Filmfenix Filmrecensioner och mycket mer | Vi brinner för film Session 9 släpptes under titeln The asylum – Dödens salar i Sverige en gång i tiden. Den är regisserad av Brad Anderson som just nu är aktuell med The Call.
Fem män med Phil (David Caruso, CSI: Miami) och Gordon (Peter Mullan, Tyrannosaur) i spetsen ska under en vecka sanera ett gammalt mentalsjukhus. Psykvårdens hemska historia finns dokumenterad i journalerna som finns kvar inom instutitionens väggar. Mike intresserar sig för patienten Mary och börjar lyssna på gamla ljudinspelningar där hennes läkare pratar med henne olika personligheter.
Digital filmteknik från tidigt 2000-tal är inte vackert att titta på. Det ser till och med riktigt illa och billigt ut. Men Brad Anderson verkar vara en regissör som är väldigt mån om att arbeta och att få sina filmer gjorda oavset hur det går till och ett sådant driv är beundransvärt. Mellan sina långfilmer har han regisserat avsnitt till TV-serier som The Wire, Treme, Boardwalk Empire, Fringe, Alcatraz och The Killing. Han verkar ha släppt auteurambitionerna och har inte varit inblandad i manusskrivandet till sina filmer sedan Transsiberian 2008.
Jag fann Session 9 så fascinerande för drygt 10 år sedan att jag ofta tänkt tillbaka på den och beställt den två gånger utan att den har dykt upp. När jag nu äntligen fick hem den brittiska utgåvan trodde jag det skulle bli ett kärt återseende. Men den är ju ganska klumpig och inte alls så otäck som jag mindes den. Dialogen är framtvingad och har det tydliga syftet att publiken ska få bakgrundsinformation. Det låter onaturligt.
Onaturligast av alla är kanske Andersons medförfattare Stephen Gevedon i rollen som Mike. Han vill så gärna framstå som en stor skådespelare och har gett sig själv möjligheten att visa vad han går för i en längre monolog och i en märklig scen där han håller fast den yngsta arbetaren för att visa hur man kunde lobotomera förr i tiden. Det blir väldigt platt och konstigt allting. Eftersom det även är Mike som lyssnar på de gamla inspelningarna har Gevedon fått den otacksamma uppgiften att reagera på det han hör. Han lyckas inte spegla mina känslor en enda gång. Obehaget infinner sig däremot när inspelningarna spelas upp till montage av exempelvis sjukhuskorridorer.
Det finns inslag som är obehagliga i inspelningarna när Marys röst ändras, kameraarbetet är bitvis ganska läckert och twisten i slutet är helt okej. Kanske slutet ger publiken lite för mycket. Alla som sett den minns montaget och kakafonin när sanningen uppenbarade sig i De misstänkta och i Session 9 avslöjas twisten på ett liknande sätt, men den dras ut till 20 minuter och vill ändå framstå som mystisk.
Den brittiska utgåvan saknar all form av text. Dialogen är många gånger långt ifrån glasklar och jag skulle rekommendera den som är intresserad av att se Session 9 att se den textad på ett språk man behärskar.
