Pet Semetary (2019)

Familjen Creed har tröttnat på det stressiga storstadslivet och flyttar med sina två barn till småstaden Ludlow i Maine. Familjen hinner knappt mer än anlända till sitt nya hem innan dottern Ellie uppdagar jurtjyrkogården som finns i Creeds egen nyköpta bakgård. Samtidigt får pappa Louis, som är läkare, se en blodig pojke dö under sin första dag, en pojke som sedan hemsöker hans sinne med varsel.

Jurtjyrkogården (Pet Semetarys svenska titel) är en rapp film. Det är oerhört lite tid ägnas åt att etablera familjen ordentligt utan allt fokus ligger på handlingen och att få den att gasa fram likt långtradarna som kör i 100 knyck precis utanför familjens gård. För är det något filmen verkligen vill banka in i skallen på dig är det att trafiken i detta område är livsfarlig. Det märks tydligt att Kings egen upplevelse har gjort stort intryck. Pojken i Louis mottagning är ett offer för den och en bit in i filmen tar vägen även familjens Maine coon (get it?), Churchs, liv. Och det är här intrigen tätnar.

Nu vill jag sätta foten på bromsen lite kort för att berätta att jag inte sett eller läst Jurtjyrkogården tidigare. Men för att det här skulle bli en intressant recension behöver jag utgå från att du som läsare har gjort det. Så om du inte vet något som helst om Jurtjyrkogården rekommenderar jag dig att hoppa direkt till sista sista bilden på katten Church och läsa därifrån.

Familjemiddag med Amy Seimetz som Rachel, Hugo Lavoie som Gage, Jason Clarke som Louis och Jeté Laurence som Ellie.

Jag får påstå att jag blev lite förvånad över hur lite den här filmen faktiskt handlar om galna djur. Jag har alltid trott att boken var någon mixtur av Cujo och Fåglarna. Jag hade verkligen inte räknat med att den i princip skulle bli en zombie-film. Och saken är den att det inte riktigt överraskade mig heller, för jag kunde på en mils avstånd förstå var saker lackade. Jag hade bara en fundamentalt annan uppfattning vad Jurtjyrkogården var. Då återvänder vi till recensionen.

Familjen har en Granne, Jud, spelad briljant av John Lithglow. Det här kan faktiskt vara en av de första filmerna där jag upplever honom som den faktiska karaktären i filmen istället för Dick Solomon från Tredje klotet från solen. Hans prestation som den milda och vänliga Jud, är filmens starkaste skådespelarinsats vid sidan av modern Rachel spelad av Amy Seimetz och Leté Laurence som dottern Ellie. Det är absolut inget fel på Jason Clarke men han bär mycket ansvar med sin roll och där tycker jag han underlevererar för att övertyga mig om hans framtida handlingar.

Louis är den som blir varskodd av Jud angående Church olyckliga asfaltsdöd och eftersom han inte har hjärta att berätta för Ellie om olyckan så begraver han kissen bortom kvistbarriären på jurtjyrkogården på Juds egendomliga rekommendation. 

Det hela leder till att Church återvänder från de döda och till Creeds hus. Hans väldigt-död-men-kom-tillbaka-upplevelse har gjort att han utvecklat ett rejält attitydproblem så han rivs, fräser, spottar, blänger och är allmänt elakt, ni vet, precis som en…eh katt. Men bara hans blotta närvaro påminner Louis om vad han gjort för att skydda Ellie från sanningen och dödens närvaro i våra liv.

John Lithgow som Jud och Jeté Laurence som dottern Ellie.

Det hela når kulmen när ännu ett liv får sättas till på grund av höghastighetsfordon och staketbrist. Denna gång slår det djupt i familjens hjärta och härifrån står Louis inför ett vägskäl, att acceptera döden eller trotsa den på nytt. Detta är en historia om livet, döden, förlust och sorg, men det är också specifikt dessa teman som inte känns genomarbetade.

Louis sorg på duken övertygar mig inte varför han tar besluten han gör. Jag förstår att en fars kärlek till sina barn skall vara mer än tillräckligt men då önskar jag också att han visade hur förkrossad han är över att han förlorat en familjemedlem. 

En annan potentiell anledningen till hans något kalla beteende kan vara att han smider planer eftersom han vet att döden inte längre är definitiv. Men då önskar jag att detta tydliggjordes istället. Hur jag än vänder och vrider på det hela känns agerandet inte riktigt motiverat. Jag är övertygad om att filmen hoppat över fragment av Louis mentala förfall som boken var tydligare med. Filmen lade istället mer vikt på att berätta hur dödlig trafik kan vara och att vi alla borde hålla våra älskade så långt borta från vägar som möjligt.

Sen förstår jag inte alls meningen med att mamma Rachel tampas med sitt eget personliga trauma över en död syster. Det känns helt ovidkommande vad gäller resten av berättelsen. Systerns åkomma känns dessutom inte riktigt som den passar i en historia som utspelar sig under 2010-talet. Det är en sub-intrig som varken engagerar eller har funktion mer än för några billiga jump scares.

Church har sett bättre dagar.

Efter gjort lite efterforskning om skillnaderna i denna och 89-filmen så får jag nog påstå att jag föredrar många av ändringarna som gjorts. Det är bra och vettiga moderniseringar för att nå en bättre känsla. Jag vill helst inte avslöja för mycket, för har du vetskap om boken, den tidigare filmen eller inte sett en trailer är det dessa skillnader du vill se utan att få dem spoilade.

Jurtjyrkogården är en djupt cynisk film, och som en sådan gör den faktiskt ett bra arbete. Om uppgiften däremot var att blanda skräck och tragedi upplever jag att Kevin Kölsch och Dennis Widmyer har misslyckats, i synnerhet på tragedi-fronten.

Filmen är i överlag ganska mörk och tryckande men skräcken avtar mer och mer ju djupare in i intrigen jag kommer. Och det beror inte på att hemskheterna minskar i volym utan för att jag slutade bry mig. Saker var helt enkelt inte kusligt längre utan snarare fånigt. Och då kan man fråga sig vad som är poängen. Jag skall dock erkänna att jag gillar det nya slutet framför 89-rullens mer tarvliga dito.

Familjen Creed har tröttnat på det stressiga storstadslivet och flyttar med sina två barn till småstaden Ludlow i Maine. Familjen hinner knappt mer än anlända till sitt nya hem innan dottern Ellie uppdagar jurtjyrkogården som finns i Creeds egen nyköpta bakgård. Samtidigt får pappa Louis, som är läkare, se en blodig pojke dö under sin första dag, en pojke som sedan hemsöker hans sinne med varsel. Jurtjyrkogården (Pet Semetarys svenska titel) är en rapp film. Det är oerhört lite tid ägnas åt att etablera familjen ordentligt utan allt fokus ligger på handlingen och att få den att gasa fram likt…

Review Overview

Betyg

50

About Alexander Cederholm

Alexander Cederholm
37-årig Malmöit som snart ägnat halva livet åt popkulturkritik. Spelens och filmens världar eggar fantasin och motiverar en aldrig sinande ström av ord och tankar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark än idag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com