Sex, våld och omoral-om Hayes-koden och ett kryphål i censuren

För många är det ett hinder att idag ens se på en svartvit film, kanske ännu mer om den dessutom har nästan åttio eller nitto år på nacken, men för den som gör sig det besväret (eller inte alls störs av dessa faktum förstås) så har man en guldgruva att ösa ur av amerikanska filmer från första halvan av 1930-talet. Varför just då? Ja, det ska jag snart gå in på, men faktum är att dessa år består av en sorts glipa i den amerikanska filmcensuren och just från den perioden hittar vi filmer som behandlar vuxna teman (och då menar jag inte porr) och som pratade till publiken som de vuxna människor de var.  

Just mellan åren 1930 och 1934 gjordes massor av bra filmer och den perioden i amerikansk filmhistoria kallas pre-code, eller ibland pre-Hayes. För att vi ska förstå varför just dessa filmer är värda att se än idag, och innan jag går igenom några lysande exempel på dessa, så måste jag först förklara vad som hände innan och efter och vad Hayes-koden var för något. Det går snabbt, jag lovar. 

Filmcensur i någon form har funnits lika länge som film. Man brukar säga att pornografin alltid är först att anamma nya tekniska innovationer, men steget efter har det funnits folk som ropat efter censur. Edison himself filmade en av USAs främsta magdansöser, Fatima, och lät den göra rundor på hans egenpatenterade Nickelodeons. Två veckor senare protesterade folk mot den omoraliska filmen och man fick täcka över de känsliga….delarna med på-målade linjer. Du kan se filmen här….du behöver inte släcka eller gömma datorn. 

Vi hoppar framåt i tiden. Redan på 1910-talet när filmer blivit en populär företeelse som många såg, och där de dessutom blev längre och längre och mer och mer påkostade och utmanade gränser för vad man kunde berätta, började politiker och religiösa grupper (vilka påfallande ofta visar sig vara samma personer, det är USA vi pratar om här) diskutera om film-mediet skulle falla under det som kallas First Amendment, eller det som vi kallar yttrandefriheten. 1915 tas ett beslut om att film inte faller under denna rätt-film är “en business”, och anses därför inte som en förlängning av yttrandefriheten. Varje stat ska själv se över censuren (återigen – ´Murka!), och filmproducenterna måste förhålla sig inte bara till delstatliga censorer utan även till lokala förordningar vad gäller moral och hur en film avbildar olagliga handlingar. För det var just detta som allting handlade om – blir skurken straffad? Om det antyds att någon har sex, var det inom äktenskapet? Skymfas någon från kyrkan? Om man fann att det var så, kunde man räkna med klipp, eller förbud. Och olika mycket klipp, beroende på vilken lokal mentalitet som rådde. Trots att det tog några år innan beslutet orsakade några aktioner, blev situationen snabbt ohållbar. 1921 kom flera delstatliga censurer igång och skickade hundratals krav till filmbolagen med krav på ändringar. Dessutom skedde en rad skandaler i Hollywood, varav den mest kända är våldtäktsrättegångarna mot Fatty Arbuckle, men också mord och ett allmänt rykte om att Hollywood “var värre än Gomorrah”. Något behövde göras, dels för att skapa en enhetlig bedömning, men också för att skydda filmindustrins anseende. Hollywoods lösning blev att skapa en egen censur, med förutbestämda författningar om vad de kunde ta med i filmer, och inte. En självcensur alltså, vilket kan tyckas vara fegt, men i historiskt perspektiv, förståeligt. Chefen för denna byrå blev Will Hayes, en man som tidigare lett postverket, men ännu viktigare, han var presbyterian och hade inga fläckar på sitt rykte. Denna form av självcensur är inte unikt för filmindustrin, idéen till den fick man från basebollen som försökte rensa upp i olika spelskandaler, och senare fick även serierna en egen självcensurs-byrå. Allt för att slippa överstatlig inblandning, men till bekostnad av att det egna uttrycket.

Hayes-kommissionen fick en lång lista på saker som skulle upprätthållas, och vad som inte fick avbildas på film. Man delade upp listan i två delar: första delen var sånt som var strängeligen förbjudet (”Dont´s”, den första punkten på den listan var profanitet och svärord, nummer två nakenhet….), andra delen tog upp sånt som filmskaparna helst ska hålla sig borta ifrån, och innehåller sånt som ”första-natten” scener, våldtäkt eller en man och kvinna ligger i sängen tillsammans….). Sammanfattningsvis kan man säga så här-sex ska helst inte avbildas, pratas om, eller refereras till alls, religion ska inte hånas eller kritiseras, visa inte användandet av droger eller uppmuntra till brott. Inga referenser till prostitution, och naturligtvis får inte flaggan (den amerikanska eller någon annan) hånas eller skymfas. Blandäktenskap, och speciellt inte mellan svarta och vita. Det finns såklart mer, men ni fattar. 

Det blev till en början ingen skillnad alls.. Hayes-kommissionen överöstes av filmmanus från bolagen som skulle granskas i förväg, och de var gravt underbemannade….och dessutom oense. För att göra saken värre, om man kan säga så, så hade de inget mandat att klippa eller förbjuda-de kunde bara råda filmbolaget att göra så, vilket ibland skedde, men mera i undantagsfall. Hayes-kommissionen var dessutom politiskt attackerade från olika håll, då många tyckte att den var överdrivet moralisk och motsatte sig kulturella verk. Mellan åren 1930 och 1934 var Hayes-kommissionen egentligen helt tandlös, och man befann sig alltså i ett system där filmindustrin skulle övervaka sig själv men där övervakningen var satt på undantag. Perfekt! Under dessa fyra år skapades en guldgruva av amerikanska filmer, med sexuella teman och en uppriktighet som vi inte fick se igen förrän 1970-talet.

Men vad hände 1934? Jo ytterligare en instans skapades, Production Code Administration, som var tvungen att godkänna alla filmer som skulle visas offentligt. Och de hade till uppgift att upprätthålla de regler som hade satts upp tidigare, men inte kunnat efterlevas. Så nu blev det stora ändringar. För att ta ett exempel; I den första Frankenstein utropar den berömde greven när hans monster vaknar till liv:” Now I know what it feels like to be God!”, en replik som inte kunde refereras till i uppföljaren Bride of Frankenstein några år senare-man fick alltså inte jämställa sig själv med Gud. Dessutom dränktes den repliken så den inte kunde höras när man släppte Frankenstein igen på bio i samband med uppföljaren.  I Casablanca (1941) var man tvungen att rensa alla referenser till att Rick och Ilse hade haft sex under deras tid tillsammans i Paris (“we will always have Paris”, ni vet), något som varje vuxen människa naturligtvis fattar att de haft. Den tecknade Betty Boop blev betydligt mer påklädd.

Betty Boop före och efter Hayes-censur.

Denna production code fanns sedan i många år efter, men luckrades upp mer och mer, framförallt när TV blev något som fanns i varje mans hem. Ironiskt nog, så blev skillnaden inte så stor för TV-mediet, det var bara andra krafter som efterlevde dem-reklamköparna. De ville inte att deras produkter skulle förknippas med svordomar, brottslingar och o-amerikanska värderingar. Till exempel: när Alfred Hitchcock startade sin TV-show i amerikansk TV var han tvungen att ändra varje liten story (showen bestod av en liten filmad novell med en twist på slutet) så att brottslingen alltid fick ett straff. Ibland, eller till och med ofta, var det inte tänkt så, men Hitchcock blev då tvungen att i sin monolog efteråt förklara att “jodå, den elaka skurken blev sen tagen av polisen”. Allt för att blidka reklamköparna, som inte ville bli associerade med en omoralisk TV-show, Hitchcock eller inte Hitchcock. Så när de tidigare reglerna luckrades upp på stora skärmen så bibehölls de på TV.

Vi ska titta på några av guldkornen från pre-code Hollywood. Blir man nyfiken och vill börja upptäcka själv finns det hur mycket som helst av både information och ofta filmerna själva på nätet-helt lagligt i många fall då copyrighten för länge sedan gått ut och inte förnyats. Man kan börja på internet archive eller något av alla de public domain-arkiv som finns, problemet med dessa är ofta kvaliteten samt att det kan vara svårt att få dem textade, vilket jag tycker ofta behövs då ljudkvaliteten kan vara….skiftande. Är man en sån som tycker om att gå på second hand-butiker och ser någon av titlarna jag nämner, eller en annan amerikansk film gjord mellan 1930-34, så tycker jag gott man kan slå till. Vi börjar med några typiska pre-code filmer, och nästa vecka fortsätter genomgången, då med fokus på skräck och äventyrsfilmer.


NB: Jag använder genomgående originaltitlarna, då de titlar som verken fick när de gick upp på bio i Sverige ofta är helt bortglömda. Jag har satt de svenska titlarna i parentes).

Baby Face (1933, Svensk titel: En farlig kvinna)

Stanwyck och en väldigt ung John Wayne

Det är ingen slump att jag ville börja min genomgång med den här filmen, för det här är en film som chockerar i sin öppenhet även idag. Barbara Stanwyck, som figurerar i många av de här pre-code filmerna, är en kvinna som utnyttjats av både sin far och andra män sedan hon var 14. Hon tvingas att arbeta i pappas svartkrog (spritförsäljning är förbjuden), där hon blir såld och tafsad på. Till krogen kommer ibland en skomakare som tror på henne och försöker få henne att fly, men hon har inte det självförtroendet. Efter att hon fått nog och slagit en politiker i huvudet med en flaska, och att pappan dör i en olycka (destilleriet exploderar – minen på Stanwycks ansikte när pappan brinner inne borde ha vunnit en Oscar bara den), besöker hon återigen skomakaren som övertalar henne att, i Nietzsches anda ”use the men! Use them to get what you want!”. Hon inser vad hon ska göra, och tar jobb på ett företag där hon snabbt klättrar i hierarkin, en man i taget – men nu har hon kontrollen. Hon lever efter devisen ”om det gagnar dig, gör det”, och det är filmens meddelande till publiken. Hon utnyttjar männen hänsynslöst – när en är förbrukad och hon klättrat ett pinnhål i hierarkin siktar hon in sig på nästa.
Brutalt ärlig och uppriktig med flera bottnar, och som är en lång uppgörelse med män och manlighet, så funderar jag som sagt på vilket liv den skulle röra upp idag? Att den svenska titeln blev ”En farlig kvinna” känns som en understrykning av temat-får man gissa att det var en man som satte den titeln?
Nu ska man inte tro att den var okontroversiell bara för att den släpptes genom av Hayes-den skapade ett jäkla rabalder, både före släppet och efter. Faktum är att den klipptes och scener filmades om, och slutet ändrades. Bland annat klipptes det hårt i en scen där Stanwyck och hennes svarta väninna tjuvåker på ett tåg och blir ertappade av konduktören – väninnan går och sätter sig i ett annat hörn, Stanwyck ler mot honom och säger att de kan väl snacka om saken. Sen får vi se två handskar slängas i halmen och en lampa som släcks-tillräckligt för att vi ska förstå vad som händer sen.

Den här filmen hade aldrig kunnat släppas efter 1934, efter att Hayes-kommissionen fått någon riktigt makt. Aldrig. Den hade inte ens tagits upp för diskussion.

Scarface (1932, Svensk titel: Scarface-Chicagos siste gangster)

Det sägs att Al Capone hade denna som favoritfilm och att han ägde ett eget exemplar av filmen som han såg på i hemmet. Han såg förmodligen andra saker än vad de flesta i publiken såg, för det är inget sympatiskt porträtt av gangsterlivet som Howard Hawks målar upp. Paul Muni spelar den djärve, ambitiöse, men rätt korkade smågangstern som genom ren handlingskraft jobbar sig upp i den undre världen, från underhuggare till att ta över helt och starta gängkrig. Utspelas så klart under tiden då alkohol var förbjudet i USA, en lag som många kringgick genom att antingen bränna egen alkohol eller smuggla. Gangsters fick snart ett smått glorifierat rykte, något som störde Hawks och som han gjorde allt för att skjuta hål på (häpp!). Filmen börjar till och med med en lång varnande text där det hävdas att allt i filmen har verklighetsbakgrund, och vad tänker DU göra åt saken.

Paul Muni däremot gör vad han kan för att ge empati till sin karaktär-även om det inte är så lätt. Han gestaltas som en hetlevrad dumbom som till och med hans mamma föraktar, ett ganska hårt straff i vad som ska vara en italienskättad familj. Vad värre är, och här kommer vi till det som censuren inte gillade-han verkar vilja ha sex med sin syster. Det maskeras inte ens särskilt väl. Systern däremot springer runt på nattklubbar med olika män, vilket gör brodern vansinnig av svartsjuka, samtidigt som flickvännen som han snott från sin boss kör med honom.

Varje gång någon dör i filmen finns det ett kors med – precis som i Scarfaces ansikte

Scarface är en bra film på alla sätt, Hawks vet hur man skapar stämning och hans foto är aldrig stilla. Andra halvan av filmen är extremt våldsam och skapade imagen av en gangster med en tommy-gun i näven. Trots allt våld förlorar filmen inte fokus utan håller historien tight. Hayes-kommissionen hatade den-förutom incesten, gangsters som utför brott, alkohol, mord och referenserna till kvinnor som erbjuder sex för att komma upp sig på sociala stegen, så finns det gott om underkläder och avslöjande kläder.

Och om du undrar-visst, det här är förlagan till Brian DePalmas Scarface med Al Pacino i huvudrollen. Om du frågar mig är det här den bättre versionen – med hästlängder.

Three on a match (1932, har inte hittat någon svensk titel)

Tre väninnor som gick i skolan tillsammans träffas som vuxna – två av dem har haft en krokig uppväxt, en av dem verkar ha allt, rikedom, framgångsrik man, barn, men är ändå olycklig. När hon ska åka iväg för att hitta sig själv (som vi hade sagt idag) börjar en lång nedgång genom alkohol, droger och uttnyttjande. Hon gör sina val själv förstås, men hennes son åker med på den tragiska färden-hon faller och hennes väninnor som redan gjort och lärt av sina misstag, klättrar. Sensmoralen, med den stora ekonomiska depressionen i färskt minne, är väl att man inte blir lycklig av att få allt gratis.

En deprimerande film som kanske skulle kunna ha gjorts idag, men är ett utmärkt exempel på hur filmmakare under denna period faktiskt behandlade publiken som vuxna människor-vi fattar vad som händer utan att bli skrivna på näsan. Storyn och regin är tillräckligt stark i sig själv utan att vi behöver se closeups av kanyler och sex, de tre kvinnorna i centrum av storyn tillåts också ta tid och fokus i storyn som känns förvånansvärt fräscht. Klart sevärd och endast en timme lång (hade säkert dragits ut till 150 minuter idag). Bara den saken att sätta tre kvinnor i centrum av historien gör den sevärd.

Filmen är också sevärd för att Bette Davis och Humphrey Bogart gör tidiga roller i den, när deras karriärer precis startat.

Vad som gör den till en precode film? Den har droger, sex, brottslighet, barn som far illa. Jaja, jag sa att den var smått deprimerande, men den är också riktigt bra.

Duck soup (1934, svensk titel Fyra fula fiskar)

Det känns som en något överflödig kommentar att säga att tiden sprungit ifrån bröderna Marx när vi pratar om filmer som är närmare nittio år gamla, men det är bara att konstatera att de inte är lika roliga längre som de en gång var. Med det sagt-många (väldigt många) skulle säga emot mig, och det går inte att förneka det enorma inflytande bröderna haft på komedi sedan dess. De flesta är nog överens också om att Duck soup som kom 1934 och var deras sista för Paramount, är deras bästa. I korthet handlar den om det påhittade landet Freedonia som har en finansiell kris-de försöker låna pengar av Mrs Dumont (den äldre kvinnan som alltid är med i deras filmer och alltid blir offret för deras pranks), men hon tänker bara låna ut pengarna om de sätter Rufus T. Firefly som statsledare. En vild drift med nationalism gjord samtidigt som fascismen tog över länder i Europa, men det som bröderna vinner på är att vara emot i stort sett allt-deras anarkistiska humor sparkar vilt åt alla håll, och just det såg man i USA annars mycket hårt på. Inget hålls heligt, och kärnan i historien är att rika och mäktiga människor startar krig för ingenting, leker med folks liv för sitt eget nöjes skull och tar sig själva på för stort allvar. Så fick man inte säga-man ska förstås sparka mot DEM inte mot OSS OCKSÅ (en moralinställning som tyvärr känns alltför modern).

Hellre Rufus T. Firefly än Donald Trump, eller?

Är man nyfiken på Bröderna Marx så är det här man ska börja, eftersom man slipper deras musiknummer, satiren är vass och skämten kommer flygande non-stop. Vad som lite förvånande saknas är deras ganska snuskiga humor som de hade i början, men även Harpos eviga jagande av flickor är nedtonat, vilket inte kan vara en dålig sak.

Nästa vecka ska vi ta ännu en djupdykning ner i pre-code universumet, och se på skräck och äventyrsfilmer – och jag kommer avslöja vilken film som är min absoluta favorit från den här eran.





About Henrik Bärzén

Tittar på både gammal och ny film, men nördar ner mig och skriver helst om sånt som har lite damm på fodralet. Sci-fi från femtiotalet, skräck från trettiotalet, film noir från fyrtiotalet, politisk thriller från sjuttiotalet och monsterfilm från när-som-helst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.