Public Enemies

 

Michael Mann har aldrig varit den mest produktive regissören, med elva filmer på 26 år har han noggrant valt ut sina filmer och spenderat gott om tid att förbereda dem. Det har också resulterat i några riktigt bra och intressanta filmer. Men av dessa år har de sista 12 varit ganska bleka för Mann och Public Enemies från 2009 är inget undantag.

Jag köpte filmen för jag trodde på Mann, han har alltid varit en intressant regissör i mina ögon och jag är den typen av person som även om jag inte tycker att Miami Vice var en bra film kan förstå varför han gjorde den och hur han använder sin unika stil för att skapa en film som i varje står ut visuellt. Tyvärr gör Public Enemies det också men av helt fel anledning. Mann sköt filmen digitalt men ändra så att istället för 24 fps så sköt man i 30 fps. Detta för att skapa en mer realistisk känsla. Det gör att filmen känns i vissa lägen mer som en dokumentär än spelfilm.

Stora problemet för mig är att det blir väldigt uppenbart i vissa scener och mindre i andra. Men när det då sker så tas man ur filmen och påminns att man sitter och tittar på någon. Den cineastiska upplevelsen bryts och jag blir medveten om att jag sitter i min soffa och ser en film. Det var sjukt störande. Först trodde jag det var något fel på tv:en och började mixtra med inställningarna. Och när man gör det mitt i en film är det aldrig ett bra betyg.

Public Enemies är historien om John Dillinger och mannen som jagade honom Melvin Purvis. Dillinger var under den stora depressionen på 20 och 30-talet den mest eftersökta rånaren i hela USA. Det var också på grund av han och andra bankrånares aktiviteter som FBI kom att få större inflytande i och med att de rörde sig mellan delstaterna. Det är också historien om en tid då män som Dillinger sågs som hjältar av delar av den amerikanska befolkningen, med sina fräcka rymningar och rika leverne. Många sympatiserade att han tog från bankerna när så många hade förlorat allt ett par år tidigare medan bankerna klarat sig bättre.

Mann gör oftast genomarbetade historier och gärna om kampen mellan kriminella och poliser. Så detta är hemmaplan för honom men det är ändå inte något som stämmer riktigt. Kanske för att Mann valt att förenkla bilden av Dillinger som person och delvis tagit bort de mer mörka sidorna, som att han vid ett flertal tillfällen dödade poliser. Eller kanske att man aldrig riktigt känner sig investerad i karaktärerna. Varken Dillinger eller Purvis känns som särskilt intressanta personer i filmen. Framförallt Christian Bale känns helt bortkastad som Purvis, en ganska blank och tom karaktär genom nästan hela filmen. Och det finns ingen dynamik mellan honom och Johnny Depp som Dillinger.

Depps Dillinger är ett annat problem, han känns mer som en filmskurk fylld med oneliners och de accessoarer som vi förknippar med gangster än en karaktär av kött och blod. Kanske ville Mann visa myten Dillinger men för mig fungerar det inte alls särskilt väl. Samtidigt är mycket av de tekniska saker kanon, klippningen sitter perfekt, musiken, kläderna. Men själen i historien finns inte där eller dramat.

Med sina två och en halv timme har Public Enemies förvånansvärt lite att berätta. Det är ingen dålig film som många andra men det är en snygg film som är berättar en intressant historia på ett tråkigt sätt och det kan nästan vara ett värre brott.

  Michael Mann har aldrig varit den mest produktive regissören, med elva filmer på 26 år har han noggrant valt ut sina filmer och spenderat gott om tid att förbereda dem. Det har också resulterat i några riktigt bra och intressanta filmer. Men av dessa år har de sista 12 varit ganska bleka för Mann och Public Enemies från 2009 är inget undantag. Jag köpte filmen för jag trodde på Mann, han har alltid varit en intressant regissör i mina ögon och jag är den typen av person som även om jag inte tycker att Miami Vice var en bra…

Review Overview

Betyg

40

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com