Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram


Laura

Filmen som sedermera gav namn åt Laura Palmer i Twin Peaks. Helt logiskt, då det är en mordhistoria där titelkaraktären är död när filmen börjar, varefter händelserna som föranledde detta börjar rullas upp.

Laura var en kvinna som inte hade svårt att attrahera män. Den rike, snobbige och påfrestande välartikulerade Waldo Lydecker tog henne under sina vingar trots åldersskillnaden mellan dem. Han fick dock snart se andra kavaljerer dyka upp, där elegante playboyen Shelby Carpenters entre visar sig bli ödesdiger. Efter att Lauras döda kropp hittas i hennes lägenhet, med en rejäl skottsalva från ett hagelgevär där huvudet en gång var, tar tilldelas polisen Mark McPherson fallet. Både Lydecker och Carpenter verkar vilja hålla sig misstänkt nära utredningen, samtidigt som McPherson själv blir allt mer fascinerad av Laura.

Jag brukar vara väldigt förtjust i mordgåtor, ofta så till den milda grad att jag struntar i mycket av det andra i filmen eller boken, bara jag får reda på vem som är mördaren och hur det hela egentligen gick till. I Laura blir det faktiskt aldrig så, även om mysteriet bjuder på några oväntade vändningar och jag ända fram till slutet inte har en aning om vem som är den skyldige, för undertonerna i filmen är så pass intressanta att de snor åt sig min uppmärksamhet. Temat är definitivt svartsjuka, något som i princip samtliga karaktärer lider av genom hela filmen. Lauras egenskap att få män att dyrka marken hon går på, även sådana som aldrig ens träffat henne i livet, skapar en hel del friktioner. Att se den dryge Lydycker, som alltid håller en löjligt anständig fasad, plågas och samtidigt slå tillbaka mot sin rival, är spännande. Det blir mörkt och dystert, just eftersom samtliga karaktärer hela tiden tycks lida svåra kval på grund av sin besatthet och svartsjuka. Det känns både allmängiltigt och träffande.

Regissören Otto Preminger låter svärtan i karaktärernas inre tala för sig själv, utan att förstärka dem överdrivet med skuggor eller utstuderat foto. Laura ser förvånansvärt enkel och rak ut, men ändå elegant. Skådespelarna i de bärande rollerna är också rakt igenom stabila och Vincent Price som jag hade sådana problem med i The Long Night visar här upp den där elegansen som blev hans kännetecken senare karriären. Kanske använder sig historien lite väl mycket av mordmysteriets klassiska upplägg, där jag hellre sett att den gjort större utsvävningar för att ge mig mer om karaktärerna, men det är definitivt en bra film.

Fox har verkligen inte snålat med extramaterialet, utan bjuder på dubbla kommentarspår och dokumentärer runt några av skådespelarna. Vi får även en alternativ inledning och en borttagen scen, vilket inte hör till vanligheterna med en så pass gammal film. Gillar man Laura finns det en hel del att ta del av.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 4.0/5 (3 votes cast)
Laura, reviewed by Erik Nyström on 2012-06-01T16:00:54+00:00 rating 3.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Erik Nyström

Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.
Publicerad den 1 juni, 2012

Kommentera