Red State

Som lagom beundrare av Kevin Smiths tidigare filmer har jag blivit ganska trött på honom de senaste åren. De usla Zack and Miri Make a Porno och Cop Out var sista spiken i kistan. Men så upptäckte jag hans SModcast. Även om han i sina podcastar ofta är löjligt hög har han ändå gett mig en hel del glädje och många skratt. För ett år sedan vändes det hela till en irritation igen. I varenda avsnitt av varenda podcast tjatade han om Red State och hur fantastisk den var. Den skulle vara helt annorlunda jämfört med hans andra filmer, den var experimentell, skådespeleriet var i Oscarklass, fotot var unikt och så vidare. Om man som jag förespråkar ödmjukhet och tycker att jantelagen är någonting ganska fint blev det ganska olidligt att lyssna på.

När filmen väl premiärvisades på Sundancefestivalen gjorde Smith ett jippo av att han tänkte distribuera filmen själv. Återigen blev han tröttsam och tjatig eftersom allting nu gick ut på att locka publik till hans specialvisningar av filmen och att få in pengarna som satsats på filmen. Tycker man det är kul att lyssna på när Kevin Smith pratar om Red State räcker det nog inte med den här svenska utgåvan av filmen där endast drygt 40 minuter långa ”The Making of Red State” ingår. Den amerikanska utgåvan innehåller mer snack och även bortklippta scener. Själv orkar jag inte höra honom prata om filmen längre, men de bortklippta scenerna hade varit roliga att se. Jag är glad att Red State släpps i Sverige först nu när min irritation över Kevin Smiths självgodhet lagt sig, han är rolig igen och pratar om annat än sin film. Det enda jag hade med mig när jag äntligen skulle få bilda mig en egen uppfattning om filmen var allt ryggdunkeri som Smith och hans gäster ägnat sig åt i podcastarna, det borde ligga någonting i berömmet de delat ut till varandra. Som motpol till detta har jag även stött på tyckare som som snarare recenserat Kevin Smith än Red State när de sågat filmen.

Tre high school-killar ska på en sexträff med en kvinna de lärt känna på internet och hamnar i klorna på en religiös sekt. Jag tror det räcker med att beskriva handlingen så. Det är intressantare att titta på vad Smith vill säga och vad han eventuellt sänder för budskap.

Sekten i Red State är inspirerad av Westboro Baptist Church som blev ökända när de på sin hemsida publicerade en bild av den mördade homosexuella Matthew Shepard med lågor över sig och en räknare som berättade hur många dagar han brunnit i helvetet. I filmen heter sektledaren och familjens patriark Abin Cooper och spelas av Michael Parks. När vi möter honom predikar han för sin lilla församling om Satans verktyg, de homosexuella, som förgiftar världen och är grunden till allt ont och att undergången närmar sig. För Cooper och församlingen är homosexuella och de som har blivit värvade, antingen genom att själv vara homosexuella eller genom att leva promiskuöst, inte människor utan en pest och personerna som nu är bundna och inburade hos dem ignoreras fullständigt om inte deras protester förstör Coopers predikan då de blir behandlade som djur. Det skapar en väldigt kuslig stämning när filmens offer inte får något erkännande av förövarna. Förutom en kort ordväxling verkar församlingsmedlemmarna fullständigt omedvetna om offrens närvaro.

”Jag är inte ens bög”, säger en av killarna till Cooper. Så tänkte jag också när jag såg Red State första gången. Varför ha heterosexuella offer när Coopers familj så tydligt är inriktade på bögar? Vid andra sittningen ändrade jag mig fullständigt. Med undantag för en lärare och kanske någon elev i början av filmen visar Kevin Smith hur likgiltiga människor kan vara så länge ett förtryck inte är riktat mot dem och deras grupp. Budskapet här blir att förtryck är någonting som rör alla människor oavsett vem som är offer för det. Killarnas smått homofobiska jargong med varandra i början av filmen blir också en liten påminnelse om att man ibland ska fundera över hur man väljer att uttrycka sig och vad det är man förmedlar.

Så här långt är filmen inte alls det mästerverk som Kevin Smith presenterat det som, men ändå betydligt bättre än vad jag tyckte när jag såg den första gången. Michael Parks är obehaglig, Oscarsbelönade Mellisa Leo får mig att småskratta eftersom hon verkar befinna sig i en religiös trans och Nicholas Braun i rollen som Billy-Ray är både naiv och lite korkad på ett sympatiskt sätt. Jag hade nöjt mig med dessa ingredienser, men Smith vill ge oss mer. Han ger oss specialagent Keenan spelad av John Goodman.

Jag har ingenting emot John Goodman och tycker att han är helt okej i Red State, men hans scener i Red State har en förmåga att spåra ut och förstöra stämningen som byggts upp tidigare. Precis som i Dogma kombinerar Smith våld med en humoristisk ton och han fixar inte den balansgången. Våldet blev obehagligt i Dogma och i Red State är det humorn som blir obehaglig i det våldsamma sammanhanget. Våld ska vara obehagligt, men när jag får känslan av att det har gjorts i syfte att se tufft ut vänder det sig i magen på mig. Det poseras med vapen och skådespelarna bakom församlingsmedlemmarna verkar plötsligt spela helt andra karaktärer.

För att knyta ihop denna andra del med den första är det nu förtrycket från staten som drabbar den enskilda medborgaren. Liksom exempelvis homofobi kan den som inte är direkt drabbad av statens integritetshot och inskränkingar av mänskliga rättigheter rycka på axlarna och konstatera att det inte drabbar någon oskyldig. Kevin Smith lägger till den mänskliga faktorn och menar att fel person kan vända det som ska skydda medborgare till förtryck när makten missbrukas.

Smith verkar också fundera kring hur staten med sin byråkrati ska hantera fundamentalister när de förvandlas till terrorister. Hans lösning är ganska konservativ och den typiska amerikanska misstänksamheten mot staten glöms bort en stund. I slutet styr han in Red State på rätt spår igen och med undantag för John Goodmans anekdot, som jag inte tycker har med filmen att göra, blir det väldigt tillfredsställande och komiken får en naturlig plats i filmen.

Red State är inte så bra som Kevin Smith påstår, inte så dålig som många påstår, har ett mer intressant manus än de flesta filmerna man ser och blir faktiskt bättre när man ser den andra gången och vet vad man har vänta. Karaktärerna är sorgligt nog ganska tråkiga och hade behövt längre speltid än de 81 minuterna som går innan eftertexterna börjar rulla.

Som lagom beundrare av Kevin Smiths tidigare filmer har jag blivit ganska trött på honom de senaste åren. De usla Zack and Miri Make a Porno och Cop Out var sista spiken i kistan. Men så upptäckte jag hans SModcast. Även om han i sina podcastar ofta är löjligt hög har han ändå gett mig en hel del glädje och många skratt. För ett år sedan vändes det hela till en irritation igen. I varenda avsnitt av varenda podcast tjatade han om Red State och hur fantastisk den var. Den skulle vara helt annorlunda jämfört med hans andra filmer, den var experimentell, skådespeleriet…

Review Overview

Betyg

70

About Mattias Berg

Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

One comment

  1. Mattias Berg

    Diskutera gärna Red State i Filmfenix forum i tråden om filmen:
    http://filmfenix.se/forum/viewtopic.php?f=2&t=34

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com