Power Rangers

Power Rangers är Lionsgates försök att hänga på trenden med superhjältefranchises genom att nystarta barnprogrammet Mighty Morphing Power Rangers som en mer brådmogen film om fem ungdomar som bekämpar ondska med sina nyfunna superkrafter.

Så, först det som är bra: Power Rangers älskar Breakfast Club. Varje huvudkaraktär har sin motsvarighet i John Hughes 80-talsklassiker: hjärnan (Billy, den blåa rangern), atleten (Jason, den röda rangern), skönheten (Kimberly, den rosa rangern), rebellen (Zach, den svarta rangern), enstöringen (Trini, den gula rangern). Power Rangers gillar också Thor, i det att filmens sista uppgörelse utspelar sig mitt i en amerikansk småort utan att det faller några utomjordningar ur himlen och där det största som går sönder är ett doughnuthak (i en skamlös produktplacering för en amerikansk kedja). Filmens stora skurk spelas även av Elisabeth Banks som är en tillräckligt bra komedienn att göra den uråldriga rymdkvinnan Rita Repulsa till en grovt underhållande närvaro (bland annat som en förmildrande omständighet i samband med den skamlösa produktplaceringen).

Ungdomarna är en grupp karismatiska skådespelare som får ett djup och en bredd i sina personligheter, där ingen lämnas utanför och alla har sina egna problem redan innan all jordens framtid landar på deras axlar. Billy är mobbad och faderslös, Kimberly har svikit sin bästa vän, Jason har sabbat sitt ben och därmed sin sportkarriär, Trini letar acceptans för sin sexualitet och Zach har hoppat av plugget och vårdar sin sjuka mor. De fem befinner sig alla (av en slump, olyckshändelse, ödet?) på samma plats en kväll för att hitta de uråldriga och olikfärgade mynten och vaknar nästa dag med superkrafter. De tar sig an förändringen med en stor dos livslusta och sammanstrålar för att med lika delar optimism och grupptryck egga varandra att testa förmågorna. De har roligt ända fram tills att de påträffar det rymdskepp som deras föregångare lämnat efter och får uppdraget att stoppa Rita Repulsa. Men innan det sker måste de ha ett träningsmontage.

Så, det som inte fungerar lika väl: Power Rangers gillar Transformers, utan att dela Michael Bays sinne för överflöd, och famlar lite väl mycket mellan pastellestetiken och ett mörker som kanske inte alltid går så väl ihop med originalseriens tilltänkta yngre publik. Det är också förvånansvärt lite faktiska Power Rangers i slutresultatet. Det vi får av titelgruppen är en sista actionspäckad akt som liknar en Benettonreklam för metalliclack. Det är inget fel att filmen spenderar så mycket tid med ungdomarna (troligtvis för en potentiell uppföljare) desto längre tid måste man vänta på att de blir ”värdiga” att bära dräkterna, i en långdragen och delvis humorlös process. Paradoxalt nog är de bästa ögonblicken antingen där man följer karaktärerna till relativt mörka ställen – kanske för långt för åldersgränsens nedre räckvidd (sju år i vuxet sällskap), eller när man lever ut det lättsamma upplägget till fullo – något som lämpar sig bättre för de yngre.

Power Rangers är Lionsgates försök att hänga på trenden med superhjältefranchises genom att nystarta barnprogrammet Mighty Morphing Power Rangers som en mer brådmogen film om fem ungdomar som bekämpar ondska med sina nyfunna superkrafter. Så, först det som är bra: Power Rangers älskar Breakfast Club. Varje huvudkaraktär har sin motsvarighet i John Hughes 80-talsklassiker: hjärnan (Billy, den blåa rangern), atleten (Jason, den röda rangern), skönheten (Kimberly, den rosa rangern), rebellen (Zach, den svarta rangern), enstöringen (Trini, den gula rangern). Power Rangers gillar också Thor, i det att filmens sista uppgörelse utspelar sig mitt i en amerikansk småort utan att det…

Review Overview

betyg

50

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.