Planet Ocean

Newsflash: Havsplaneten Jordens tillstånd är hotat. Domedagen är i antågande. Vår planets yta må vara svårt härjad på sina håll, men långt nere i havsdjupen lurar än mer problem orsakade av oss människor. Är vi bara kortsiktigt tänkande varelser vars exploaterande agenda är på god väg att utrota oss själva, eller tvingas vi till detta för att alternativ saknas? Planet Ocean redovisar världshavens kritiska situation med hjälp av skickliga fotografer och spektakulära scenerier.

Planet Ocean 1Yann Arthus-Bertrand och Michael Pitiot är regissörerna bakom Planet Ocean som visades första gången 2012 på klimatmötet Earth Summit, även kallat Rio+20. Fransmannen Yann Arthus-Bertrand låg även bakom den uppmärksammade Home från 2007 och hans nästa projekt bär titeln Human, med förväntad release 2015. Den här gången är det världshaven som tas upp genom ett vetenskapligt samarbete med Tara Expeditions och ett finansiellt sådant främst genom urmakarna på Omega. De senare står som huvudsaklig producent till filmen och förtjänar också därför lite av den goodwill de säkert var ute efter när de tog notan. Tack vare en Omega Seamaster Planet Ocean 600M Skyfall Limited Edition dyker inte heller James Bond upp för sent när han ska rädda världen, nu senast i Skyfall och i ytterligare sex filmer tillbaka är det också en Seamaster som pryder agentens handled. Företaget Omega har även ett samarbete med GoodPlanet Foundation, där de ser till att kontinuerligt pumpa in pengar från klockförsäljningen, för att bland annat hjälpa till med att bevara och lyfta frågor rörande marina resursområden i utsatta delar av världens vatten. Något som behövs mer än någonsin tidigare visar det sig efter att jag kikat på Planet Ocean. För jag tvivlar på att ens Agent 007 på egen hand skulle klara av utmaningarna vi står inför.

Planet Ocean 8Havets historia berättas från begynnelsen vidare till hur forskningsresultat visar på hur tiden håller på att rinna ut för oss, tid för att ens ha minsta möjlighet att återställa balansen i haven. Jordens yta består av cirka 70 procent vatten, där oceanerna står för 97 procent av detta. Samtidigt som mångfalden i haven minskar eller störs på grund av föroreningar, rubbas viktiga näringskedjor med förödande följder. Planet Ocean innehåller båda sidorna av myntet, det är lika förskräckligt som det är vackert. Vi får se fint framtagna exempel som visar hur havsströmmarna påverkas av vindarna och hur vattencykeln genererar ett tempererat klimat. Fantastiska bilder på mikroskopiska djur och plankton som i slutändan förklaras vara livsviktiga för oss. Från korallreven presenteras ett spännande och fascinerande djurliv vars färgprakt inte ens animerad film kan överträffa. Vackert som bara tusan och fotograferat av de allra bästa.

Jag ser i princip samtliga naturfilmer och miljödokumentärer som korsar min väg. Men milda makter, många scener i Planet Ocean är så snygga att motstycke saknas till vad jag tidigare skådat. Visuellt sett härskar även Oceans av Jacques Perrin i samma liga, men jag tycker den var sämre av andra skäl. Jag minns att Home, trots att jag fortfarande anser den vara en stark film, med rätta fick en del kritik, bland annat för att man misstänkte att färgerna var manipulerade för att få den att framstå som ännu mer praktfull. Hur det är med denna film vet jag inte, men det ser åtminstone äkta ut. Som ni kan se på bilderna här ovan och nedan så ser det makalöst vackert ut, oavsett vad de filmar faktiskt. Och det är just då, när man svepts iväg av skönheten, som filmen snabbt ser till att påminna om att vi inte kan ta detta för givet längre, genom att ta upp baksidan och problemen. Hela näringskedjan, ända upp till den giriga människan, presenteras med en ständigt närvarande olycksbådande underton som aldrig släpper greppet.

Planet Ocean 2På 3000 meters djup, där inte ens en Seamaster tickar, möter vi havens monster i en slags science-fictiontillvaro. Vi borrar efter olja på 7000 meters djup och pumpar upp det äldsta moder jord har att erbjuda oss. Haven blir nedskräpade av plastrester som bryts ned och äts upp av fisk som i sin tur hamnar i våra bukar. Ekosystemet är rubbat och vi förgiftar oss själva. Det handlar mycket om obalansen i haven och att vi måste agera nu, nu, nu. Planet Ocean lyckas på ett spektakulärt sätt visa hur extremt beroende vi har blivit av haven genom vår utveckling och att globaliseringen gjorts möjlig genom allt det kan erbjuda oss i form av till exempel näring och transportmöjligheter. Till synes torra fakta som att 3/4 av våra varor kommer till oss via fraktleder för våra fartyg, görs ändå intressant av filmskaparna tack vare ett extraordinärt bildberättande där orden inte räcker till.

Planet Ocean 3500 miljoner människor sysselsätts av havets rikedomar genom fiske i någon form. Industrifisket med enorma trålar dammsuger årligen haven på 90 miljoner ton av marint liv, besinningslöst och utan urval. Sedan tillkommer naturligtvis ett utbrett illegalt fiske. Alla har väl tidigare sett hur man behandlar de så viktiga och hotade hajarna vars fenor är den enda ekonomiskt intressanta delen och hur resten av djuret kastas tillbaka bara för att långsamt dö sjunkandes till botten. Skrämmande fakta om vårt horribla exploaterande av ännu en i raden av ögonöppnarfilmer om hur korkade vi är som förstör för kommande generationer. När jag såg Home minns jag att den hade en sövande effekt på mig. Likadant fungerar Planet Ocean trots att upprördheten aldrig är långt borta. Jag var inte alls trött när jag började titta och blir inte alls uttråkad, bara gäspig och sömnig. Kanske beror det på vattnet i kombination med berättarrösten?

Polarisarna smälter och utåt tycker alla världens regeringar att det är jättetråkigt att se på när isbjörnarna tvingas simma i cirklar. Men istället för att skyndsamt verkligen göra något åt problemet, låter de oljebolagen samlas på kö för att sörpla upp oljan och gasen som nu kommer att bli mer lättillgänglig. När isarna långsamt försvinner jublar Kina eftersom sjöfartlederna blir kortare, samtidigt som samma land på nytt har ansökt om att bli observatörer i området. Vad skönt, med den vetskapen kan man ju sova tryggt. Bli ännu räddare för dina barns framtid genom att läsa mer om till exempel Arktiska rådet hos Greenpeace.

Planet Ocean 5Så vad är poängen med denna dokumentär och har vi inte redan sett detta i otaliga filmer av samma karaktär? Stannar den vid att endast vilja visa upp något som vi håller på att förstöra, eller skänker den hopp till mänskligheten? Jag tycker att den inte bara lyfter viktiga frågor om världshaven och hur förorenade de är, utan även får mig som tittare att haja till, faktiskt lite extra mot vad man brukar efter att ha sett liknande filmer. Delar av filmen är visserligen inget annat än skrämselpropaganda, men om det är vad som krävs för att öka kunskaperna så känns det ändå som något vettigt för oss alla att, än en gång, förlägga nittio minuter av våra liv på. Kan vi åter bli, eller har vi ens någonsin varit ett med naturen och levt i harmoni tillsammans? Kanske i begynnelsen, men nu är vi nog alldeles för många för en sådan romantisk åskådning och nya sätt måste därför hittas för att rädda haven.

Medvetenheten om vår planets tillstånd har visserligen ökat, trots det verkar inte katastrofen vara långt borta om man ska tro alla förståsigpåare. Mot slutet har man lagt in förslag och lösningar som är på väg att tas upp på globala miljötoppmöten, men med tanke på att det tar så lång tid för beslutsfattarna att komma loss så undrar man om den tiden ens finns längre. Planet Ocean genererar beundran inför det vackra, avsky över hur jävligt det ser ut på många platser och framförallt skapar den ett diskussionsämne för oss hemma i stugorna om hur allt vatten hänger ihop i en enhetlig massa och kommer att påverka oss på ett eller annat sätt, förr eller senare.

Planet Ocean 6Skådespelaren Josh Duhamels (New Year’s Eve) röst fungerar bra som ledsagare. Precis som i Home så används voiceovern på ett ganska högtravande sätt. Han talar på sätt och vis genom oss, tittarna, ett berättargrepp som faktiskt fungerar bra och passar ändamålet med dess poetiska ton. Till en början kan man tycka att det blir lite flummigt, i synnerhet när Duhamel talar om för oss att han kommer från havet. Vilket i och för sig är en korrekt uppgift. ”-I’m the ocean” som Neil Young sjöng på Mirrorball. Men berättarrösten tjänar sitt syfte och kommer gång på gång med värdefulla poänger, dels när den själv tar på sig skulden. Det blir en hel del fakta som staplas upp, men det är skickligt invävt i filmens böljande tempo och stör mig aldrig. Ja, i sig självt stör naturligtvis all dyster fakta. För även om det inte är någon munter undervisning och stämningen är något negativ så känns Planet Ocean lika självklar som angelägen att se och det tycker jag alla ska göra. Filmen presenteras fint på Blu-ray från Universal, där tre korta men sevärda featuretter på sammanlagt cirka 14 minuter ingår som extramaterial.

Shark BayNedan följer en bonusrecension som egentligen är helt irrelevant för praktverket Planet Ocean som sådant, men som jag ändå ville dela med mig av eftersom de faller under likartade upplevelser.

Faktum är att jag kände mig så deppig efter att ha sett filmen att jag bestämde mig för att lämna landet i jakt på lite positiv input innan jag skulle skriva recensionen. Därför åkte jag till Köpenhamn och Den Blå Planet, ett jätteakvarium vilket fungerar som en slags förlängd arm av tv-serien Den Blå Planeten från BBC Earth och även är en utveckling av stadens gamla akvarium i Charlottenlund, som i ärlighetens namn inte var mycket att ha. Utan att ha gjort någon research om akvariet före besöket, trodde jag detta skulle vara den perfekta oasen för oss med defekten som innebär att man går igång av att se utrotningshotade exotiska djur i fångenskap. Motsägelsefullt på flera sätt, men omedvetet dämpas ändå känslan av en annalkande apokalyps, åtminstone på kort sikt. Efteråt hemsöks jag istället av en konstig ambivalent känsla som jag även upplevde efter Planet Ocean.

Foto: Per Fløng

Foto: Per Fløng

Tankarna efter Planet Ocean dras alltmer till att det är överbefolkningen som är den stora destruktiva kraften, detta förstärktes bara efter att besöket till stora delar tillintetgjordes av just mängden människor på liten yta. Vilket tragiskt konstaterande, men ändå så sant. Människor packade tillsammans som i stora sillstim, varenda en på jakt efter den bästa platsen för att kunna ta bilder. Jag går förbi pirayatanken och försöker förgäves få en skymt av hur utfodringen går till, men är chanslös eftersom ett enormt och svettigt köttberg av homo sapiens i multipla led står i vägen. Det är för varmt här inne på Amazonas-avdelningen, jag svettas inte mindre själv heller och när den där myten om hur de små bitska stimfiskarna kan rensa en människokropp på ett par minuter gör sig påmind, blir jag lite skrämd av mina egna tankar och traskar vidare mot sjögurkan som såg ensam ut.

Foto: Per Fløng

Foto: Per Fløng

Jag skulle vilja rekommendera ett besök till detta ställe, men under dessa omständigheter tvekar jag, hur imponerande det än må vara. Det är varken drägligt eller schysst av de ansvariga att släppa in så mycket folk samtidigt, men med tanke på att Den Blå Planet i skrivande stund endast varit öppet i två månader är det kanske förståeligt att trycket är högt. Jag fantiserar om att ha tillgång till faciliteterna under nattetid istället. Det hade varit magiskt att få gå omkring där ensam och i den enorma Oceantanken (4,1 miljoner liter saltvatten) se leopardrockor, hammarhajar, maneter och sjöhästar glida ljudlöst förbi. Under rush hour är nämligen ljudnivån så extrem att det nästan kändes som ett straff att äntligen få komma in efter att ha köat i en timme och trettio minuter. Ja, du läste rätt. Köp biljetten via hemsidan, skriv ut den hemma för att få gräddfil vid entrén och undvik att gå dit mitt på dagen oavsett veckodag, är mitt tips.

Foto: Per Fløng

Foto: Per Fløng

En varning är även på sin plats när det kommer till utfodringsplatsen för oss människor och jag rekommenderar en eventuell besökare att ta med egen föda, trots att stjärnkockar från Noma ligger bakom menyn. Eftersom vi är i Danmark finns naturligtvis ett glas öl aldrig långt borta och saluförs på mer än en plats, vilket lindrar ifall man är känslig för stimmig stämning. Restaurangen, där det är svårt att över huvudtaget höra vad din bordsgranne säger, ser ut som en bättre skött svensk återvinningsstation med sopor, matrester och fiskrens så långt ögat når. I vad som liknar ett ganska bisarrt kretslopp kan du alltså först titta på torskfisken i något av akvarierna eller känna på de små räkorna i små vattenkar och sedan även smaka på dem, via överprissatta små portioner i restaurangen.

Foto: Adam Mörk

Foto: Adam Mörk

Trots detta är naturligtvis djuren vackra och oerhört sevärda, det går inte att komma ifrån och jag är övertygad om att barn som precis sett Hitta Nemo i 3D hemma inte har samma bryderier som jag. Det finns även mängder av diverse små anordningar för främst barnen att utforska, för en hands-on-experience. Du kan till exempel jämföra om du kan klämma åt lika hårt som hummerns klo, känna på en sjöstjärna eller kanske se hur man kan skapa vattenvirvlar i små vattentankar. Lika roligt som det är intressant och påhittigt. Dagen innan mitt besök blev visst en sjuklig hammarhaj uppäten av ett gäng hungriga svartfenade revhajar, mitt framför de besökande barnen. Synd att man missade just den delen av kretsloppet.

Foto: Den Blå Planet

Foto: Den Blå Planet

Anläggningen präglas av massor med information överallt som är mycket intressant och välgjort men svårt att ta in under förutsättningarna. Man har uppenbart även arbetat med att besökarna ska kunna komma riktigt nära djuren trots de tjocka glasen, vilket känns trevligt. Älskar man dessutom höga oavbrutna skrik, som tack vare akustiken här inne lyckas nå nivåer jag aldrig tidigare upplevt, och att tränga sig fram vilket håll du än ska åt, är Den Blå Planet ett givet besök. Vänta dig ingen rofylld upplevelse bara, trots att det virvelformade akvariet ser lika coolt ut som ett rymdskepp ur Star Trek och dessutom ligger väldigt fint vid Öresund. Agendan och avsikten är ju i alla fall av samma nobla karaktär som filmen Planet Ocean vill förmedla, att skapa ett större intresse och medvetenhet om vad som är på väg att försvinna framför näsan på oss för att aldrig komma åter. Med lite mer lugn och ro hade Den Blå Planet garanterat lyckats bättre med detta.

Läs mer via dessa länkar:

Yann Arthus-Bertrand: http://www.yannarthusbertrand.org/en

GoodPlanet Foundation: http://www.goodplanet.org

Greenpeace: http://www.greenpeace.org/sweden/se/

Den Blå Planet: http://www.denblaaplanet.dk/

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.