Recension – The Little Hours

Nunnesnusk är en kulturform med anor långt tillbaka i människans historia. I det här fallet är det Giovanni Boccaccios novellsamling Decamerone från mitten av 1300-talet, filterat genom Pier Paolo Pasolinis film med samma namn från 1971 som ligger till grunden för Jeff Baenas tredje långfilm.

Historien utspelar sig visserligen i ett medeltida nunnekloster, men skådespeleri och repliker skulle lika gärna komma från idag. Det skulle kunna kännas avigt, men mina tankar flyktar istället till både klassiskt knas som Monty Python eller Svarte Orm och modernt knas, som Portlandia eller Another Period. De tre nunnorna Allessandra, Ginevra och Fernanda är inte supersugna på klosterlivet och attraheras av olika anledningar av den nya dövstumma trädgårdsmästaren Massetto, som bär på sina egna hemligheter.

The Little Hours uttalas precis som det stavas.

Det är riktigt roligt när det är som roligast. Ginevras misslyckade skönhetsrit, och att hon inte riktigt fattar varför hon vill gänga Masseto, är höjdpunkten. John C Reilly, Molly Shannon och framför allt Fred Arminsen gör ett bra jobb som support till huvudkvartetten. I korta scener dominerar Nick Offerman, John Gabrus och Adam Pally, den förstnämnda blodtörstigt elak och svartsjukt farlig på ett uppfriskande sätt jag inte upplevt honom tidigare.

Problemet är att filmen känns lite för improviserad och lite för dåligt uppstyrd. Det skapar en svag tonal tråd genom filmen och gör att jag inte riktigt bryr mig om karaktärerna. Resultatet är att jag har rätt tråkigt mellan de lite för glest framlockade skratten. Kanske hade detta fungerat bättre som en antologi där man inte behövt skarva lika mycket.

Njutningen består i slutändan av att den har riktigt vassa komiker i nästan alla roller, komiker som även när de inte riktigt får till det ändå har högt underhållningsvärde. När de tre nunnorna verbalt attackerar den äldre trädgårdsmästaren eller är fader Tommasso ska försöka försvara sin alkoholism är filmen gråtrolig. Framför allt blir jag sugen att se Baenas tidigare filmer Joshy och Life after Beth som jag tidigare fluktat nyfiket på men än så länge inte konsumerat.

Nunnesnusk är en kulturform med anor långt tillbaka i människans historia. I det här fallet är det Giovanni Boccaccios novellsamling Decamerone från mitten av 1300-talet, filterat genom Pier Paolo Pasolinis film med samma namn från 1971 som ligger till grunden för Jeff Baenas tredje långfilm. Historien utspelar sig visserligen i ett medeltida nunnekloster, men skådespeleri och repliker skulle lika gärna komma från idag. Det skulle kunna kännas avigt, men mina tankar flyktar istället till både klassiskt knas som Monty Python eller Svarte Orm och modernt knas, som Portlandia eller Another Period. De tre nunnorna Allessandra, Ginevra och Fernanda är inte…

Review Overview

Betyg

70

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald
Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com