Saints Row IV

Större, dummare och mer verklighetsfrånvänt än någonsin.

Efter det helgalna Saints Row: The Third hade jag svårt att föreställa mig hur spelmakarna hos Volition skulle kunna överträffa sina egna vansinnigheter i uppföljaren. Spelserien började sina dagar som en Grand Theft Auto-klon med fokus på gängkrig i en öppen spelvärld och efter det så har man tagit ut svängarna mer och mer för varje del som släppts. Med Saints Row IV löper man linan ut och låter spelet anta formen av en Matrix-influerad science-fictionhistoria.

I Saints Row IV förvandlas huvudkaraktären (som även råkar vara Amerikas president!) till en veritabel superhjälte som kan springa snabbare än ett expresståg och hoppa över skyskrapor. Dessa nyvunna egenskaper förklaras, på ett enkelt men smått genialiskt vis, med att en utomjordisk invasionsstyrka attackerat vår planet och fängslat presidenten i en datorsimulerad stad. Alltså är spelvärlden en plats där allt kan hända och genom att manipulera simuleringen gäller det nu att sätta stopp för rymdturisternas ondskefulla planer.

Saints Row IV

Utöver huvudstoryn finns det massvis av olika sidouppdrag och utmaningar som låter mig delta i allt från checkpoint-race längs stadens gator till rena förstörelseorgier där jag spränger saker i luften med hjälp av en stridsvagn. Variationen är god, men underhållningsvärdet varierar kraftigt då vissa sidouppdrag är både originella och roliga, medan andra snart förvandlas till enformiga irritationsmoment. Lyckligtvis är de helt valfria och inget jag tvingas ta mig an för att komma vidare i spelet, men de vapen och uppgraderingar jag får som belöning kan vara till både nytta och nöje i kampen mot det utomjordiska avskummet. Vad sägs till exempel om ett turntable-format dubstep-gevär som skickar ut färgglada vågor av elektronisk dansmusik, vilka får såväl fotgängare som fordon att börja dansa okontrollerat? Hysteriskt kul!

Det är ganska tydligt att utvecklarna hämtat hinkvis med inspiration från spel som Crackdown och Prototype, det är inget man försöker sticka under stol med. Med hjälp av humorn och den allmänna galenskap som Saints Row IV uppvisar, bidrar man dock till att ge spelet en egen identitet. Humorn är onekligen korkad, men med en hälsosam dos av självironi och kulturella referenser till såväl Shakespeare som filmens värld, finns det ändå uppslag nog för att roa en bred publik. Även om jag inte skrattade högt åt alla lustigheter, så lyckades man åtminstone få mina mungipor att peka uppåt. Att plötsligt överraskas av tonerna från Haddaways gamla monsterhit What is Love, när jag navigerar ett rymdskepp genom några mörka och ogästvänliga tunnlar, kan få vem som helst på glatt humör.

Saints Row IV har inte för avsikt att konkurrera med stortitlar som The Last of Us vad gäller historieberättande eller teknisk briljans, och om sanningen ska fram så är detta inte heller några egenskaper jag förknippar med spelserien. Att den virtuella värld spelet låter mig kliva in i knappast erbjuder någon sofistikerad spelupplevelse gör inte så mycket. Ibland räcker det att ett spel är underhållande, och för den som är på rätt humör och accepterar vissa tekniska brister kan Saints Row IV leverera många timmars lättsam förströelse.

About Alexander Bing

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.