Phil Ochs: There But for Fortune

Phil Ochs: amerikan, protestsångare, bipolär, låtskrivare, humoristisk, vemodig, far och självmördare.

Det var en ren slump att jag upptäckte Phil Ochs en sommardag 2001. Jag gick förbi en CD-box på biblioteket och kände igen hans namn från en spoken word-skiva med Dead Kennedys sångare Jello Biafra som pratade om det som Ochs hade kallat det riktiga USA. Boxen hade en ordentlig booklet som jag slukade omgående medan jag blev störtförälskad i sånger som Love me, I’m a liberal, Cross my heart och I kill therefor I am. När min lägenhet brann någon vecka efter min upptäckt var det den enda av Phil Ochs skivor som jag fått tag på vid den tidpunkten, ”In Concert”, som låg i CD-spelaren. Veckorna som följde höll jag mig ifrån föräldrahemmet, som jag bodde i medan lägenheten sanerades, genom att jaga Ochs skivor i Malmös butiker. Jag hade en stående beställning av hela hans diskografi hos skivbutiken Jukebox. Varje dag efter jobb stack jag in huvudet genom dörren och Per eller Hasse skakade på huvudet bakom disken: ingen leverans i dag heller.

Det tog några månader innan jag fick tag på alla studioalbum. Det blev mest en massa halvobskyra liveskivor den första tiden. Ännu mer fascinerad av Phil Ochs blev jag när biblioteket hämtade upp en gammal biografi om honom från källaren. Den var såpass svår att lägga ifrån sig att jag satte mig och läste den under en konsert med Bright Eyes på KB. (När jag lämnade KB och såg hur sångaren i Bright Eyes stod och skrek och grät på scenen medan han spelade en akustisk låt förstod jag att jag nog hade missat en intressant konsert.) Tydligen hade Phil Ochs supit ner sig de sista åren innan självmordet, kallade sig John Train och gjorde sitt bästa för att göra bort sig genom att bete sig på ett sätt som den riktiga Phil Ochs aldrig hade gjort.

Det jag tyckte var så fantastiskt med Phil Ochs var hans dualism. Precis som jag tyckte att Richey James i Manic Street Preachers var som bäst när han förespråkade dödsstraff i Archives of Pain eller att Pier Paolo Pasolini var som mest intressant när han tog ställning för poliser framför demonstranter finns det hos Phil Ochs element som skavde i den vänsterrörelse han tillhörde. Jag har en inspelning där han framför Beatles-låten I should’ve known better (Beatles) för en hånskrattade publik som bara vill höra ”den sjungande journalisten” spela sina senaste låtar om dagsaktuella händelser och han konstaterade att liberaler håller sig till vänster i goda tider och till höger om någonting påverkar dem personligen.

Men det här var i mitten av 60-talet. Saker och ting ändrades när Bob Dylans kritik fick Ochs att bli mer personlig och poetisk på fjärde skivan Pleasures of the Harbor. Resultatet var en otroligt vacker och experimentell skiva som man oavsett smak borde kunna hitta en favoritsång på. Han slutade inte vara politisk men det är en enorm skillnad på den här skivans sång om mordet på John F. Kennedy, The Crucifixion och den några år äldre That was the president på samma tema. Det är mer inåtvänt och handlar inte nödvändigtvis om just mordet på Kennedy utan vad som leder fram till sådana händelser och hur vi människor reagerar.

När Phil Ochs tillsammans med en grupp aktivister lanserade Yuppierörelsen i Chicago 1968 blev han desillusionerad. Efter polisens brutalitet och den låga uppslutningen (5000 av de förväntade 300 000) konstaterade han att både han själv och USA dog i Chicago. Det finns en liveskiva, There and Now, som spelades in i Vancouver en kort tid efter upploppen i Chicago och han spelar nyskrivna låtar om händelserna. Skivan är både fantastisk och jobbig att ta sig igenom. Humorn är som bortblåst och kampsången I ain’t marching anymore blir en bitter ”turning away song”. Jag som personligen är emot all form av nationalism gråter när han talar om hur Amerika har dött och hör uppgivenheten i hans röst när han konstaterar att Gud hade sprängt jorden om han var en dator. There and Now är den bästa liveskiva jag hört.

Efter den bittra skivan Rehearsals for Retirement hittade Ochs ny energi i övertygelsen att världen bara kan förändras om Elvis Presley blir Che Guevara. Iklädd en guldkostym av samma sort som Elvis bar släppte Ochs 1970  sin sista studioskiva, Greatest Hits, under devisen ”50 Phil Ochs fans can’t be wrong”. Under konserterna som följde buade publiken åt den berusade mannen i guldkostym som konstaterade att han var Gud och spelade politiska sånger, konservativa countrydängor och Elvis-medley. Måhända att han inte lyckades med sina föresatser och sålde mindre skivor än någonsin men han gick sin egen väg och försökte göra någonting nytt. Sex år senare hängde han sig.

Skulle inte det här vara en recension, tänker du nu. Jo. Men som du troligen förstår vid det här laget är jag otroligt partisk när det kommer till Phil Ochs och den här dokumentären hade kunnat se ut hur som helst och ändå fått toppbetyg. Jag befarade det värsta eftersom jag inte hittade den hos mina vanliga nätbutiker utan fick vända mig till eBay och tänkte att det kanske var en icke-auktoriserad dokumentär. Men eftersom jag tycker klippen med Phil Ochs på nätet är alldeles för få slog jag till. Dokumentären är så auktoriserad som en film kan bli. Den är fylld med filmklipp från 60-talet och Ochs syskon (hans bror Michael har producerat) och vänner, Sean Penn, Christopher Hitchens, Jello Biafra, Pete Seeger med flera intervjuas. Det enda som hade kunnat vara bättre är extramaterialet. Några hela sånger från liveframträdandena i filmen kunde de bjuda på.

Se dokumentären och upptäck (eller återupptäck) en låtskrivare som aldrig fick det stora genombrottet där han stod i skuggan av Bob Dylan.

Phil Ochs: amerikan, protestsångare, bipolär, låtskrivare, humoristisk, vemodig, far och självmördare. Det var en ren slump att jag upptäckte Phil Ochs en sommardag 2001. Jag gick förbi en CD-box på biblioteket och kände igen hans namn från en spoken word-skiva med Dead Kennedys sångare Jello Biafra som pratade om det som Ochs hade kallat det riktiga USA. Boxen hade en ordentlig booklet som jag slukade omgående medan jag blev störtförälskad i sånger som Love me, I'm a liberal, Cross my heart och I kill therefor I am. När min lägenhet brann någon vecka efter min upptäckt var det den enda av…

Review Overview

Betyg

100

About Mattias Berg

Mattias Berg

Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

One comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com