Revolution: The Director’s Cut

Al Pacino har beskrivit Revolution som sin största besvikelse i karriären och regissören Hugh Hudsons karriär var bortom all räddning efter att filmen mosades i pressen och biosalongerna gapade tomma. Den digitala utvecklingen med nya format som DVD och Blu-ray, tillsammans med digitala restaureringsmetoder och digital postproduktion, har lett till att många filmer inte bara kan återuppstå i fantastisk kvalitet, utan också att korrigeringar av ursprungsmaterialet kan ske på ett lättare sätt. Ibland blir detta väldigt lyckat (Lawrence av Arabien) och ibland mindre bra (The French Connection, första utgåvan). De stora vinnarna i denna digitala revolution är förstås publiken, som får chansen att både återse gamla klassiker, men även upptäcka bortglömda mästerverk. Frågan var hur bra Hugh Hudson skulle lyckas förvalta sin chans till återupprättelse när han återigen tog sig an Revolution för att skapa en ”Director’s Cut”?

Pälsjägaren Tom Dobb (Al Pacino) anländer till New York tillsammans med sin son Ned i en enkel båt. Båten och dess skrala innehåll är allt de äger. Året är 1776 och det amerikanska frihetskriget pågår. En upptrappning har skett i stridigheterna mellan de amerikanska revolutionärerna och det brittiska imperiets trupper. I samma stund som far och son lägger till i hamnen, rekvireras deras båt och allt där i, för att användas i kampen mot britterna. Under en obevakad stund i det smått kaotiska New York lyckas en slug sergeant lura Ned att ta värvning. När Tom upptäcker detta försöker han förmå sergeanten att släppa Ned, men finner sig till slut tvingad att själv ta värvning för att om möjligt rädda sin son – sitt allt. Plötsligt befinner de sig mitt i det amerikanska frihetskriget, ett krig och en kamp som aldrig var deras från första början. På andra sidan slagfältet får Major Peasy (Donald Sutherland) agera svårtolkad antagonist och representera de grymma britterna. En tredje karaktär som vi får bekanta oss med är Daisy McConnahay (Nastassja Kinski), en ung kvinna som kommer från en överklassfamilj med sympati för britterna. Men till skillnad från övriga familjen ställer sig Daisy på revolutionärernas sida. Hennes vägar kommer att korsas med Tom Dobb.

Engelske regissören Hugh Hudson hade två framgångsrika filmer i ryggen, Triumfens ögonblick (1981) och Greystoke: Legenden om Tarzan, apornas konung (1984), när arbetet med Revolution inleddes. Hudsons ambition var att gestalta revolutionen från det lägsta ledet, nere på marken, genom ögonen på en karaktär som saknade vetskap om vad som skedde ovan hans huvud i form av politik och militära strategier. En berättelse om den enkla mannen, vars livsöde blir lika omvälvande som revolutionen i sig. Men främst är det en ömsint berättelse om relationen mellan far och son. Ur ett berättarmässigt perspektiv vet vi inte mer om vad som händer än vad huvudpersonen vet. Som åskådare skall vi helt sonika slängas in på slagfältet utan större förkunskaper om vilket slag vi bevittnar. Vart och när det hela utspelar sig är av sekundär karaktär i ett berättande som mer är episodiskt än klassiskt Hollywoodberättande. Kameran skulle vara handhållen för att förstärka realismen och närvaron i scenerna. Den handhållna kameran är idag ett naturligt inslag i de flesta filmer, men på den tiden och för den här sortens storfilm, var det ett högst ovanligt drag.

Valet av citykillen Al Pacino som en analfabetisk pälsjagande outdoorsman emigrerad från Skottland, var ytterligare ett ovanligt drag och risktagande, och det var inte utan att ett visst mått av övertalning utövades innan Pacino tackade ja. Som den method actor han är, arbetade Pacino med en språkhistoriker för att ta fram en trovärdig dialekt. Enligt honom själv så har han aldrig lagt ner så mycket arbete på språket som inför Revolution. Trots detta, var Pacinos accent, en blandning mellan 1700-tals skotska och amerikanska, något som kritikerna frossade i. Det samma gällde för Donald Sutherland, bördig från Kanada, i rollen som brittisk officer, även han med en säregen dialekt.

Jag väljer att inte haka upp mig på de olika dialektala frågeställningarna och finner att Pacino, trots att han agerar långt utanför sin trygghetszon, fungerar riktigt bra för det mesta, där några scener rentav tangerar hans bästa repertoar. Det som jag dock tycker står ut mest i Revolution är de fantastiska miljöerna och dess gestaltning. Där den engelska landsbyggden på ett föredömligt sätt har fått agera ställföreträdare för de områden som för länge sedan bebyggts och suddats ut i USA. Jag imponeras också av den rörliga inramningen i fotot som, precis som Hudson ville, ger en förhöjd realism och förflyttar oss nära in på händelserna, men utan att det på något sätt blir slängigt och svårt att hänga med. Att Michael Mann har hittat inspiration här till Den siste mohikanen är nog inte en allt för vild gissning.

Det var det engelska produktionsbolaget Goldcrest Films International som producerade Revolution. Bolaget hade filmer som Triumfens ögonblick, Gandhi och Dödens fält, i bagaget, alla framgångsrika filmer med relativt blygsamma budgetar. Revolution, en film om den amerikanska revolutionen, med alla tidsenliga inslag var en mycket dyrare historia, och var helt enkelt tvungen att lyckas på biograferna. En hjälp på traven brukar stavas Oscarsnomineringar och allra helst inte bara nomineringar utan även vinster. Man kan kalla det hybris och/eller desperation, men med två väldigt dyra produktioner igång samtidigt Revolution och The Mission, så forcerades filmen igenom postproduktionen för att kvalificera sig för det årets Oscarsrace. Det skulle visa sig vara ett stort misstag, och resultatet blev en film full av berättarmässiga problem, främst kring tid och rum. Inget som var särskilt uppskattat av någon, allra minst hos den viktiga amerikanska publiken och dess kritiker. Enligt Hudson och Pacino, som erkänner att de vek sig för Goldcrests påtryckningar, hade filmen behövt två till tre månader till i postproduktion före premiären.

Originalversionen av Revolution är mycket riktigt en osammanhängande film, med stora narrativa problem. Filmen korsfästes av kritikerna som tävlade i att överträffa varandra med elakheter. Allt var fel; Pacinos accent var fel, Donald Sutherlands accent var fel, filmens foto var fel, filmens inspelningsplats var fel, ja allt som kunde tänkas var fel. Publiken uteblev och filmen blev en finansiell katastrof. Vad gjorde då regissören Hugh Hudson med materialet när han fick chansen att göra en Director’s Cut? Ett problem när man skall försöka göra några större förändringar i en äldre film, är att man sällan sparat material från det som klippts bort, därför brukar det inte vara möjligt att göra några extrema förändringar. Jag vet inte om så var fallet här, men vad gäller det filmade materialet så består förändringarna endast av att några scener trimmades lite och ett fåtal scener klipptes bort helt. Det stora tillskottet är dock en nyinspelad berättarröst som leder oss igenom delar av filmen, och även etablerar vissa viktiga platser geografiskt och tidsmässigt, något som saknades i originalet. Vi får även veta mycket mer om Tom Dobb som karaktär, hans bakgrund och de händelser som präglat honom och hans son. Och det är ingen mindre än Pacino själv som sköter berättandet. Oavsett vad man tycker om karaktärens dialekt, så kan man inte annat än imponeras av Pacino, som med en mognare och lite hesare röst, träffsäkert återskapar den, över tjugo år senare.

Det är inget snack om att berättarrösten tillför mycket ur det narrativa perspektivet. Vi förstår inte bara var vi befinner oss nu, utan vi förstår också Tom Dobbs motiv på ett helt annat sätt. Från att originalversionen i mellan åt varit mer eller mindre obegriplig, har vi tack vare berättarrösten fått en fungerande film. Det som dock fortfarande fungerar dåligt är Daisy McConnahay, dels så tycker jag inte att kemin mellan Kinski och Pacino infinner sig i den grad man kan önska, och dels så får hennes karaktär för lite utrymme för att hennes handlingar skall engagera oss på ett övertygande sätt. Det är till och med så att en viktigt scen mellan far och dotter McConnahay, där splittringen i familjen blir ännu tydligare, klippts bort på Director’s Cut, ett felaktigt beslut enligt mig. Utan tvivel, så kan man lugnt säga att Revolution: The Director’s Cut är en mycket bättre berättad film än originalversionen, medan originalet, i ljuset av den nya versionen, ändå fascinerar och ibland även trollbinder med sin konstnärliga ambition att låta bilderna tala för sig själva.

Under titeln Revolution: Revisited gav Warner Brothers ut Hugh Hudsons nya version på region 1 DVD redan 2009. Den recenserade utgåvan är dock BFI:s (Brittish Film Institute) utgåva från 2012, där både originalversionen och Director’s Cut är inkluderad i en dubbelutgåva med både Blu-ray och DVD. Blu-ray-skivan innehåller båda versionerna, medan DVD:n bara innehåller den nya klippningen. Extramaterialet är uppdelat mellan de två skivorna och här finns bland annat ett samtal mellan Al Pacino och Hugh Hudson där många tankar kring filmens misslyckande och genomförande luftas. Hudson inleder samtalet ganska självkritiskt, men får ganska snart påminnas av Pacino att man inte bara kan beskylla kritikerna för filmens misslyckande, väldigt klarsynt konstaterar Pacino att det inte var någon som ville se filmen. I ”Re-cutting Revolution” går Hudson igenom skillnaderna mellan de två klippningarna. Det följer också med en tjock booklet där både gamla och nya texter kring filmen samlas. En intressant läsning som såklart är sammanställd för att ge filmen och Hugh Hudson lite retroaktiv upprättelse, men som samtidigt ger mer kött på benen och viss insikt i hur hårt klimatet i filmvärlden kan vara ibland.

Tack vare Blu-ray formatets genomslagskraft ges vi återigen möjlighet att se en bortglömd film i högupplöst format, där jag upplever att både bild och ljud gör filmen rättvisa. En kul och prisvärd utgåva av en film som många nog har missat.

 

About Erik Larsson

Hinner allt mer sällan hitta tid att se och skriva om film i den omfattning jag önskar, därför är jag numera ofta extremt selektiv i mina val av filmer, klämmer dock in en och annan mainstream-film för att inte helt tappa kontakten med vad som är aktuellt. Är en av grundarna till Filmfenix och driver även filmpoden Film(sökarna).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.