Persona 5

Äntligen är den här! Efter nio långa gråa år av suckande och väntande har den efterlängtade uppföljaren till en av de mest unika J-RPG spelserierna någonsin skapats släppts till världen! Jag pratar så klart om Persona — spelserien som är känd för sin färgstarka estetik, charmiga karaktärer och skruvade monsterdesigner. Har denna oändligt långa väntan varit värd besväret?

För det första så har Persona aldrig sett så här bra ut! Det är den första gången vi får chansen att se Atlus surrealistiska världar och monster i HD. Persona 4 kom trots allt ut till PS2:an för nio år sedan så att kunna se högupplösta karaktärsmodeller och miljöer känns otroligt härligt för ögonen, speciellt om man är ett fan av Persona-serien sen tidigare. Men förutom grafikupplösningen så ser och känns allt också mycket charmigare och livligare ut. Och när jag säger allt så menar jag det. Sällan ser man en stilla bakgrund, det är alltid något som rör sig vare sig det är kugghjul i sparskärmen eller horder av människor i Tokyos tunnelbana. Det må kännas överväldigande i början men jag lyckades vänja mig snabbt och uppskatta det mer och mer desto längre jag spelade.


I Persona 5 lever du livet
som tonårskille vars förflutna är något tumult. Du försökte stoppa en man som höll på att sexuellt utnyttja en kvinna vilket resulterade i att mannen ramlade och slog sig. Du hamnade i polisregistret, tvingades byta skola och flytta in hos en bitter gubbe ovanför hans sunkiga kafé. Allt ändrades dock den första dagen i din nya skola när du och en annan elev hittade en app på mobilen som låter dig besöka en annan dimension där folks mörkaste tankar och begär skildras på olika galna sätt. I denna värld har du kraften att ”stjäla” onda människors korrupta hjärtan vilket ändrar deras personlighet från ont till gott i den verkliga världen. Ditt mål blir, tillsammans med dina vänner du träffar under spelets gång att göra världen till en bättre plats med färre vuxna som manipulerar och mobbar folk bara för att de kan. Berättandet är definitivt det bästa i serien hittills trots att tempot kan kännas utdraget ibland.

Likt alla tidigare spel i Persona-serien lever du ett dubbelliv mellan student och hjälte. Under ena halvan av dagen spenderar du din tid med att gå i skolan, socialisera med dina vänner och helt enkelt bara vara en tonåring. Efter skoltid utforskar du dessa underliga världar och det är här Persona 5 skiner som mest. De alternativa dimensionerna (eller ”palatser” som spelet kallar det) du springer runt i varierar utseende- och strukturmässigt beroende på vilken person du och dina vänner vill förbättra. Ett exempel är skolans volleybollstränare och före detta OS-medaljör som manipulerade, slog och sexuellt trakasserade sina elever. Han såg sig själv som kung i skolan så hans palats blev så klart ett gigantiskt slott som han bestämde över med volleybollspelare som slavar.

Det är i dessa palatser där du får chansen att uppleva spelets fantastiska stridssystem. Tänk dig en blandning mellan Pokémon, Final Fantasy och ett Jamiroquai-album så har du en typisk Persona 5 stridssekvens. Likt Pokémon så använder striderna ett sten-sax-påse system (eld > is etc.) och du kan även fånga alla monster, eller Personas du stöter på och använda deras krafter. Sättet man fångar sina Personas är spännande för Atlus har valt att gå tillbaka till sina Megami Tensei-rötter då man måste försöka övertyga varje Persona att gå med ens team. Dock varje konversations upplägg består av två slumpmässiga frågor med tre svarsalternativ vilket känns som ”trial and error” och det blir något tröttsamt i längden. Men finns det en annan metod i form av en dödsritual där du avrättar två av dina gamla Personas för att framkalla en ny och starkare varelse och det balanseras ut väl mellan dessa två metoder.

Förutom de nya stora palatsnivåerna som är nya för Persona-serien så har Atlus valt att ha kvar de slumpmässigt genererade ”dungeon crawling” baserade nivåerna som serien är egentligen känt för. Men till och med här har man uppdaterat formatet  genom att låta spelaren åka runt i en kattbuss i Tokyos tunnelbanesystem vilket är ett stort plus för mig. Man åker runt i kattbussen och försöker lösa olika människors problem som de har skrivit upp på ett forum i spelets fiktiva internet.

Persona 5 lyckas vara allt jag hade hoppats och så mycket mer. Med fantastisk grafisk stil, härlig acid jazz baserad ljudspår, charmiga karaktärer och skruvade psykedeliska världar så kan jag inte sluta tänka på och se fram emot att komma hem och fortsätta spela. Kommer inte bli förvånad om Atlus vinner Game Of The Year för det ligger redan på min topplista. Hoppas bara vi inte kommer behöva vänta i nio år till för nästa uppföljare…

 

Äntligen är den här! Efter nio långa gråa år av suckande och väntande har den efterlängtade uppföljaren till en av de mest unika J-RPG spelserierna någonsin skapats släppts till världen! Jag pratar så klart om Persona — spelserien som är känd för sin färgstarka estetik, charmiga karaktärer och skruvade monsterdesigner. Har denna oändligt långa väntan varit värd besväret? För det första så har Persona aldrig sett så här bra ut! Det är den första gången vi får chansen att se Atlus surrealistiska världar och monster i HD. Persona 4 kom trots allt ut till PS2:an för nio år sedan så…

Review Overview

Betyg

100

About Vladimir Stanisic

Vladimir Stanisic

En stor spelnörd med glatt humör som spenderar lite för mycket tid på nätet och framför TV:n. Vet det mesta om retrospel och gamla konsoler och försöker hålla sig själv konstant uppdaterad i dagens händelser inom spelvärlden.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com