Skapa kontoLogga in
 
RSS Feed Twitter Facebook Instagram

James Bond #10: The Spy Who Loved Me
VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.5/5 (2 votes cast)

James Bond #10: The Spy Who Loved Me

Detta var min favoritfilm när jag var liten, kanske för att det var den första Bondfilmen jag såg. Men nu är det nästan 20 år sedan jag såg den sist och frågan är hur filmen håller idag?

En brittisk atomubåt försvinner under mystiska omständigheter. När någon erbjuder en spårsändare i Kario skickas Bond dit för att undersöka om den har något med försvinnandet att göra. Väl där visar det sig att Sovjet också har förlorat en ubåt och skickat sin bästa agent, Trippel-X till Kario för att komma över samma sändare. Det som till början är en kamp dem emellan, blir till ett samarbete när de inser att de har en större och farligare gemensam fiende att ta hand om.

Boken som filmen bygger på är unik då den låter läsaren se allt genom hjältinnans ögon. Faktum är att Bond inte gör entré förrän två tredjedelar in i boken. Men något sådant går inte att ha i en Bondfilm så man slängde ut hela romanen genom fönstret och behöll bara titeln. Från början var tanken att SPECTRE skulle vara skurkarna i filmen men då Kevin McClory hävdade att han hade rättigheterna till SPECTRE så valde Broccoli att plocka bort alla referenser till organisationen. Men det lyser starkt igenom hela filmen ändå, Stromberg känns som en kopia av Blofeld, bara katten fattas. Handlingen med en galen rik man som tänker låta världen gå under i ett kärnvapenkrig och sedan skapa ett ny värld under havet känns sådär. Lite för otroligt och allt känns lite för konstruerat hur handlingen rör sig framåt. Flera gånger känns det som saker och ting läggs framför Bonds fötter och han behöver inte göra något.

Detta är också första filmen då Jaws (eller Hajen som han fick heta på svenska) gör entré. Denna gigantiska mördare förkroppsligar det jag inte gillar med Bondfilmerna, en stor odödlig person gör livet surt för Bond. Det blir lite fånigt över hur mycket stryk som Jaws tål när han jagar Bond. Och dessutom borde han ha kunnat göra processen kort med Bond ett flertal gånger. Även Stromberg känns lite tråkig som skurk, en light-variant av Blofeld som varken känns hotfull eller galen. Curt Jürgens gör ingen bra insats alls.

Roger Moore gör en av sina bättre insatser här, det finns flera bra scener i filmen, framförallt de mer allvarliga då Moore visar prov på bra skådespel. Däremot finns det, som vanligt när det gäller Moore, alldeles för mycket humor. Blandningen av Jaws och Moore som småskämtar i varannan scen gör att det hela känns mer som komedi än agentfilm och det vinner inte The Spy Who Loved Me på. Barbara Bach däremot är bra som Bonds motsvarighet, agent XXX. En sådan agent hade gärna fått förekomma i fler Bondfilmer då hon håller jämna steg med honom rakt igenom hela filmen.

En stor budget gav filmen många storslagna actionscener där slutstriden inne i den gigantiska båten Liparus är den mest storslagna. Bond har även en stor arsenal av fiffiga uppfinningar från Q. Bilen, Lotus Esprit, som förvandlas till en ubåt när den hamnar i vattnet, är en av de mer fiffiga uppfinningarna. Hela filmen känns storslagen med bra lokalisering, bland annat i Egypten där Bond springer runt bland pyramiderna. The Spy Who Loved Me var faktiskt filmen som återigen lyfte Bond och skapade ett sug efter fler filmer. Filmen blev även nominerad för tre Oscar, ett rekord i Bondsammanhang.

Vad tycker jag om filmen idag då? Jo den fungerar rätt så bra, det finns en hel del saker som jag stör mig på men det går inte att komma ifrån att filmen är storslagen och fungerar bra som Bondfilm. Roger Moore har jag svårt för som Bond, faktum är att jag håller honom lägst av alla skådespelare som gestaltat karaktären. Det blir för mycket humor och trams när han är med och denna film är inget undantag. Filmen hade mått bra av att ha en lite mer seriös ton, ta bort Jaws och humorn och filmen hade kunnat nå en fyra i betyg.

VN:F [1.9.14_1148]
Rating: 3.5/5 (2 votes cast)
James Bond #10: The Spy Who Loved Me, reviewed by Pär Wirdfors on 2012-09-17T00:07:40+00:00 rating 3.5 out of 5
The following two tabs change content below.
Pär Wirdfors

Pär Wirdfors

Stockholm
Skrivit om film i 15 år, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans.
Publicerad den 17 september, 2012

Kommentera