Se7en

En av filmerna som definierade 90-talet och som samtidigt ritade upp kartan för hur seriemördargenren skulle komma att se ut. Den bidrog till att göra Kevin Spacey till stjärna och gav regissören David Fincher status som en av de mest creddiga i Hollywood. Faktum är dessutom att den nästan står sig än bättre idag.

Handlingen är enkel. Två omaka poliser, den luttrade och uppgivne veteranen Somerset (Morgan Freeman) tillsammans med en mer impulsiv ung hetsporre vid namn Mills (Brad Pitt), paras ihop i jakten på en seriemördare. Den förstnämnda räknar bokstavligt talat dagarna till pensionen medan den senare just flyttat in till stan för att kunna göra någon verklig skillnad. I den namnlösa staden regnar det konstant, medan de två poliserna lägger pusselbitarna för ta fast en mördare som tycks vara inspirerad av de sju dödssynderna och hela tiden ligger några steg före. Samtidigt är det minst lika mycket en ständig dialog om olika sätt att tackla en bister omvärld.

Se7en gick upp på bio när jag gick gymnasiet och blev snabbt en snackis. Det var den filmen som alla såg och alla tyckte var det bästa de någonsin sett. Då jag på den tiden var en notorisk tjurskalle som inte ville verka allt för lättimponerad eller strömlinjeformad var jag förmodligen en av de sista att ta mig an den. Dock föll jag till föga och erkände att den nog faktiskt var riktigt bra ändå. Framförallt minns jag att förtexterna, som inte liknade något jag sett tidigare, imponerade på en 17-åring. Sedan dess har jag hållit mig mer skeptisk och inte alls uppskattat den lika mycket vid senare tittar, men satte mig inför denna recension ner med ambitionen att vara helt neutral, vilket resulterade till att jag upplevde den som bättre än jag förmodligen någonsin gjort.

Om vi ska börja med invändningarna, så är det något med seriemördarthrillers som inte längre går hem hos mig fullt ut. Speciellt inte sådana med överdrivet ambitiösa och omnipotenta mördare. Förmodligen ska en del av skulden till detta läggas på filmerna som kom i kölvattnet av Se7en, men det ligger trots allt där och stör upplevelsen för mig. Det känns lite klichéridet och fånigt bara. Sedan tycker jag att Fincher, tillsammans med den som gjorde scenerierna, faller i fällan att börja designa lite för mycket på sina ställen, bland annat den gigantiska lägenhet som mördaren visar sig ha sitt tillhåll i. Lite mer återhållsamhet hade varit att föredra och det hade definitivt passat bättre ihop med resten av filmens dystra ton. Förtexterna som kändes overkligt nyskapande 1995 känns nu inte alls som att de passar ihop med resten av filmen. De är alldeles för överarbetade och intensiva, något som även återkom i Finchers misslyckade The Girl with the Dragon Tattoo, även om de i Se7en aldrig sjunker till samma parodiska nivå. Nåväl, nog med kritik.

Att en film från 1995 fortfarande ser ut att ligga lite före sin tid säger en del om Finchers hantverksskicklighet. Redan vid sin andra film, den första han haft någorlunda kontroll över, har han ett noga utmejslat bildspråk som hela tiden tjänar historien. Fotot, klippningen och användandet av musik är genomfört med enorm precision. Man kan luta sig tillbaka och känna att man är i trygga händer när man lotsas genom berättelsen. Tempot har ett jämnt driv från början till slut genom en väldigt linjär historia, där stegringen på allvar inte kommer förrän i den extremt nerviga finalen. Det finns även gott om små detaljer i regin att upptäcka och glädjas åt. Små scener som har det där lilla extra som gör dem till mer än bara en transportsträcka.

Varken Morgan Freeman eller Brad Pitt är väl egentligen oersättliga i sina roller, något man faktiskt även kan säga om Kevin Spacey alla positiva ordalag till trots, då Se7en inte är någon skådespelarfilm. Det är verkligen inget fel på deras prestationer och jag hade inte hellre velat se någon annan i rollerna, men de åker tacksamt i baksätet på en film som har så mycket att ge i form av helhetsintrycket att det inte finns utrymme att briljera. Manuset från den då helt okände Andrew Kevin Walker är lika mycket tät seriemördarjakt som ett drama kring en pessimistisk livssyn. Den namnlösa staden fungerar minst lika mycket som en metafor för livet, där Somerset resignerat inför alla grymheter och all apati. När Mills dyker upp med sin naiva, impulsiva och någonstans optimistiska livsåskådning, blir det en skarp kontrast. Det typiska omaka paret. Är det värt att kämpa eller ska man bara ge upp inför det faktum att allt bara är åt helvete och alltid kommer att fortsätta vara det?

En annan subtext är det mer uppenbara föraktet mot storstaden och hur dess myller leder till att vi förlorar vår empati. Alla ser bara till sitt och håller sina känslor väl dolda, enbart reserverade för några få utvalda i den innersta kretsen. För mig, en inbiten småstadsbo, som nyligen bodde en kortare period i Stockholm och hatade i princip allt med den staden förutom några få människor som stod mig nära, var det enkelt att relatera till. Någonstans anar man även en längtan efter andlighet, något annat mer diffust, vilket även John Doe och hans grymheter pekar åt. Det finns oväntat mycket trivsam svärta att hämta för den som vill.

Man kan ta med sig livsfilosofierna eller så kan man nöja sig med en spännande och otroligt välgjord thriller. Hur som helst är Se7en en film som är minst lika bra som den var då den kom och som, med undantag för förtexterna, inte åldrats en sekund. För min del har den aldrig varit bättre än vad den är idag.

Om man gillar kommentarspår får man sitt lystmäte stillat i och med denna utgåva, då det inte finns mindre än fyra sådana att hugga in på. Fincher har jobbat övertid och medverkar på samtliga, där man valt att titta på filmen utifrån fyra olika perspektiv med lämpliga medverkande. Tillsammans med huvudrollsinnehavarna utifrån ett skådespelarperspektiv, tillsammans med författare utifrån ett storyperspektiv, tillsammans med fotograf utifrån ett visuellt perspektiv och även tillsammans med de som arbetat med ljudet för att täcka även den aspekten. Samtliga spår är fylliga och med enorma mängder information, även om jag i ärlighetens namn inte lyssnat på dem i sin helhet.

Som om inte det vore nog finns ett knippe featuretter och bildgallerier där vissa element fördjupas ännu mer, bland annat en ganska intressant resa genom arbetet med transfern. Tillsammans med en trailer hittar vi även några borttagna scener som säkert kan intressera fansen. Då även ljud och bild håller en mycket hög nivå finns det egentligen ingen anledning att tveka inför denna investering.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

3 comments

  1. Tja!

    Då detta vär nyutgåva av filmen vore det mycket intressant att veta vad skillnaden är mot SF:s utgåva. Bild, ljud, extramaterial osv. Då man som konsument ska välja mellan att köpa en utgåva för 60 eller 170kr är det klart relevant att få veta detta.

    • Vi har tyvärr inte tillgång till den gamla utgåvan så vi kan inte göra någon jämförelse, men vad jag vet så köpte SF alla sina masters av New Line och gjorde inga egna. Och nu när New Line ingår under Warner och rättigheterna för Seven gått ut så släppte Warner filmen igen. Så jag tror att det inte är någon skillnad på bild och ljud. Extramaterial är svårare du SF har en tendens att inte lista allt sitt extramaterial på baksidan.

  2. Nu var du lite snål med betyget, 4.5-5, minns jag den som och tror att jag fortfarande håller den så högt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.