Rayman Legends

Har plattformsveteranen Mario slutligen mött sin överman?

Med över tio spel i ryggen är Rayman knappast någon nykomling i tv-spelsvärlden, även om de spel där han medverkat har varit av skiftande kvalitet. Med Rayman Legends verkar dock alla små pusselbitar slutligen ha fallit på plats. I en tid då Mario-spelen börjar kännas trötta och fantasilösa visar Rayman Legends att plattformsgenren fortfarande sprudlar av liv och skaparglädje. Detta yttrar sig redan från första bildrutan, då det absolut första jag lägger märke till är hur enastående vackert spelet är. Så fort äventyret börjar, möts jag av underbart handritad grafik och en värld så lummig och inbjudande att jag vill dyka in i spelet och bosätta mig i Raymans universum. Allt från animationer och miljöer till musik och ljudeffekter är så genomarbetat och mysigt att det bara inte går att värja sig. Den som inte faller handlöst för spelets hjärtvärmande charm har med högsta sannolikhet fötts med ett hjärta av hårdaste sten.

Själva berättelsen i Rayman Legends är förbluffande simpel, och förtäljer en historia om hur Rayman väcks ur en hundraårig sömn för att han ska kunna rädda sina vänner som kidnappats av elaka busar. Äventyret är utformat som ett plattformsspel av klassiskt snitt, men är också tillräckligt innovativt och unikt för att det ska kännas fräscht och tilltalande. Det är dessutom så proppfullt av saker att samla och banor att låsa upp att även den mest inbitne plattformsspelaren kommer att få sin hunger mättad flera gånger om. Och om det mot förmodan inte räcker för att stilla aptiten så finns det olika dags- och veckoutmaningar som ständigt förnyas och lockar till att mäta krafterna med andra spelare världen över. En av Rayman Legends absolut största bedrifter är att det skapar en oemotståndlig mersmak som ständigt lockar mig att utforska nya banor eller återvända till de jag tidigare besökt, i hopp om att finna de där sista blå kamraterna som jag ännu inte lyckats rädda.

Inlärningskurvan är väl avvägd och äventyret som jag får ta del av bjuder ständig på nya utmaningar. Så snart jag börjat bli varm i kläderna och tror mig veta vad som komma skall presenterar spelet nya hinder som måste tacklas. Något som bidrar till att göra spelupplevelsen både rolig, spännande och utmanande rakt igenom. Vissa av spelets senare banor kan vara rejält utmanande och framkalla en hel del irritation, men det är egentligen inte själva spelet som får mig att se rött och sprida okvädesord. Att jag misslyckas beror nämligen inte på bristande spelkontroll eller undermålig bandesign, utan på min egen oförmåga att hålla huvudet kallt och tackla de hinder jag ställs inför på ett lugnt och metodiskt vis. Ofta krävs det faktiskt bara att jag håller tungan rätt i mun och uppbådar en smula tålamod för att jag ska ta mig vidare. Skulle jag likväl misslyckas, gör de korta laddningstiderna att ett nytt försök bara ligger sekunden bort. Något som definitivt bidrar till att suget efter att “bara prova en gång till” blir oerhört svår att motstå.

Nintendos Mario-spel har länge setts som en obestridlig måttstock vad gäller plattformsspel och dess kvaliteter, men nu verkar det faktiskt som att den gamle rundlagde rörmokaren har fått en seriös utmanare i Rayman Legends. När det kommer till plattformsspel som bygger på timing, precision och spelglädje placerar sig nämligen Ubisofts spel i genrens absoluta toppskikt. En beundransvärd bedrift som borde få höjdarna på Nintendo att darra i knäna och inse att de kanske inte sitter så säkert på sin tron.

About Alexander Bing

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.