Sex, våld och omoral – om precode filmer, del 2

Sådär – efter sju sorger och åtta bedrövelser (läs: semester) så ska vi äntligen fortsätta dyka ner, eller kanske skumma på ytan snarare, av pre-code erans guldkorn. För er som missade förra delen rekommenderar jag att först läsa den, men i korthet så handlar det om en kort period i amerikansk filmhistoria där Hollywoods egenskapade självcensur, den så kallade Hayes-kommissionen, genom byråkrati och dåligt planerande blev helt maktlös. Perioden höll i sig mellan 1930 och 1934 och de stora filmbolagen kunde producera (nästan) vad de ville – vilket resulterade i en imponerande samling bra filmer.

Jag annonserade tidigare om att vi i den här delen skulle dyka ner i skräck och äventyrs-filmer, vilket vi ska också, men det är inte alltid så lätt att klassificera filmerna från den här tiden, de faller inte riktigt ner i samma fack som vi är vana vid idag. “Skräckfilm” som begrepp användes i stort sett inte, även om man använde uttrycket “horror” när man beskrev en film, men mer som ett snyggt adjektiv att slänga på postern, än som en genrebeteckning.. 1930-talet är annars ett gyllene årtionde för just skräck, mycket på grund av Universals monster-filmer med Frankenstein, Dracula, Wolf Man och så vidare. De första filmerna i de serierna är ofta precis från pre-code eran, men de är också så kända i sin egen rätt att vi kan hoppa över dem just nu, och eventuellt återvända till dem i ett annat sammanhang.Vi kan titta på. Frankenstein från 1931  och hitta två typiska exempel på vad som upprörde lokala censorer i landet: en scen där monstret först blir vän med en liten flicka, och sen dränker henne genom att kasta henne i sjön. Denna scen klipptes ner (och i vanlig ordning när censorer klipper, gjorde scenen helt obegriplig) av stats-censorer och försvann sen helt från filmen när den gick upp på bio igen i samband med premiären för uppföljaren Frankensteins brud. Stats-censorerna i tre stater gillade heller inte scenen i Frankenstein där baronen hänvisar till sig själv som en gud. Resten av filmen passerade – barnamord och hädelse, där tyckte man dock att det gick för långt.

 Dracula från 1931 är en väldigt kysk film även om det ju är uppenbart vad den historien handlar om egentligen. Det är först senare som Dracula och vampyrer blev starkt sexualiserade, speciellt i Hammer Pictures uppdateringar trettio år senare. Är man nyfiken, så tycker jag man ska leta upp den spansk-språkiga versionen av Dracula som filmades samtidigt som den kända versionen – när crewet avslutade jobbet för dagen kom det latinamerikanska gänget in för nattskiftet och filmade samma film med samma scenerier, men på spanska. Vissa menar att den versionen är bättre, men det är väl tveksamt – den är lite hetare men med en svagare Dracula. Något för film-trivia kvällarna om inte annat!

Som bekant så exploderade ju både Boris Karloffs och Bela Lugosis karriärer efter varsin respektive Universal-film och de gjorde sedan ett antal filmer tillsammans. Den första av dem är en bortglömd liten pärla som heter:

The Black Cat (1932, Den svarta katten)

Som sagt, en sån skräckfilm som kunde göras innan just skräckfilmerna funnit sin form. Ett nygift amerikanskt par ska fira sin smekmånad i Ungern (som man ju gör…), när de blir bekanta med Dr Werdegast som spelas av just Bela Lugosi. Lugosi lurar med dem till ett värdshus som Boris Karloff äger och det uppdagas snart att de två känner varandra från lång tid sedan. De spenderar alla natten på värdshuset. Det gifta paret kommer snart att ångra att de valde att stanna. En film med en drömlik aura (mycket dimma, mörka bakgrunder, den svarta katten som dyker upp när den behagar) och med mycket perversioner. Lugosi som ska vara någon sorts hjälte här, sitter ganska snart och tafsar på den nygifta frun. Karloff, som håller kvinnor i liv i ett sorts vaxkabinett, börjar också visa intresse för den unga frun. Satanism, möjligtvis nekrofili, samt att man med lite huvudräkning inser att Karloffs karaktär snodde sin fru när hon var tolv, så….lite pedofili på toppen också. Nå, det är ingen film som går in för att chocka med grafiska detaljer men den har en ruggig stämning och många bottnar, så den borde definitivt kommas ihåg bättre. 

Freaks (1932, filmen har aldrig haft officiell svensk premiär)

En film som egentligen är omöjlig att kategorisera. Skräckfilm? Nej. Drama? Kanske. Men ett drama som inte liknar något annat, och definitivt inte en film som någon skulle ge sig på att göra idag.

Filmen kretsar runt en kringresande cirkus, på den tiden nöjesattraktioner tyckte det var en bra idé att visa upp mänskliga “freaks”, så som skäggiga damen, kortväxta, människor med förkrympta huvuden, en man utan armar eller ben och en man utan underkropp….och så vidare. Tod Browning (som året innan hade regisserat Dracula) hade själv växt upp på cirkus och hyrde in riktiga cirkusarbetare i rollerna som de mänskliga attraktionerna, istället för att använda sig av makeup och effekter. I centrum för historien är Cleopatra, en kvinnlig trapetsartist, som egentligen är ihop med starke mannen Hercules, men som går med på att gifta sig med den kortväxte Hans för att komma åt hans arv. Cleopatra förgiftar Hans på deras bröllopsfest. De andra som jobbar på cirkusen som mänskliga attraktioner kallar sig själva för freaks och när de säger att de accepterar Hans fru som en av deras egna blir hon förskräckt och då förstår alla hur det ligger till, och de bestämmer sig för att hämnas.

En av filmhistoriens mest udda filmer som än idag fascinerar. Browning både exploaterar och hyllar cirkusens centralfigurer, i en tid där avvikande personer skulle hållas undangömda. Filmen blev en stor succé, men också en stor skandal, vilket föranledde att den fick klippas om. Nästan 30 minuter film togs bort. Man lade till en prolog och man prövade flera olika slut, vilket gör att just  slutet känns påklistrat och tillrättalagt-vilket det såklart var också. Även om Hayes-kommissionen släppte igenom filmen hade lokala censorer i USA mycket att säga om filmen och den förbjöds helt på vissa ställen. I Storbrittannien var den totalförbjuden fram till 1963, alltså i 30 år. 

Har man ens bara ett minimalt intresse av filmhistoria så måste man faktiskt se Freaks. En film man inte glömmer i första taget.

The most dangerious game (1932, gick aldrig upp på bio i Sverige, därav ingen svensk titel)

Handlingen i den här är en sammanfattning av allt som censuren inte tyckte om med den – en galen jägare vill uppgradera från att jaga simpla lejon och elefanter och ordnar så att skepp förliser utanför hans ö. Människorna som överlever och simmar iland på ön blir hans villebråd. När han tycker att han hittat en jämlike (en förlisen storviltjägare som spelas av Joel McCrea) uppgraderar han jakten och slänger in en kvinna (fantastiske Fay Wray) han har som fånge som förstapriset. Ja, förutom att det mänskliga villebrådet eventuellt får leva förstås.Chockerande våldsam för sin tid, och hela filmen är en fantastiskt depraverad eskapism. Den galne Zaroffs troférum kommer fortfarande få en del att hoppa till.
Intressant trivia nummer två: Mycket av filmens kulisser användes till inspelningen av King Kong, också med Fay Wray i den kvinnliga huvudrollen. Den stora träporten som används i den här filmen, är också den som används för att hålla jätteapan instängd i King Kong, och som sen bränns upp i scenen med det brinnande Atlanta i Borta med vinden!

Dr Jekyll och Mr Hyde (1931, Dr. Jekyll och Mr. Hyde)

En historia av Robert Louis Stevenson som filmats otaliga gånger och som, liksom Frankenstein och King Kong, är så etablerade uttryck att de är delar av vår kultur och våra medvetanden. Ni som tillhör  sjuttiotalsgenerationen eller äldre kommer säkert ihåg att till och med Trazan och Banarne använde figurerna, när Banarne växlade till Mr. Arne och presenterade “rysliga” tips till barn.

Men jag glider iväg. Vad det handlar om är att en begåvad doktor experimenterar med människans dualism, att ena stunden kan vi vara begåvade, belästa människor för att i nästa reduceras till djur som styrs av våra drifter (boken skrevs på 1800-talet kanske vi ska tillägga). I ett försök att ta bort den “onda” sidan och bara ägna sig åt den goda, tillverkar han en dryck som lockar fram den onda sidan, som han kallar Mr. Hyde. Parallellt med sina experiment och sin karriär ber han sin svärfar om lov att få gifta sig med hans dotter, och får svaret att de gott kan vänta….åtta månader. 

Det här är den absolut bästa filmatiseringen av denna historia, vågar jag påstå. Varför? För att i den här versionen är Mr Hyde det vi alla tänker – en kåt jävel. Inte för att det blir några sexscener per se, men varje por av Fredric March kropp när han iträder Mr Hydes gestalt osar drift. Redan när det unga paret får nej av fästmöns pappa lider vi med dem – båda utstrålar en sådan återhållen, undertryckt drift att vi nästan lider med dem. När sedan Hyde släpps lös på en stackars prostituerad flicka hans alter ego träffade kvällen innan…tja, det slutar ju inte väl.

Hallå där, håll händerna i styr!

Den här versionen är också ett tekniskt underverk. Hur regissören Rouben Mahmoulian lyckades filma förvandlingen från Dr Jekyll till Mr Hyde var länge en väl förborgad hemlighet, och jag ska inte avslöja den här – det är roligare om man tittar och funderar själv. CGI är inte svaret! 

Island of lost souls (1932, filmen hade ingen svensk premiär, därför ingen svensk titel)

Ytterligare en film där vi slänger in allt, och lite till. En galen vetenskapsman (japp) mixar djur med människor på sin egen ö, och försöker få dem att blanda sig ytterligare när en man förliser med sitt skepp och kravlar sig iland på den lilla ön. För att vara säker på att publiken ska få valuta för sin biljettpeng gå vi all in – sexiga kvinnor (som klär av sig), våld och galna experiment som går mot Guds vilja. Perfekt. Filmen har inspirerat en lång rad artister i andra genrer, förmodligen främst New Age-bandet Devo. Historien har också filmats flera gånger senare, i stort sett alltid med katastrofala resultat (Island of Dr. Moreau). Det här är versionen som gäller.

Filmen var totalförbjuden i Storbritannien till 1950-talet, bland annat för att handlingen “gick mot Guds naturliga ordning”. Hur kan man INTE vilja se en sån film efter det?

I övrigt kan vi också snabbt nämna White Zombie från 1932, ytterligare en film med Bela Lugosi, och förmodligen den första zombie-rullen. Filmen är helt okej, och intressant just för att här handlar det om zombies i den ursprungliga bemärkelsen – slavar som hålls i ett dödsliknande tillstånd med hjälp av ett gift.

Innan vi avslutar den här genomgången måste jag få nämna två filmer till. Först och främst

Tarzan and his mate (Tarzan och den vita kvinnan, 1934)

Jag lovar, filmen är bättre än postern.

Långt in i “vår” tid, eller fram till millennieskiftet iallafall, så var Tarzan lika med Johnny Weissmullers Tarzan. Weissmuller var en olympisk simmare som sen flyttade till Hollywood och var med i filmer där han inte behövde säga så mycket, eftersom hans engelska inte var den bästa och dessutom hade en tjock accent. Att bli castad som Tarzan måste ha varit perfekt – här fick han visa upp sin fysik, samt behövde bara säga något enstaka ord i taget. Weissmullers Tarzan blev mycket populär och han gjorde en lång rad av dem-varav de första är sevärda. Sen blir de allt mer barnvänliga och tillrättalagda.

De två första är dock allt annat än just detta. Idag när uttrycket “PK” används som skällsord, så ger det nästan en pervers känsla att se på dessa två första Tarzan-rullar, för de kan nästan inte bli mer fel för våran tid. Vilja djur skjuts och knivas, man jagar elfenben, vita rika män använder svart arbetskraft….och det är rätt uppenbart vad det är som får Jane att vilja stanna hos Tarzan. 

I den andra filmen, som nog kan anses vara den bästa av dem allihop, ska ytterligare en expedition ge sig ut på jakt efter elefanternas kyrkogård, så att de kan bli rika på elfenben utan att behöva skjuta en massa elefanter. Gott så förstås, men de har förstås konkurrens-en annan (vit) expedition jagar också kyrkogården, och ett smärre krig utbryter mellan de två expeditionerna – för båda har förstås en massa svarta bärare och det är de som får stå för det blod som spills. Sen kommer Tarzan in i handlingen – och vi får en lång scen där Tarzan och Jane badar tillsammans, med Jane naken. Den scenen gillades inte av lokala censorer och har varit försvunnen lång tid, men sattes in igen när hysterin hade lagt sig – den är väldigt tam efter dagens mått, men visst är det uppenbart att det spelas på en djurisk lust mellan Tarzan och Jane – själva titeln anspelar ju på att Jane är Tarzans “hona”, och inte “fru”. De två första Tarzan-filmerna är sevärda för tempot, äventyret, lekfullheten med Edgar Rice Burroughs klassiska figur – och för att de är så totalt malplacerade i vår tid att de blir roliga bara därför.

Avslutningsvis så ska jag, som utlovat, avslöja vilken film som är min favorit från denna era (möjligtvis på delad plats med King Kong):

I am a fugitive from a chain gang (1932, på svenska Jag är en förrymd kedjefånge)

Den här filmen, med en riktigt munfull till titel, kan inte riktigt kategoriseras som vare sig skräck eller äventyr, ska jag vara helt ärlig hör den nog snarare till kategorin jag skulle vilja kalla ”käftsmäll”. Paul Muni (igen, han var en ofta anlitad men idag tyvärr bortglömd karaktärsskådespelare), spelar en man som återvänder från första världskriget, med medalj och allt, upptäcker att han inte trivs med det utstakade livet som väntar när han kommer tillbaka till staterna, och börjar resa runt landet i jakt på byggjobb. Han har drömmar, och trots att han kan tänka sig att jobba som vad som helst i den branschen, upptäcker han snart att landet är fullt med andra unga män som också behöver jobb. Han hamnar på gatan och råkar av en händelse stå bredvid en man som rånar en restaurang – och får ett tioårigt fängelsestraff som medhjälpare. Och det är här storyn tar fart – för fängelset är inte riktigt som vi tänker oss. Det är värre. Inte nog med det, det som gör att filmen får riktig tyngd är att den nästan steg för steg speglar verkligheten. Vid den här tiden använde vissa stater chain-gangs: männen är fastkedjade i varandra, och slipper bara varandra då de tvingas till det menlösa straffarbetet. Som ni säkert förstår flyr han, skapar ett nytt liv, men luras att återvända till fängelset på egen fri vilja efter att ha blivit angiven av sin golddiggerhustru…och jag ska inte avslöja mer av handlingen, men det här är en film som kryper in under skinnet på tittaren genom sin uppriktiga skildring av hur maktlös en människa kan vara.

Som jag antydde ovanför-historien speglade verkligheten nästan in i minsta detalj. Munis förebild i verkligheten åkte in på tio år över ett rån som gav mindre än fem dollar, han flydde, åkte in igen då han återvände till fängelset frivilligt under falska förevändningar, och flydde en gång till. Han, Robert Elliott Burns som han hette, besökte till och med inspelningen. I am a fugitive from a chain gang fick en stor påverkan på amerikansk politik då folket fick upp ögonen för hur omänskligt fångar behandlades, speciellt i de stater som hade chain gangs. Kort efter detta så förbjöds dessa system, så här är ett ypperligt exempel på en film som fick faktisk effekt på sin omvärld.

Trailern

I am a fugitive from a chain gang innehåller väldigt mycket av det jag älskar med den här perioden – det är vuxna människor som pratar till en vuxen publik, utan att hålla tillbaka.

Lyssnar ni, Disney?

About Henrik Bärzén

Tittar på både gammal och ny film, men nördar ner mig och skriver helst om sånt som har lite damm på fodralet. Sci-fi från femtiotalet, skräck från trettiotalet, film noir från fyrtiotalet, politisk thriller från sjuttiotalet och monsterfilm från när-som-helst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.