Rogue One

Det här är inte historien om den unga flickan som förlorar sina föräldrar och växer upp till en hård kämpe. Inte det handlar inte heller om pojken som fått levt med kampen sedan sex års ålder för att bli en spelpjäs i rebellernas moraliska gråzoner. Det handlar inte om fiendepiloten eller hans vänskap med en motvillig ingenjör i imperiets tjänst eller ingenjörens försök att söndra inifrån systemet. Alla dessa historier sammanstrålar i Rogue One och antyds eller refereras till snarare än att stå i centrum. Det kretsar istället kring saken (the cause); att bana vägen för ett nytt hopp.

Det är prydligt hur influenser och referenser har gått hela varvet från Stjärnornas krig till Firefly, (Joss Whedons hyllning till Millennium Falcon) till den animerade serien Star Wars Rebels som glatt lånar av Firefly. I samma liga som Rebels spelar Rogue One: en fristående utforskning av periferin av något större (vad man kan kalla Jedi/Skywalker delen av sagan). Här finns bara skymten av Kraften i en värld där tilltron, eller den faktiska tron på Kraften är på väg ut. Rogue One ger oss istället en inblick i rebellalliansens motiv, splittringar, hopp och huvudbryn sett genom ögonen på dess mer eller mindre villiga fotsoldater.

Rogue One blir på det sättet den felande länken mellan biofilmerna och tv-serierna, böckerna och serietidningarna som omgärdat franchisen ända sedan 1977. Star Wars har igenom dem lyxen att kunna hoppa över bakgrundshistorierna utan att verka snål. Här utnyttjas det genom att släppa ner flertalet färdiga karaktärer som är både livskraftiga och dugliga mitt i smeten. Här finns nydesignade stormtroopers, robotar och fordon som sprätter förbi utan att frångå ett skyhögt värde i fotot med både djup och bredd. Det finns en stark filmisk kvalitet som åkallar originalfilmerna och en fysiskhet i specialeffekterna – en Imperial Star Destroyer som kraschar in i en annan: AT-AT walkers som stampar fram i bakgrunden medan rebeller dör i vattenbrynet: myllrande alliansbaser med trötta och ärrade veteraner och så vidare.

Men det är något som händer redan i den allra första scenen. Det är inte det att Rogue One saknar den sedvanliga gula rullande förtexten och John Williams omedelbart ikoniska fanfar. Istället får vi Ben Mendelsohn som Director Krennik i Imperiets tjänst. Han står på ett vått fält under duggregn, omgiven av Stormtroopers i svart och med stövlarna i myllan. Han är där i syfte att övertala Galen Erso (Mads Mikkelsen) att återvända till Imperiet och konstruera vad som snart står klart är Dödsstjärnan självt. Utan att egentligen göra väldigt mycket lyckas Mendelsohn få Krennik till att bli en av seriens mest intressanta skurkar och är bara en av flera skådisar som ger Rogue One sin personlighet; Felicity Jones som centralgestalten Jyn Erso (dotter till Galen) och Diego Luna (som kapten Cassian Andor) delar i några av filmens bästa scener skepp med en skara ovårdade rebeller som sammanförts i Jedi-ordens heliga stad Jedha (numera nedgången). Där står både Donnie Yen och Riz Ahmed ut – den förre som en vresig och blind tempelvakt och den senare som den avhoppade imperiepiloten som levererat en viktig ledtråd i sökandet efter skisserna av Dödsstjärnan.

Platser och karaktärer kommer och försvinner utan att göra särskilt mycket för handlingen. Men mitt i denna plottrighet med många spår och referenser som ska klaffa är vissa element barnsligt enkla; för att rädda dagen måste de dra i den stora spaken eller trycka på den stora knappen. Nerven som går igenom Rogue One är ofta råare men det är just glimtar av lekfullheten från originaltrilogin som håller filmen från bli ”mörk” och ”realistisk” (när det ändå för första gången verkligen känns att det är ett krig som pågår). Likt glimten av piloten som flinar som en skolpojke när han sänker en AT-AT är Rogue One fylld av ögonblick och karaktärer som lyfter filmen långt över prequeltriologin. Det finns här en viss brist på det tydligt ikoniska uttrycket som präglat Star Wars över åren, men vad som saknas allra mest är John Williams och The London Symphony Orchestra.

Det här är inte historien om den unga flickan som förlorar sina föräldrar och växer upp till en hård kämpe. Inte det handlar inte heller om pojken som fått levt med kampen sedan sex års ålder för att bli en spelpjäs i rebellernas moraliska gråzoner. Det handlar inte om fiendepiloten eller hans vänskap med en motvillig ingenjör i imperiets tjänst eller ingenjörens försök att söndra inifrån systemet. Alla dessa historier sammanstrålar i Rogue One och antyds eller refereras till snarare än att stå i centrum. Det kretsar istället kring saken (the cause); att bana vägen för ett nytt hopp. Det…

Review Overview

Betyg

80

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.