Sekiro: Shadows Die Twice

Från den japanska spelstudion FromSoftware, som har blivit kända det senaste decenniet för att släppa spel med kontroversiellt höga svårighetsgrader, kommer deras senaste stor-hit, Sekiro: Shadows Die Twice. Frågan jag ställer mig själv innan jag börjar spela är: “hur mycket svårare kan det här vara än FromSoftwares tidigare, Dark Souls 3 eller Bloodborne?” Svaret på min fråga får jag besvarat inom några få minuter efter att ha tryckt på New Game-knappen. Detta kan mycket väl vara det svåraste spelet jag har någonsin spelat och jag älskar det.

Ifall du är, likt mig, en veteran när det kommer till den senare generationen av FromSoftware-spel (Dark Souls etc.), kan man råka ut ett någorlunda chockerande första intryck. Nämligen, det första Sekiro lyckas göra är att ge dig indirekt en utskällning för att du bevarar muskelminnet av spelmekanikerna från deras tidigare spel i fingerspetsarna. Tidigare använda strategier för att spela defensivt och offensivt översätts inte väl i det fiktiva 1600-talets Japan, tidsperioden där Sekiro tar plats. Vad Miyazaki och hans team har gjort är att ta spelmekaniken för att parera, som har passivt existerat i bakgrunden av deras tidigare spel i Dark Souls-serien, förfinat den och tvingat spelare att använda den i dem flesta striderna i spelet. I och med att den övergripande designfilosofin kring Sekiros stridssystem är att attackera aggressivt och parera alla slag så gott det går, krävs det en del inlärning på nytt.

Denna process av att anpassa sig till Sekiros nya system kan framstå som intensiv, oförsonlig och gränsfall till frustrerande och jag har lärt mig att uppskatta den oerhört mycket. I Sekiro läggs det mycket fokus på att se till att spelaren får så mycket hjälpmedel som möjligt för att förstå de nya systemen, men samtidigt se till att upplevelsen är en rättvist mödosam och elegant avskalad sådan. Processen må vara otroligt krävande för de flesta men så länge man har tålamoden, är uppmärksam kring informationen spelet ger till en och använder de verktyg som presenteras till spelaren, borde resultatet bli en rejält minnesvärd spelupplevelse.

Förutom att överraskas med att introducera ett nytt stridssystem på ett förvånansvärt smidigt sätt, presenterar FromSoftware en till överraskning med inkluderingen av en grappling hook. Detta verktyg skapar flera spännande moment i Sekiro: Shadows Die Twice på grund av den förhöjda spelkänslan av vertikalitet, då man kan svinga från trädtopp till trädtopp och hustak till hustak med ett enda knapptryck. Det här, tillsammans med en relativt bökig men ändå fungerande stealth-system, ger upphov till ett scenario jag sent kommer glömma. Jag syftar på en stund vid de första timmarna av spelet då man ska svinga mellan gren till gren mitt i en ravin, samtidigt som en gigantisk vit orm letar efter sitt nästa byte, vilket råkar vara du.

Dessa andlösa stunder i Sekiro skulle inte vara lika effektiva i sitt utförande om det inte vore för hur häpnadsväckande snyggt spelet ser ut. Vid flera stunder under min speltid uppmärksammade jag hur förtrollande vackert världen i Sekiro har utformats. Med enorma snötäckta berg, flertal sakuraträd vars blomblad flyger runt i vinden och höga japanska byggnader som brinner under natthimlen kan jag inte låta bli att stundvis stanna upp och uppskatta det världen har att visa mig. Detsamma gäller för spelets ljuddesign där varje gång jag körde in min katana i motståndarens hals eller varje gång ljudet av svärd som kolliderar med varandra spelades upp, dök det upp en minivåg av inre salighet.

Trots de nervkittlande striderna och fängslande miljöerna är inte upplevelsen helt fläckfri. Under min tid med Sekiro förekom det vid vissa tillfällen att jag dog för att kameran inte ville visa det som var framför mig under strider, särskilt bossfajter. Kameran verkade bli stundvis förvirrad över var min karaktär var positionerad när jag sprang runt, vilket resulterade att jag antingen råkade hoppade av en klippa eller fick något vasst igenom bröstet av en arg samuraj.

I dess helhet är Sekiro en upplevelse jag inte förväntade mig att jag skulle bli så kär i. För varje avklarad bossfajt, varje nytt område jag upptäcker och varje nytt verktyg som spelet ger till mig blir jag så peppad på att fortsätta spela, till en grad jag inte har känt av sedan jag spelade Dark Souls 1 för första gången i mitt liv.

Från den japanska spelstudion FromSoftware, som har blivit kända det senaste decenniet för att släppa spel med kontroversiellt höga svårighetsgrader, kommer deras senaste stor-hit, Sekiro: Shadows Die Twice. Frågan jag ställer mig själv innan jag börjar spela är: “hur mycket svårare kan det här vara än FromSoftwares tidigare, Dark Souls 3 eller Bloodborne?” Svaret på min fråga får jag besvarat inom några få minuter efter att ha tryckt på New Game-knappen. Detta kan mycket väl vara det svåraste spelet jag har någonsin spelat och jag älskar det. Ifall du är, likt mig, en veteran när det kommer till den senare…

Review Overview

Betyg

90

About Vladimir Stanisic

Vladimir Stanisic
En stor spelnörd med glatt humör som spenderar lite för mycket tid på nätet och framför TV:n. Vet det mesta om retrospel och gamla konsoler och försöker hålla sig själv konstant uppdaterad i dagens händelser inom spelvärlden.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com