Sherlock Holmes: A Game of Shadows

Madonnas ex-man begår lustmord på en av deckarlitteraturens absoluta legender. Det borde vara tragiskt, men visar sig mest vara dödligt tråkigt.

Eftersom ingen brydde sig om att skriva ett manus tänker jag inte engagera mig i att försöka återge vad Sherlock Holmes: A Game of Shadows handlar om. Robert Downey Jr., Jude Law och Noomi Rapace svassar runt i Europa. Någonstans i kulisserna lurar han från Mad Men som skurk. Ibland sprängs något och ibland springer de väldigt fort eller käbblar med varandra.

Jag var inte överdrivet förtjust i föregångaren och märkte att jag hade stora svårigheter att minnas något alls om handlingen bara en vecka efter biobesöket. I uppföljaren har de tagit det hela ett steg ännu längre och jag har faktiskt svårt att redogöra för vad som händer ungefär 20 minuter in i filmen. Det finns nämligen ingen vettig historia att berätta och de små fragment av röd tråd man kan ana är så illa hanterade av Guy Ritchie i registolen, att de snabbt försvinner utom synhåll. Jag förväntade mig att filmen skulle börja med en kort rafflande liten frikopplad sekvens i stil med det man hittar före introt i en Bond-film, men det som oinspirerat och vagt hostar igång visar sig vara upptakten till det fortsättningen går ut på. Då minnet av förra filmen tacksamt nog bleknat till ingenting förstod jag inte speciellt mycket. Samtidigt känns det som att det faktiskt mest bara handlar om slarv och oengagemang i denna, snarare än att de faktiskt har något mer än vissa karaktärer gemensamt med varandra. Inledningen är minst sagt svag och tyvärr fortsätter det inte bättre.

Mittenpartiet är en enda lång tjocktarm till film, där allt fortsätter i precis samma tempo som den startade, utan någon form av dramaturgisk struktur, stegring eller tanke. Actionsekvenser radas upp efter varandra, där ingenting spelar någon roll eftersom man aldrig bemödar sig med att etablera något. Det är hela tiden svårt att engagera sig i vad Holmes och Watson gör för något, eller vart de är på väg eller varför. Sedan envisas de med att kivas hela tiden i en outsinlig ström av trist och meningslös dialog. Downey Jr. brukar vara en tillräckligt skicklig komiker för att leverera repliker som man åtminstone får fnissa lite åt, men den förmågan tycks han ha tappa de senaste åren, då allt han kväker ur sig faller tämligen platt till marken. Jag får även en känsla av att någon sagt åt honom och Law att hålla ner tempot i gafflandet, då de trots allt pratar med brittisk accent och risken säkert finns att någon amerikan inte riktigt hänger med annars. Känslan nu blir nästan mardrömslik då allt går så långsamt och definitivt inte leder någon vart. Dessutom är looken på filmen så färgkorrigerad att det inte bara är ruskigt fult, det är även svårt att se vad som händer i de mer stökiga scenerna.

I den här röran har man släppt ner Noomi Rapace i sin första stora roll i Hollywood och man undrar verkligen vad hon gör där. Hon gör inte sämre ifrån sig än någon annan av skådespelarna, men att betala en skådespelare pengar för att göra en roll som inte har någon som helst betydelse för handlingen eller tillför något alls, känns ganska slösaktigt. Framförallt hade hennes exkluderande förhoppningsvis gjort filmen lite kortare. Favoriten Stephen Fry trampar runt, bjuder på nakenhet och är menad som en skojig prick, men jag tycker mest synd om honom. Jared Harris torra och tråkiga tolkning av Moriarty hade säkert fungerat bra mot Jeremy Brett, men här känns han mest vilsen och lite ledsen. Att kasta bort en scen så fatalt som Ritchie lyckas göra i den första konfrontationen mellan Holmes och hans ärkefiende, är nästan en bedrift. Det kändes ungefär lika rafflande som när jag tittar in på en kollegas kontor för att fråga om denne har några kuvert för internpost över.

Efter att ha kämpat mig genom nästan två timmar av icke-film och logiska luckor kan man ana någon form av sammanhängande berättande under de sista tio minuterna, vilket givetvis är alldeles för sent. Med tanke på den mängd pengar som funnits i produktionen och rutinen bland de stora skådespelarnamnen, känns det faktiskt som om Sherlock Holmes: A Game of Shadows är medvetet dålig. Hur svårt ska det egentligen vara att göra en fartfylld film med lite kvicka repliker, när man ju faktiskt gjorde det med samma inblandade bara några år tidigare? Att någon så här trött och genomuselt släpptes upp på bio skvallrar en hel del om hur dåligt Hollywood mår.

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.