Peter Gabriel: New Blood

Ibland är det nödvändigt att ta in nytt blod för att något som tidigare fungerat ska fungera igen. Om det var så Peter Gabriel tänkte när han omarrangerade ett antal av sina gamla låtar och framförde dem med symfoniorkester vet jag inte, men skivan blev en konsert som jag nu sett i Blu-ray-format.

Peter Gabriel är en person som satt sina spår i den moderna musikhistorien. Dels som frontman i Genesis och dels som soloartist. Gabriels kännetecken är dels hans röst och dels hans intresse för den visuella framtoningen. Gabriel har också genom åren visat ett stort intresse för omvärlden och dess orättvisor.

New Blood skivan blev alltså konsert med symfoniorkester. Peter Gabriel som nu passerat 60 år har lagt på sig en del vikt, men å andra sidan kompenserat genom att minska mängden hår på huvudet jämfört med den bild jag har av honom från den innovativa musikvideon till hans hit Sledgehammer. Inte direkt konstigt med tanke på hur många år som passerat. En sak är dock säker – hade jag mött Peter Gabriel på gatan hade jag inte känt igen honom. Hade han påstått att han var Peter Gabriel hade jag nog fortsatt varit skeptisk. Dock hade alla tvivel försvunnit om han sjungit en bit. Gabriels röst är nämligen den samma men kryddad med en klädsam mognad som snarare förstärker den souliga känslan i hans röst och ger den ett helt annat djup.

Peter Gabriel har en skara fans där ute. Att grotta ner sig i sen egen produktion med nya versioner – nytt blod i dem -kommer förmodligen inte att locka särskilt många nya fans till Gabriels musik, men å andra sidan kanske det är tillräckligt för Gabriel att vi gamla fans blir nöjda.

Konsertfilmen som är inspelad under två kvällar Hammersmith Apollo i London 2011. Konserten är inspelad med flera kameror precis som det ska vara på modern produktion. Peter Gabriel var dessutom helt övertygad om att det var en 3D produktion han ville göra. Så konserterna spelades in med 3D teknik redan från början. Peter Gabriel förklarar i extramaterialet att han tycker att den tredje dimensionen är lika naturlig för honom som stereoljudet var första gången han hörde det. Jag har bara sett den vanliga tvådimensionella varianten som också följer med utgåvan (dessutom följer DVD-versionen också med, men den har jag inte heller sett).

Peter Gabriel har en låtskatt som är omfattande. De flesta känner förmodligen bäst till hans stora hit Sledgehammer och just den låten är faktiskt inte med alls här. Jag hade nog gärna hört den i utförande med orkester, men jag gissar att det är ett statement att låta bli just den.

Låtarna som Gabriel framför kommer från större delen av hans solokarriär och är dessa:   

  1.        Intruder
  2.        Wallflower
  3.        The Boy In The Bubble
  4.        Apres Moi
  5.        The Drop
  6.        Washing of the Water
  7.        The Book Of Love
  8.        Darkness
  9.        The Power Of The Heart
  10.        Biko
  11.        San Jacinto
  12.        Digging In The Dirt
  13.        Signal To Noise
  14.        Downside Up
  15.        Mercy Street
  16.       The Rhythm Of The Heart
  17.       Blood Of Eden
  18.       Red Rain
  19.       Solsbury Hill
  20.       In Your Eyes
  21.       Don’t Give Up
  22.       The Nest That Sailed The Sky

Förutom redan nämnda Sledgehammer saknar jag Shock the Monkey i låtlistan, men annars känns den relativt helomfattande. Det var med spänning jag inväntade Don´t Give Up med en förhoppning om att Kate Bush skulle träda in på scenen. Givetvis gjorde hon inte det. Hennes del sjöngs istället av kompetenta Ane Brun. Jag tycker nästan synd om henne för jag vill bara att hon ska bort och att Kate Bush istället ska komma in på scenen. Detta är naturligtvis väldigt orättvist och nästan barnsligt av mig, som istället borde beundra Ane Brun som vågar sig på att göra en alldeles egen tolkning av låten. I övrigt har jag redan nämnt att Gabriels röst numera med lite mer år på stämbanden mognat fint och numera faktiskt är ännu härligare att lyssna på. Låtarna har också mått bra av att bli lite mer symfoniska och det går, trots att jag hade farhågor för det, aldrig över till att bli pinsamt pompöst. Möjligen blir det stundtals lite statiskt tråkigt.

Föga överraskande står publiken inte och headbangar eller stagedivar under pågående konsert. Gabriel får ibland igång dem nog till att klappa i takt. Fast när jag tänker mig in i situationen hade jag förmodligen också bara velat sitta där och suga i mig musiken om jag varit där. Inte för att scenshowen inte är genomtänkt för det är den. Peter Gabriel har alltid varit noggrann med det visuella och så är det här också. En bildvägg modell större visar bilder under hela konserten. Bilder som på något sätt förstärker sångerna. Dessutom uppfattar jag detaljer som jag misstänker är gjorda för att se bra ut i 3D. Dessa går givetvis mig förbi på min utrustning som enkom klarar av två dimensioner.

Ljud och bild är välgjort och man kan utan problem vräka på lite för mixningen är bra och detaljer som annars kanske passerar ohörda går fram bättre vid högre volym. Dessutom får man den härliga känslan av att inte bara se och höra basgångarna utan även känna dem rent fysiskt. Bildmässigt är det lite mera tveksamt. Det är inte så att det är dåligt, men stundtals känns det lite odetaljerat. Bilden presenteras för övrigt i 1080i.

En välgjord konsertfilm för oss som gillar Peter Gabriel och hans alster.

About Joakim Helmbrant

Joakim Helmbrant

Månskensbonde som bor på subwoofersäkert avstånd från närmsta granne. Gillar dokumentärfilmer och musikfilmer (OBS INTE musikaler!).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com