Polyester

Polyester är en gimmick. Den är filmad i Odorama vilket innebär att man under filmens gång får reda på att man ska skrapa på en siffra på sitt luktkort och ta del av dofterna som skildras i filmen. För att få in denna gimmick i filmen går Divine då och då runt och sniffar som en hund. Jag tyckte inte att luktkortet fungerade vidare bra. Det blev mest en skarp parfymdoft över hela kortet. Tur att det finns en film man kan titta på i stället för att lukta.

Familjen Fishpaw är inte riktigt som andra familjer. Det är svårt att föreställa sig hur det gick till när porrbiografägaren Elmer fann den djupt troende Francine (Divine). När antiporrdemonstranterna samlas utanför deras hus ser Francine det som sitt livs mest förnedrande ögonblick, medan Elmer ser möjligheten att få lite gratis publicitet för sin biograf. Trots Elmers brist på medlidande kämpar Francine med att hålla skenet uppe och vara en god hemmafru. När hennes överkänsliga näsa hjälper henne att avslöja sin makes otrohetsaffär raseras hennes liv och hon vänder sig till spriten.

Redan under Polyesters förtexter visar John Waters att han lämnat DIY-attityden som genomsyrade Pink Flamingos, Female Trouble och Desperate Living. Francines gata i Baltimore filmas från en helikopter och övergår till en lång steadycamtagning som letar sig fram till Francine och hennes skönhetsvrå. Det hela ackompanjeras av en specialskriven sång där Debbie Harry och Tab Hunter sjunger om polyesterdrottningen Francine som vill göra alla nöjda. Det är väldigt elegant och det finns en skönhet över Divine som Waters inte brukade visa i sina filmer. Men som för att berätta för publiken att filmen fortfarande är gjord i samma anda som Waters första filmer förstörs det vackra av Francines besvikelse när hon ställer sig på en våg.

En annan stor skillnad från de tidigaste filmerna är att John Waters, i stället för att berätta om en sagovärld där utlippade karaktärer gör utflippade saker, förflyttar sig till en betydligt gråare verklighet där mer jordnära karaktärer får göra de utflippade sakerna. De trakasserar varandra, tar droger, har fetischer och kör runt och slår folk i baken med en kvast. Men inte Francine. I Polyester slipper Divine spela en antihjälte som äter bajs eller mördar sitt barn och tillsammans med Edith Massey (som även hon tidigare hade fått de mer uppseendeväckande rollerna i Waters filmer) är hon den mest sympatiska karaktären. De är givetvis fortfarande smått excentriska, men har kanske inte riktigt lärt sig acceptera sina särdrag och framförallt är det två damer som inte genomsyras av ilskan och samhällsfientligheten de gestaltat i de tidigare nämnda filmerna. De vill mest vara ifred och få vara lyckliga.

Jag har nog sett Polyester med John Waters kommentarspår påslaget fler gånger än jag sett själva filmen. Det är med andra ord inte en av mina favoriter. Ändå hade jag vansinnigt roligt innan filmens tredje akt startade. Det är då filmen känns osammanhängande och händelser staplas på varandra i ett rasande tempo. Abort och abortmotstånd är en röd tråd i filmen och trådens klimax är att en grupp nunnor kidnappar unga kvinnor som överväger abort och försöker framkalla missfall hos dem i stället. En väldigt rolig idé (som hemskt nog har viss verklighetsförankring enligt Waters) som avslutas på en minut. Polyester blev en ambitiös film där Waters bara skrapar på karaktärernas yta för att hinna få med så många roliga scener som möjligt. Jag kan bara hålla med honom om att filmen hade mått bra av en sista omskrivning.

Polyester är en gimmick. Den är filmad i Odorama vilket innebär att man under filmens gång får reda på att man ska skrapa på en siffra på sitt luktkort och ta del av dofterna som skildras i filmen. För att få in denna gimmick i filmen går Divine då och då runt och sniffar som en hund. Jag tyckte inte att luktkortet fungerade vidare bra. Det blev mest en skarp parfymdoft över hela kortet. Tur att det finns en film man kan titta på i stället för att lukta. Familjen Fishpaw är inte riktigt som andra familjer. Det är svårt…

Review Overview

Betyg

40

About Mattias Berg

Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

One comment

  1. Jag avskyr filmen. Tycker den är helt enormt trist.

    (Har inte sett den med luktkort dock.)

Leave a Reply to Rikard Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.