Peter Pan

Att aldrig behöva bli vuxen låter väl bra? Slippa behöva ta ansvar, slippa behöva oroa sig för döden och slippa alla former av ålderskrämpor. Om det dock innebär att man samtidigt måste umgås med Peter Pan kommer åtminstone jag att tacka nej till en sådan överenskommelse.

Berättelsen är så klassisk att de flesta redan känner till åtminstone stora delar av den. Syskonen Darling följer med den sorglöse sagofiguren Peter Pan, från sitt trygga hem i London, till Neverland för en rad äventyr. Där härjar Captain Hook, som delar sin tid mellan att intensivt hata Peter Pan och att leta efter en nedgrävd skatt tillsammans med sina pirater. Där bor en indianstam som ligger i en vänskaplig fejd med The Lost Boys och där hittar man även förföriska sjöjungfrur, féer samt en krokodil som svalt en väckarklocka.

Det finns något drömlikt och surrealistiskt, eller pårökt om ni så vill, med Neverland vilket väl ska förstärka känslan av att allt kanske egentligen är en dröm som någon av syskonen Darling har. Känslan är lite densamma som i Alice in Wonderland, även om drogreferenserna kanske inte riktigt är lika tydliga i Peter Pan. Animationerna är ofta väldigt fina, där yngsta brodern med sin teddybjörn i ständigt släptåg nog är det bästa exemplet på hur enkelt och uttrycksfullt man kan teckna en karaktär så den får liv. Flera av bakgrunderna är också vackra, kanske främst medan de fortfarande befinner sig i London och jag gillar verkligen den visuella finessen med att The Lost Boys är iklädda djurdräkter.

Tyvärr måste vi även stå ut med irriterande karaktärer och en gammaldags kvinnosyn som irriterar mig lika mycket som Peter Pan irriterar Captain Hook. Äldsta syskonet Darling heter Wendy och hon blir givetvis en slags surrogatmamma, vilken tydligen är den enda i ett föräldrapar som kan stå för värme eller omtanke, för alla de så kallade hjältarna. Det är inte så att det bara antyds, det sägs rakt ut flera gånger, till och med i en sång. Jag sitter och suckar ganska högt över hur sunkigt och förlegat det känns. Sedan ska man alltså även försöka stå ut med filmens titelkaraktär. En egocentrisk, påfrestande sprattelgubbe som ständigt gör vad som faller honom in utan en tanke på hur det drabbar någon i hans närhet. Han spelar skamlöst ut kvinnorna som blivit betuttade i honom mot varandra, behandlar dem illa och slänger sedan åt dem ett fragment av hans uppmärksamhet som de hungrigt lapar i sig. Neil Strauss, författaren till populära boken The Game, om hur man ska använda maktstrukturer mellan könsrollerna till att få ligga så mycket som möjligt, har förmodligen en idolbild av Peter Pan i sin plånbok. Karlsson på taket, kom tillbaka! Allt är förlåtet! Du utnyttjade åtminstone inte kvinnor!

En karaktär som däremot är intressant är Tinker Bell (inte släkt med Stringer Bell, utan originalnamnet på Tingeling som hon i Sverige är mest känd som). För att vara Disney är hon en egentligen väldigt mörkt porträtterad, där bland det första hon gör är att uttrycka ett missnöje med sin kropp för att sedan låta en besinningslös svartsjuka vara hennes enda drivkraft. Hon är olyckligt förälskad i Peter Pan, tycker illa om alla andra kvinnor som kommer honom nära och förnedras tills dess att hon gör något ogenomtänkt som sedan resulterar i svåra samvetskval. Kanske ska man inte lägga ner allt för mycket tid på att analysera tecknade figurer, men när resten av filmen pendlar mellan att vara oengagerande och irriterade, gäller det att famla efter de halmstrån som finns.

Att räkna antalet gråa hårstrån i Leonard Maltins skägg är en slags Kol14-metod för att datera en dokumentär, som man kan roa sig med att använda på denna utgåva av Peter Pan. Här blandas det som känns lite förlegat och daterat med en del intressanta relativt nyinspelade segment. Jag fick mest ut av att titta på alternativa skisser av hur filmen kunde ha kommit att se ut och vilka idéer som skrotades på manusfronten. Det finns egentligen inte så mycket att anmärka på förutom filmen i sig. Trots sin status är det här en Disneyfilm som förtjänar att falla i glömska.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.