Scary Stories to Tell in the Dark

”Berättelser läker, berättelser sårar”, ord som läses upp i filmens öppningsmonolog som även vägleder oss rätt in i det amerikanska 60-talet och småstaden Mill Valley. Innebörden av orden blir viktig för filmens karaktärer men kan även tolkas i ett större sammanhang. En påminnelse om att en del av 60-talets samhällsproblem i USA är smärtsamt aktuella än idag.

Många av dagens filmer och tv-serier är starkt förankrade i tittarnas nostalgi kring varumärken och tidsperioderna de vuxit upp i. Exempel är Duffer-brödernas Stranger Things, Disneys maskineri av filmer baserade på deras tecknade klassiker och nu denna Guillermo del Toro-producerade film baserad på en av USAs mest kända skräcknovellsamlingar. Alvin Schwartz novellsamling Scary Stories to Tell in The Dark är en klassiker som är inspirerad av läskiga folksägner och myter. Även om författarens samling inte är lika välkänd i Sverige kommer de flesta av er troligtvis vara bekanta med en eller två berättelser i den. Nu kanske ni undrar hur man förvandlar en novellsamling till en sammanhängande historia? Du anlitar manusförfattare som skapar ett universum där berättelserna kan slå rot och göra mardrömmar verkliga för sina invånare. Sedan anlitar du den norska regissören André Øvredal som har god erfarenhet av att berätta läskiga och säregna historier på film.

I Mill Valley presenteras vi för en rätt ordinär amerikansk småstad som är mitt uppe i förberedelserna inför Halloween. I staden bor gymnasiestudenten Stella Nichols, spelad av Zoe Margaret Colletti, ensam med sin far Roy. Om det inte vore för hennes vänner Auggie (Gabriel Rush) och Chuck (Austin Zajur) hade Stella helst stannat hemma. Killkompisarna har långt gångna planer på att hämnas på deras baneman Tommy (Austin Abrams) som under tidigare år har stulit deras godis på just Halloween. En konfrontation och en flykt senare stöter gänget ihop med den tystlåtne Ramon (Michael Garza) som motvilligt hjälper dem att hålla sig undan Tommys vrede. För att Halloween inte skall vara helt bortkastat bestämmer sig gänget för att undersöka stadens mytomspunna spökhus där samhällets första invånare bodde. I huset upptäcker kompisgänget att berättelserna om huset är mer än en myt och innan kvällen är slut har de lämnat huset med både en bok och en förbannelse. Inom kort visar det sig att boken skriver sina egna berättelser och de är de som varit med och tagit den som blir dess huvudrollsinnehavare. Berättelserna förkunnar deras öden på makabra och varierande sätt.

Att låta boken spela en central roll i berättelsen möjliggör för Schwartz novellsamling att komma till liv på ett smart och organiskt sätt. Spökhistorierna karaktärerna får uppleva är baserade både på den riktiga författarens novellsamling och deras egna värsta rädslor. Rädslor som kommer från egna upplevelser, tidsperioden filmen utspelar sig och spökhistorier de själva har hört under sin uppväxt.

För mig fungerar nostalgi bäst för att locka mig till att se något. Väl i biostolen eller i tv-soffan vill jag inte få nostalgielementen upptryckta i mitt ansikte som distraktion. Scary Stories to Tell in the Dark är inte okritisk i sin gestaltning av 60-talets USA. Rasismen finns där, Vietnamkriget är fullt pågående och Nixon är på god väg att bli vald till nästa president. Föremålen för nostalgi, t ex dåtida filmaffischer och bilar, finns där för er som letar. Ett övertydligt exempel är ett biobesök med filmen Night of the Living Dead men i övrigt är filmen oerhört välbalanserad i sin presentation av ett land under stor förändring.

Filmens svagare inslag är den bristfälliga karaktärsutvecklingen för sidokaraktärerna som är lite för endimensionella och rätt trista. Även den övergripande berättelsen känns välbekant och stundtals förutsägbar. En del av skådespelarna är långt ifrån att briljera även om huvudkaraktärerna Stella och Ramon känns hyfsat trovärdigt porträtterade.

Allt som allt lämnar Scary Stories to Tell in the Dark mig med en myskänsla som få moderna skräckfilmer lyckats fånga. Varje berättelse som boken skriver presenterar oss för nya förhållningsregler som håller en ständigt på tårna utan att överanvända överraskningsskräck som tjuvknep. André Øvredals regi vidhåller känslan av brådska och det känns som att varje bildruta effektivt för oss framåt mot filmens upplösning. Alla läskiga varelser har läcker design som mer eller mindre är hämtad rakt av ifrån originalbokens illustrationer av Stephen Gammell. I väntan på att vi får en uppföljare, som filmens öppna slut möjliggör, gick jag direkt hem och beställde en samlingsbox med alla tre novellsamlingarna i Scary Stories to Tell in The Dark-serien.

Fotnot: Filmen har premiär 9/8-2019.
I Sverige har filmen en åldersgräns på 15-år. För mig är det dock ingen tvekan om att detta är spökhistoria som även något yngre kan se i vuxet sällskap.

"Berättelser läker, berättelser sårar", ord som läses upp i filmens öppningsmonolog som även vägleder oss rätt in i det amerikanska 60-talet och småstaden Mill Valley. Innebörden av orden blir viktig för filmens karaktärer men kan även tolkas i ett större sammanhang. En påminnelse om att en del av 60-talets samhällsproblem i USA är smärtsamt aktuella än idag. Många av dagens filmer och tv-serier är starkt förankrade i tittarnas nostalgi kring varumärken och tidsperioderna de vuxit upp i. Exempel är Duffer-brödernas Stranger Things, Disneys maskineri av filmer baserade på deras tecknade klassiker och nu denna Guillermo del Toro-producerade film baserad på…

Review Overview

Betyg

70

About Fredrik Malmquist

Fredrik Malmquist
En glad planarkitekt från Ystad som numera bor i Malmö tillsammans med min norrländska fästmö Emma. Jag har intressen som musik, löpning, brädspel, stadsplanering och datorspel men framförallt så har jag ett brinnande intresse för film.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.