Rock of Ages

Filmer baserade på musikaler har vi sett förr, Mamma Mia till exempel. Denna gång är det musikalfilmen Rock of Ages som rockar loss med en sliskig kärleksberättelse från det dekadenta 80-talets hårdrocksmecka Los Angeles. Till smöriga versioner av 80-talsrock spelas en väldigt banal och rälslöpande berättelse upp. Tom Cruise gör en Axl Rose-figur och lyckas nästan med ytterligare ett Mission: Impossible, men bara nästan. Det Rock of Ages lyckas med är att visa hur rockmusik skulle låta om den gjordes av Disney eller McDonalds – slätstruken och helt ofarlig och samtidigt väldigt ointressant.

Sherrie Christian (Julianne Hough) är som så många unga tjejer (och killar) både före och efter 80-talet på väg mot Los Angeles från en amerikansk småstad för att försöka bli upptäckt och känd och fånga den amerikanska drömmen. Hon hinner knappt av bussen innan hon förblindad av Los Angeles ljus och ljud blir rånad. Drew Boley (Diego Boneta) blir vittne till händelsen och hjälper Sherrie in på rockstället han jobbar på – The Bourbon Room. Hon får träffa ställets ägare Dennis Dupree (Alec Baldwin) och snart har hon fått jobb som servitris. Det börjar spira kärlek mellan Sherrie och Drew men det kompliceras när megastjärnan Stacee Jaxx (Tom Cruise) anländer till the Bourbon Room för en sista konsert på stället han slog igenom på. Dennis Dupree har ekonomiska problem och The Bourbon Room riskerar att gå honom ur händerna om inte Stacee Jaxx konsert blir en succé för han är också hårt ansatt av ett gäng religiösa politikerfruar med för mycket fritid ledda av borgmästarens fru (Catherine Zeta-Jones). Dessa vill städa upp Sunset Strip.

Jag var i tonåren när den Los Angeles-baserade hårdrocken upplevde sin absoluta högtid från mitten till slutet av 80-talet. Sunset Strip och ställen som Rainbow och Whiskey a-go-go var ställen som målades upp som magiska i min och mina vänners lilla hårdrocksbubbla. Visst känner man igen en massa från eran (även om det är enormt förvridet). De religiösa fruarna med sin agenda fanns i PRMC som leddes av Al Gores fru och de lyckades i alla fall med en sak – varningslappar på skivor med texter där sex, droger och så vidare förekom. Anspelningarna inte var så väl dolda som i The Beatles Please Please Me. Resultatet blev nog inte det önskade, för plötsligt behövde inte ungdomarna leta efter den musik som skulle provocera den äldre generationen. Det som är lite tråkigt är att mycket av musiken i filmen inte alls har med Los Angeles att göra. Det är överraskande många låtar från band från England och amerikanska östkusten samtidigt som material från Mötley Crüe lyser med sin frånvaro. Dessa kanske hade lite heder i kroppen och vägrade låta dem använda deras musik i filmen.

Den som castat Rock of Ages har inte lyckats speciellt bra i helhet. Julianne Hough och Diego Boneta som har huvudrollerna är väldigt intetsägande, de saknar charm och utstrålning och som min sambo sa ”De skulle kunna varit några Idol-deltagare och då menar jag inte några vinnarkandidater direkt.” Jag håller med henne till fullo och de två kändes helt klart utbytbara och som några skådisar som kanske skulle kunna bära en mindre biroll, men som filmens centralfigurer håller de absolut inte måttet. Även Alec Baldwin, Russel Brand och Paul Giamatti gör prestationer som är plastigare än önskvärt. Malin Åkerman dyker upp i en roll som Rolling Stone-reporter och hon behöver inte skämmas, för hon gör en acceptabel rolltolkning.

Istället är det Tom Cruise som är den som lyser starkast! Han tar över varenda scen han är med i och att han kan sjunga visar han i ett par sångnummer. Hans karaktär Stacee Jaxx är uppenbarligen baserad på Axl Rose (sångaren i Guns & Roses) med sina divalater och totala nonchalans mot att passa tider (stod själv i Globen 1991 och väntade på Guns & Roses i över en timme efter förbandet för att Axl ville spela mer roulette och kolla fyrverkerier). Tom Cruise är filmens stora behållning utan konkurrens och hans prestation är väl det enda som gör filmen värd att se!

Som extramaterial får man ett helt gäng dokumentärer om eran, platsen och musiken. Poisons Brett Michaels leder oss igenom sliskiga intervjuer med medlemmar ur Def Leppard, Poison, Journey med flera. Det är ytligt och ger egentligen inte mycket. Det räcker inte till en rekommendation till någon annan än till dig som tycker att Idolerna och artisterna i X-Factor är grymt bra.

I vår kommer Rock of Ages att sättas på China Teatern i Stockholm. På scen kommer man att få se Joacim Cans (sångaren i Hammerfall), Johan Rheborg, Gladys del Pilar, Peter Magnusson och Kee Marcello (föredetta gitarrist i Europe). Jag tror inte att den kommer att bli långvarig.

 

About Roney Lundell

Sthlmare vars puls ökar av Anea, Bladerunner, Caol Ila, Dahlström, England, Fotboll, Gudfadern, Hammarby, iPhone, Japan, KISS, LittleBritain, MontyPython, NewYork, OldBoy, PulpFiction, Qi, Resor, Susanna, ToyStory, USA, Värme, Whisky, X-men, YoungOnes, Zzzz, Åka, Älska, Öl

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.