Puppeteer

Dockteater och TV-spel i oväntad symbios.

Puppeteer inleds med att en berättarröst förtäljer oss hur en ohygglig björn tagit makten över månen, utnämnt sig själv till konung och tillfångatagit massor av oskyldiga barnsjälar. Allt för att sprida så mycket ondska och mörker som möjligt över månens yta. Dessa omständigheter har även placerat berättelsens hjälte, Kutaro, i en prekär situation då han plötsligt finner sig fängslad i en trädockas kropp, utan huvud. Som om inte det vore illa nog så har uppgiften att sätta stopp för ruskpricken till björn och befria världens barn lagts på hans axlar. Lyckligtvis står han inte helt ensam och hjälplös inför sitt uppdrag då han får hjälp från en märklig häxa, hennes spöklika katt och den magiska saxen Calibrus.

Kutaros äventyr presenteras som en dockteater, komplett med scen, berättaröst och en publik som både jublar och drar efter andan åt det skådespel som presenteras. Molnen hänger från trådar i taket, figurerna är skapta av trä, tyg och papper, och titt som tätt bjuds det på dramatiska kulissbyten som sker med hjälp av knarrande kugghjul. Ett mycket trevligt och roligt grepp som skänker spelet en visuellt lekfull aura och gör att det verkligen skiljer sig från mängden. Varje akt skiljer sig distinkt från de andra genom att placera Kutaro i scenerier som ofta känns som någon skruvad tolkning av olika sagovärldar och äventyrsfilmer. Det bjuds på allt från pirater och skönsjungande sjöjungfrur till flygande tefat och huvudlösa ryttare, och jag misstänker starkt att utvecklarna inspirerats av såväl Tim Burton som LittleBigPlanet. Men hur charmig och ovanlig teaterinramningen än må vara så är den faktiskt inte det enda som får Puppeteer att sticka ut.

Som tidigare nämndes så har Kutaro tillgång till en magisk sax med krafter utöver det vanliga – Calibrus. Detta skarpslipade verktyg kan inte bara klippa sönder elaka fiender, utan även användas för att ta sig fram genom spelets olika banor. Genom ett rytmiskt klippande av scenografins pappersrök och banderoller kan Kutaro nämligen passera djupa avgrunder och nå avlägsna plattformar, så länge jag håller tungan rätt i mun. Om jag klipper för ivrigt eller missar pappret så störtar Kutaro mot scengolvet eller om oturen är framme, rakt ned i en taggfylld håla. En påhittig idé som visar att det fortfarande går att hitta på nya spelmekaniker att implementera i plattformsgenren, även om kontrollen inte alltid håller måttet.

Under äventyrets gång råkar Kutaro på en uppsjö av olika huvuden som han kan fästa på sin dekapiterade dockkropp. Svampar, flygplan, dödskallar, julgranar, inget är märkligt nog för vår hjältes halsstump och totalt det finns nästan hundra olika varianter att samla på sig. Det tråkiga med de  olika huvudena är att de inte har några effekter som påverkar spelmekaniken i någon större utsträckning. Förutom att de huvuden jag bär med mig även fungerar som Kutaros liv, så är dess huvudsakliga syfte (ursäkta ordvitsen …) att låsa upp bonusbanor och ge mig olika straff och belöningar. Det är dock sällan jag råkar bära med mig rätt huvud vid rätt tillfälle, så tilltaget med de utbytbara halsprydnaderna framstår tyvärr främst som en “rolig grej” man adderat för att öka omspelningsvärdet.

Puppeteer faller lite på sina repetitiva spelmoment och pratiga mellansekvenser, men är ändå ett trevligt spel proppfullt av härlig estetik och roliga idéer. Väl värt att spana in för alla plattformssugna nu när höstmörkret börjar göra sig påmint.

About Alexander Bing

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.