Philomena

philomena04

Baserat på verkliga händelser under tidigt 2000-tal som drygt tio år senare blir Oscarsnominerad film, trots att den är föga minnesvärd.

När Martin Sixsmiths politiska karriär havererar efter en skandal kring ett uttalande står han lite handfallen kring vart han ska ta vägen. Kanske skriva en bok om rysk historia eller kanske återvända till journalistyrket? Av en slump korsas hans vägar med Philomenas, en äldre irländsk kvinna som aldrig kunna glömma sonen hon mer eller mindre tvingades att adoptera bort 50 år tidigare. Martin bestämmer sig för att hjälpa henne att leta reda på sin son och samtidigt skriva en artikel om deras sökande. Spåren leder det omaka paret till USA och under resans gång börjar deras vänskap sakta att spira.

Judi Dench in PhilomenaDet känns svårt att ha speciellt starka åsikter om Philomena eller tycka något särskilt om den. Med Judi Dench (Casino Royale) och Steve Coogan (Ruby Sparks) i huvudrollerna vet man vad man får. En prickfri skådespelarinsats från en av de riktigt stora aktriserna och lite puttrig humor från en grym skicklig komiker som alltid lyckats få in något drag av livsleda i sitt agerande. Här serveras vi det, inte mer och inte mindre, med väldigt brittisk regi från Stephen Frears (Dangerous Liaisons) som inte tar ut svängarna speciellt mycket, utan litar på sina skådespelare. Det blir lite roligt ibland och lite gripande ibland, men mest glider filmen bara förbi utan att man tar någon riktig notis. Visst är det skickligt, men samtidigt nästan provocerande tryggt.

Hade det inte varit för den lilla vändning som berättelsen tar ungefär halvvägs in hade jag nog surat ihop rejält. Då kändes det som en förutsägbar road movie om den livskloka damen som lär den lätt cyniske och trötte mannen om vad som egentligen är viktigt i livet, eller något. Nu blir det en lite mörkare spinn och ett par scener med fint skådespeleri dukas upp. Men samtidigt finns det något i filmen som vill läxa upp och lära tittaren något som tydligen anses viktigt. Den ateistiske Martin framställs som oerhört plump och pubertal i sitt åsiktsbräkande och får givetvis något att tänka på innan säcken knyts ihop. Exakt vad det är som Philomena vill säga blir jag inte klok på, men kanske något om ödmjukhet och vikten av att förlåta samtidigt som katolska kyrkan får det sedvanliga knäet i skrevet. Med tanke på att historien i sig förmodligen varit tillräcklig känns det ganska överflödigt med moralpredikande och en påtvingad karaktärsutveckling. Det känns bara väldigt skrivet och livlöst.

philomena07Samtidigt är jag lite för svag för de båda huvudrollsinnehavarna och lite för road av det småputtriga för att kunna tycka illa om Philomena. Den säger mig väldigt lite om livet eller om någonting alls, trots att den kanske vill göra det, men som relativt lättsamt och sympatiskt drama hittar den sin stabila lilla plats. Förmodligen finns det hundratals filmer man kan blanda ihop den med och intrycken bleknar väldigt snabbt, men nog underhåller den för stunden alltid.

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

One comment

  1. Mattias Berg

    Instämmer helt i betyget. En lagom trevlig film som roar lagom mycket.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com