Real Steel

En film om robotar som slåss? Kan det månne vara en ny Transformers-film? Nej, detta är något annat – nämligen Real Steel! 

Boxning har gått från att vara mellan människor till att det är robotar som slåss. Charlie Kenton (Hugh Jackman) är en före detta boxare som hankar sig fram i den nya branschen genom att skrapa ihop robotar. Framgången är inte ens varierande utan mest deprimerande. Likt en spelare som tror att nästa giv ska ge den stora vinsten tror Charlie att han har succén inom räckhåll om han bara kan komma tillbaka med en bättre robot. Ödet vill dock annat. Precis när det ser som mörkast ut nås han av beskedet att hans exfru gått bort. Detta i sig är inget som oroar Charlie, men däremot måste han infinna sig i domstolen för att avsäga sig sitt faderskap och låta sonen Max få bo hos sin moster istället. Charlie ser möjligheten att göra lite pengar på detta och går med på en uppgörelse som innebär att Max ska bo hos honom över sommaren mot en ersättning. Pengar som Charlie tänker köpa en boxarrobot för. Sagt och gjort. Men en loser är en loser även med en snygg robot från Japan. Max som också gillar boxning råkar av en händelse hitta en gammal sparringrobot som fungerar när det tvättat av honom. Atom, som roboten heter visar sig besitta oanade möjligheter.

Evangeline Lilly – minns du henne? Den söta brunetten som var med i Lost. Hon är med i Real Steel också. Riktigt varför vet jag inte för hennes karaktär är helt redundant. Och egentligen gäller det för nästan alla andra karaktärer i Real Steel, med undantag för Charlie och delvis Max. Visserligen kanske det ska vara så. Hunken Hugh Jackman passar onekligen bra för rollen som den slarvige och maniske Charlie, som lever ett liv på gränsen till ruin, men med hoppet ständigt närvarande. Lite svårare är det med Max som spelas av Dakota Goyo. Han faller in i rollen som jobbig unge ganska fort. Med jobbig menar jag inte att han är jobbig i sig utan att rollen blir lätt sockervaddssliskig. Låt gå för det. Vi har en helt ok rollprestation av Jackson, en åtminstone ok tappning av Goyo och åtminstone några pillemariska leenden från Lilly att ta till protokollet från aktörsgänget.

Handlingsmässigt är det också tunt. Det är ingen direkt Oscarskandidat för bästa manus. Det är lite serietidningsstuk på djupet i historien och upplägget är klassiskt. Miljömässigt påminner filmen mig lite om den mittersta delen av filmen AI med en krydda av valfri Rocky-film.

Om du läst så här långt så tänker du säkert att detta är en riktig kalkon till film. Och det kunde den ha varit. Men på något konstigt sätt fungerar den. Storyn är tillräckligt gripande för att engagera även om den inte direkt berör in i märgen. Det som får mig att fortsätta titta intresserat är inte heller relationen mellan far och son, utan att man lyckats med konsttycket att göra robotfighterna intressanta utan att -och det är ett stort utan att – överdriva eller överexponera dem. Detta kombinerat med ett ljudspår som får alla ägare av 7.1-anläggningar att le lite extra och dessutom ser det snyggt ut på skärmen.

Skippa Transformersfilmerna om du bara vill ha lite robotaktion. Real Steel är bättre.

About Joakim Helmbrant

Joakim Helmbrant
Månskensbonde som bor på subwoofersäkert avstånd från närmsta granne. Gillar dokumentärfilmer och musikfilmer (OBS INTE musikaler!).

One comment

  1. Kan inte sätta fingret på vad men något saknas i filmen för att engagera.
    Jag tittade inte färdigt speciellt intresserat men något höll en ändå kvar.
    Lite märkligt fenomen.

Leave a Reply to bahama Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.