörning i den kommande filmen om Spindelmannen. Det är någonting väldigt sorgligt över Miles i Sideways. Intresset för vin har blivit som ett alibi för hans alkoholmissbruk och oavsett hur mycket han klär in drickandet i snack om Pinot och Merlot är det ruset han verkar vilja uppnå. Giamatti är hela tiden bräcklig och framstår som en man som i vilket ögonblick som helst kan få ett utbrott. Hans gestaltning ger filmen en välbehövlig nerv. Han tillför också en subtil humor som troligen bara är rolig beroende på humör och mottagare. Själv tycker jag det är väldigt roligt att han till exempel håller för sitt ena öra när han ska lukta på ett vin. Även Thomas Haden Church har några fina stunder och står för de mer gapskrattiga ögonblicken.

Sideways tuffar fram i ett lagom mysigt tempo med Payne som lokförare. I hans tidigare filmer Citizen Ruth, Election och About Schmidt hoppade lokföraren ibland över en hållplats och tog med oss på resor som vi inte hade räknat med. Men Sideways är ett säkrare och tråkigare kort. Från det att man i ett tidigt stadium har lärt sig filmens premisser kan man räkna ut hur den ska utveckla sig. Några gånger blir man lite överrumplad och skrattar högt, men om man förväntar sig en komedi blir man troligen besviken. Det finns hela tiden mörk humor närvarande, men inte mer än vad det finns i många filmer som kallas drama.

Oscarn som Payne fick för Sideways skulle han ha fått för den endast Oscarsnominerade Election i stället. Med den nya filmen Nebraska är han Oscarsnominerad igen, den här gången som regissör. Men jag hoppas inte nomineringen innebär att han gjort ännu en tuff-tuffilm som kör den planerade vägen. Den här gången hoppas jag att han kör mig ända till Luleå trots att jag bara skulle till Gävle.