Safe House

CIA-gröningen Matt Weston har tråkigt. Han sitter fast i ett hemligt gömställe där han är värd. Det innebär att om firmans agenter behöver någon stans att övernatta eller hålla sig borta från dagsljus så kommer de till honom, uppger det magiska lösenordet och får en fika samt någonstans att sova. Till just Westons lilla krypin i Kapstaden kommer dock ingen. Till dess att en specialstyrka drar med sig en av USAs mest jagade dubbelagenter Tobin Frost till Westons farstu.

Det är svårt att inte tänka på den nyligen hädangångne Tony Scott när man ser Daniel Espinosas Hollywood-debut. Inte bara för det obehagliga slutet på Scotts liv och karriär utan även för att Espinosa mycket tydligt växt upp på Scotts klassiska actionthrillers, precis som jag själv. Grynigt och väldigt mörkt foto med lysande starka färger, täta actionscener, tungt tempo och en obönhörlig nerv, men samtidigt har man svårt att minnas några detaljer efteråt. Plus Denzel förstås, en av Tony Scotts favoritskådespelare.

Många har försökt vandra i Scotts fotspår, utan att riktigt lyckats. De flesta har försökt sig på att göra det under Jerry Bruckheimers paraply. Michael Bay är den som kommit närmast stilmässigt och levererat högst toppar, utan att nå Scotts höga lägstanivå. Men även John Turtletaub, Simon West, Antoine Fuqua och nu senast Daniel Espinosa skulle utan tvekan kunna räknas som brittens arvtagare.

Espinosa slog igenom stort i hemlandet med filmatiseringen av Snabba Cash. När han nu tar klivet över Atlanten har han tagit med sig en del vänner hemifrån. Både Fares Fares och Joel Kinnaman gör mycket bra ifrån sig i mindre biroller. Den förstnämnde har mer duktid och fungerar alldeles utmärkt som den nästan helt stumme och mycket mystiske förföljare som jagar Frost och Weston genom Kapstadens slumkvarter. Kinnaman har en betydligt mindre roll tidsmässigt men lyckas bra med uppgiften att spegla Weston och skapa en ”skuggbild” av hjälten.

Många varo kallade men få varo utvalda till huvudrollen som den ambitiöse men orutinerade och bitvis naive unge agenten Weston. Ryan Reynolds valdes ur en lista som enligt Imdb innehöll i princip alla manliga stjärnor födda mellan 1975 och 1985. Vad det var som gjorde att man valde Reynolds vet jag faktiskt inte, men valet känns rätt och faktiskt rätt modigt.

Reynolds är nämligen en vågdelare, många tycker inte att är mer än ett par valpögon med matchande smilgropar och att hans charm som bäst sträcker sig till collegekomedier. I Safe House visar han att han är mer än så. Även om han så klart inte riktigt kan mäta sig med den mäktige Denzel Washington vad gäller närvaro och intensitet så gör han aldrig bort sig. De gånger Weston känns lite suddig i konturerna är det fuskande i manusarbetet som är problemet, inte Reynolds insats.

Washington tar sig utan att anstränga sig märkbart igenom det här med bravur. Det är långt från hans mest minnesvärda insats, men det är heller inte något bottennapp. Washington på trean bränner förbi majoriteten av Hollywoods aktiva skådespelare med hästlängder. Det finns några scener som borde få plats i en Best of Denzel-samling, men överlag är det bara gediget hantverk som inte förtar eller bromsar upp.

Utöver de två huvudrollerna och de två svenskarna finns det en hel rad bra skådespelare som ror skutan åt samma håll. Brendan Gleeson, Vera Farmiga, Robert Patrick, Liam Cunningham, Sam Shepard och Rubén Blades gör alla bra saker men undantaget Blades och Farmiga har jag sett dem göra exakt samma sak tidigare. Typecasting behöver inte vara något dåligt, men här avslöjar det något slappa arbetet av castingansvarige Sarah Finn faktiskt var handlingen är på väg.

Under de knappa två timmar som filmen pågår har jag trevligt hela tiden. Den levererar vad den lovar utan att nå Bourne-höjder eller Bourne-klon-bottnar. Samtidigt finns det få saker som sitter kvar i minnet efteråt. En mycket välregisserad sekvens där Weston och Frost katt-och-råttaleker sig igenom Cape Town Stadium är det enda som verkligen fastnar.

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald
Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.