Recension: Stranger Things säsong 3

De (egentligen inte så) annorlunda barnen är tillbaka för en tredje säsong och jag kan inte vara den enda som tillbringade helgen framför den på Netflix. Stranger Things lämnade världen mysigt omtumlade efter första säsongen men smått uttråkade efter andra; där egentligen bara Max samt Dustin och Steves vänskap var det som lyfte en långtråkig och tam säsong. 

Tredje säsongen har skaparna tagit till sig kritiken och tittaren kastas in i en färgsprakande, intensiv 80-tals värld. Det är sommar, barnen är numer tonåringar och alla hänger i det nybyggda, gigantiska köpcentret. Alla förutom Eleven, som fortfarande gömmer sig för sin säkerhets skull. Mike träffar henne så mycket han kan och de båda är precis som nykära tonåringar brukar vara: rätt jobbiga. Det tycker inte minst Hopper, som är extra arg i denna säsong. Tyvärr drar det ner hans charm; bitterhet passar honom bättre än ren ilska. 

Max, Lucas och Will tillbringar mest tid på bio, som de smiter in på med hjälp av Steve, förutom Dustin som är på sommarläger. Steve, vars karaktärsutveckling är imponerande, har skaffat sig ett jobb och en sarkastisk kollega vid namn Robin; som även är en av säsongens nya och mest charmerande karaktärer. 

Nancy och Jonathan har skaffat sig varsitt arbete på stadens tidning, men börjar snart luska i ett mysterium. Joyce å andra sidan håller på att förlora sitt jobb med affären hon äger på grund av köpcentret och funderar på hur framtiden ter sig för sin familj. Dessutom har det anlänt en massa ryssar till staden – ryssar som vet mer om the Upside Down än vad som är bra… Försvann verkligen allt när porten stängdes eller finns det fortfarande någon del kvar i denna värld?

En hel del har alltså hänt på ett år i Stranger Things-dimensionen. Och enligt mig är det mesta bra: det finns en ny glöd i serien från första avsnitt som gör att du sitter på helspänn. Säsongen är fullspäckad, nästan till gränsen, av action, humor och känslor vilket behövdes efter den besvikelse andra säsongen var. 

Självklart finns det delar som är mindre positiva. Som hur Max inte får tillräckligt med utrymme att vara Max; hon har gått från cool och självständig till Elevens sidekick och psykolog. Will hamnar också totalt i skymundan trots att hans karaktär går igenom något många kan relatera till: känslan av att inte riktigt passa in, inte växa åt samma håll som de andra. Lucas ska vi inte ens nämna, för det gör de knappt i serien. Detsamma gäller Jonathan, som endast är Nancys svans i denna säsong. 

Det finns även scener då den det känns som de gett upp den mysiga känslan till förmån för humor, samt kastat mystiken för att använda sig av brutalitet. Detta är tyvärr också minuspoäng för säsong tre av Stranger Things.

Men – Stranger Things säsong tre plockar även poäng från plussidan; och många sådana! För det första är det en väldigt spännande och riktigt rolig säsong; jag såväl satt som på nålar som gapskrattade flertalet gånger. 

Steve är den som får utmärkelsen som säsongens komiker; i dialogerna får han tittaren att skratta i nästan varje mening, framför allt när han är drogad eller instängd i en rysk hiss. Det är Steve och Dustins vänskap som är en av ljusglimtarna i denna säsong också, precis som i den andra säsongen av Stranger Things. Deras vänskap har nu utvecklats till att de i stort sett är bästisar och synkade på det där underbara sättet som endast två lite socialt missanpassade karaktärer kan vara. Det är också en vacker vänskap – när Dustin känner sig ensam finns Steve där, som den äldre och omhändertagande person han ska vara.

Dustin är en annan karaktär vars utveckling skjutit till stjärnorna. Inte för att den var dålig från början, men han har gått från lite småtöntig till totalt charmig när han sjunger lungorna av sig till ”A Never Ending Story” eller får panik blandat med extrem organisationsbehov när han ska rädda världen från ryssar. 

Andra roller som lyser är Billy och Eleven, som båda får spela andra roller än de är vana vid. Billy tar galen till en ny nivå medan Eleven får prova på att vara normal, åtminstone för någon timme eller två. För Billy gör det mest honom till en underhållande karaktär för att han är ”den onde” i säsongen, men för Eleven är utveckligen mycket större. Det visas en mänsklighet i henne som når sin högsta punkt i slutet av sista avsnittet när hon läser ett brev med relationsråd.

Dessutom finns det nya tillskott som utmärker sig: Robin är en sarkastisk stjärna som både säljer glass och löser ryska koder, medan Erica är en bestämd stjärna som både äter glass och räddar dagen. Dessutom: ”You can’t spell America without Erica”. 😉

Att de också tar upp hur Will känner sig utanför gänget, och hur vänskapsgrupper kan växa isär, är som sagt en fin del av Stranger Things säsong tre – tyvärr får det alldeles för lite utrymme. Detsamma gäller de problem med att skilja på vänskap och kärlek som såväl Lucas och Max som Mike och Eleven stöter på. Det känns som att Stranger Things försöker utveckla flera relationer: Max och Eleven, Mike och Eleven, Joyce och Hopper, Eleven och Hopper.. Tyvärr ser jag bara den sista verkligen utvecklas, och då först i slutet. Max kanske blir mer av en vän till Eleven men hon framstår mer som bihang i vissa scener, medan Eleven och Mikes relation ser en ljuspunkt i slutet men är fram till dess endast fjantig.

Överhuvudtaget att förmedla känslor är denna säsongs styrka: slutet är fantastiskt. Det är så känslosamt att tårar föll, och inte på det där vackra sättet. Nej, det var fulgråt och hulkande till 100%. Men det var värt det, för vissa scener förtjänar att man släpper på känslorna lite. Stranger Things säsong tre levererade en sådan scen och, förutom den, även en hel del andra jäkla bra scener. Den rekommenderas varmt. 

Alla bilder är från IMDb.com