Recension: Zack Snyder’s Justice League (2021)

Zack Snyder’s Justice League” på HBO Nordic är allt man kan förvänta sig och lite till.

Historien bakom att det finns två versioner av filmen Justice Leage, som urspurngligen hade premiär 2017, är följande – Filmen kantades av en hel del produktionsproblem, och i slutstadiet lämnade Snyder registolen för att hantera en familjetragedi. Mannen som fick axla uppdraget var ingen mindre än Joss Whedon (Firefly, Avengers) och han gjorde en hel del ändringar. Förutom att filmen klipptes ner till två timmar, färgkorrigerades om till en ljusare (”gladare”) superhjältefilm. Det rådde länge delade meningar hur pass mycket som var Snyders ursprungliga film som överlevde i 2017s version. Inbitna Zack Snyder fans drog igång kampanjen #ReleasetheSnyderCut och krävde att Snyders ursprungliga vision skulle realiseras. Sen efter flera år av diskussioner, hintar och förväntan har nu världens dyraste “director’s cut” förverkligats, och frågan som vi alla ställer oss är om det var värt väntan?

Kort och gott kan jag säga såhär: Det är en massiv förbättring gentemot den version vi fick genomlida 2017. Zack Snyder’s Justice League är en mycket mer komplett och enhetlig film. Snyders vision får leva ut och han målar upp sitt superhjälteepos med svepande penseldrag. Filmen lägger stort fokus kring sin tematik om förlust, ånger och sorg som får ta stort utrymme och växa sig stark hos karaktärerna. Snyder kör fullt ös med sin mörkare ton, och även om det finns utrymme för lättsamhet, så är den åtminstone mer i linje med Snyders övergripande stämning. Stora och små justeringar får karaktärernas dynamik att fungera bättre, emotionella svängningar att landa smidigare och storslagna sammanslagningar utrymme att kännas just storslagna.

Inte nog med att vi har en dubbelt så lång film, filmen klockar in på nästan 4 timmar lång. Där karaktärer och scener få ta mycket mer plats och sträcka på benen. Borta är majoriteten av de mer lättsamma inslagen som Whedon och Warner Brothers forcerade in. Den digitala mustaschborttagningen (katastrofen) av Henry Cavill är också bortblåst. För att inte tala som sexualiseringen av Wonder Woman, slowmotion klipp på rumpan och den pinsamma delen när Flash landar ovanpå Wonder Woman.

Grundberättelsen är i stort sett densamma: Bruce Wayne (Ben Affleck) är fast besluten att se till att Supermans yttersta uppoffring inte var förgäves och gör gemensam sak med Diana Prince (Gal Gadot). Deras plan är att rekrytera en grupp som ska skydda världen från ett annalkande hot av katastrofala proportioner.

Snyder håller hårt i den ton av av mörker, seriositet och domedagsliknande känsla som han etablerat i Man of Steel (2013) och Batman v Superman (2016). Här gör det enorma underverk för filmen enligt mig. Det finns en detaljkänsla, en respekt för grundmaterialet och ett konsekvent grundtanke gällande dynamiken mellan dem alla, som biofilmen helt saknade. Snyder har också kunnat vrida upp våldet ännu mer – blodstänk, avhuggna lemmar och mosade huvuden syns i var och varannan actionscen.

För karaktärerna är det här också en enorm förbättring. Nästan alla karaktärer i Zack Snyder’s Justice League, uppifrån och ner, har en tydligare resa och mer dimension. Framförallt Cyborg och Flash porträtteras på ett helt annorlunda sätt än i 2017-filmen, karaktärerna får en bakgrundshistoria och karaktärsutveckling på ett sätt som aldrig någonsin fanns med i bioversionen. Zack Snyder’s Justice League är i mångt och mycket Cyborgs film och hans historia är både gripande och välskriven. Det är uppriktigt sagt fantastiskt hur engagerande Victor Stone är här jämfört med den robotliknande (förlåt), intetsägande iterationen i bioversionen.

Här får också Batman en stor upprättelse, här är han en kapabel, handlingskraftigt och hård karaktär precis som vi blivit vana vid att se honom porträtteras likt i Frank Millers berömda serievolym The Dark Knight Returns. Supermans återuppståndelse fungerar mycket bättre och byggs upp väl. När han väl har kommit över sin ”förstör vem jag än ser ” -instinkt, får Clark ett ögonblick att lysa tillbaka på Kent-gården. Hans återförening med Lois Lane (Amy Adams) och Martha Kent (Diane Lane) är mycket mer känslomässig tack vare Snyders ökade fokus på hur förstörda de båda två var efter hans död. Dock ett sätt vilket Snyders klippning inte skiljer sig mycket från bioversionen är att Supermans roll är begränsad för hur mycket han är med.

Det bör också nämnas att Jared Leto gör en kort mer ett mycket bra inhopp som Jokern i filmen. Han lyckas faktiskt återupprätta sig något efter den usla Suicide Squad (2016). Bara den lilla glimt vi får av honom här gör att den skapar en lust och längtan efter mer.

Skurken Steppenwolf har blivit helt omklädd i en ny mer hotfull design. Det som också ges mer plats är hans karaktärsmål, vi förstår beslut han fattar och han får ett helt annat öde än i förra filmen. Alla dessa delar är en enorm förbättring för Steppenwolf, även om han tyvärr fortfarande känns lite ”lumelumsk ond” och är egentligen bara ond för att vara ond. Sen har vi honom – Darkseid (som ursprungligen bara nämndes i bioversionen) som vi får stifta bekantskap med. I DC-universumet så är Darkseid en motsvarig till Marvels Thanos, en stor alienjätte som är extremt farlig och vill åt herraväldet i universum. Han byggs upp som ett stort annalkande hot här samt att Darkseids involvering i filmen ger filmen berättande en tydligare förståelse och mer tyngd.

För att lyfta något negativt med filmen så är det tyvärr tempot som är otroligt svajigt stundtals. I en del scener så har Snyder varit lite för kär i sitt material och även om jag älskar att spendera mer tid med hans tolkning av karaktärerna så blir det lite väl utdraget stundtals. Då bör det också tilläggas att det var inte några tråkiga stunder under filmens fyra timmar – men ibland blev det ändå utdraget. En del sekvenser såg väldigt dataplastiga ut, där ibland hela attacken mot Themyscira där Steppenwolf slaktar amazoner. Även om inte varje ny scen känns helt nödvändigt, och några nya visuella effekter sticker ut riktigt illa, är det svårt att överdriva hur mycket roligare den här versionen av Justice League är.

Om det kommer bli någon fortsättning återstår att se – officiellt är det sagt stopp, men hashtaggen #RestoretheSnyderVerse har börjat trenda så vem vet var det kommer att sluta? Det finns en hel del planteringar i den här filmen som förlitar sig på en uppföljning. Även om det här är versionen som Snyder ville göra från början så känns det synd när vi vet att det troligtvis inte blir någon fortsättning.

Avslutningsvis så vill jag dela ut en stark rekommendation att se Zack Snyder’s Justice League. Det är väldigt mycket i den här versionen som är bra och att det överglänser det mindre bra delarna.

Zack Snyder’s Justice League” på HBO Nordic är allt man kan förvänta sig och lite till. https://youtu.be/vM-Bja2Gy04 Historien bakom att det finns två versioner av filmen Justice Leage, som urspurngligen hade premiär 2017, är följande - Filmen kantades av en hel del produktionsproblem, och i slutstadiet lämnade Snyder registolen för att hantera en familjetragedi. Mannen som fick axla uppdraget var ingen mindre än Joss Whedon (Firefly, Avengers) och han gjorde en hel del ändringar. Förutom att filmen klipptes ner till två timmar, färgkorrigerades om till en ljusare ("gladare") superhjältefilm. Det rådde länge delade meningar hur pass mycket som var Snyders…

Review Overview

Zack Snyder’s Justice League

Summary : Zack Snyder’s Justice League är på många sätt en mycket bättre film än Justice League (2017). Karaktärerna får ta plats, det är en seriös, våldsam och mörk ton rakt igenom - men ändå utrymme både för skämt och hjärta. Efter de fyra timmarna lämnas du ändå med en känsla av att du vill ha mer.

80

About Rasmus Tirzitis

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.