Pentathlon

Modern femkamp – en idrott med fäktning, hästhoppning, simning, luftpistolskytte och terränglöpning under en och samma tävlingsdag – var länge den hetaste kandidaten till att försvinna från OS-programmet inför de olympiska spelen 2020. På grund av effektiv lobbying klarade sig grenen på bekostnad av brottningen som nu måste ansöka tillsammans med baseboll, softboll, karate, squash, klättring, wakeboard, rullskridskor och wushu. Just lobbying för sporten var en av huvuduppgifterna för Dolph Lundgren när han inkluderades i ledarstaben till USA:s femkampslag i OS i Atlanta 1996. Denna oväntade roll fick svensken efter att ha tränat med amerikanska landslaget inför filmen Pentathlon.

pentathlon 2, dolph lundgren

Östtyske Eric Brogar (Dolph Lundgren) har sedan barnsben drillats till en über-femkampare av sin skoningslöse tränare Heinrich Müller (David Soul från Starsky & Hutch). I Seoul 1988 tar han OS-guld i tät strid med sin landsman Jürgen Reinhardt (Daniel Riordan från Klappjakten) som till skillnad från Brogar låtit sig dopas av Müller. Under OS blir han förälskad i Julia Davis (Renée Coleman från Tjejligan) i det amerikanska laget och även om inte kärleken är fullt besvarad, flyr han med henne till USA med fara för sitt liv. I landslagsledningen finns nämligen Stasi-agenter som avfyrar skjutvapen på flygplatsen och dödar en av Brogars lagkamrater.

pentathlon, dolph lundgren

Fyra år senare lever Brogar ensam i Los Angeles och håller sig levande genom att vända hamburgare på en strandrestaurang tillhörande John Creese (Roger E. Mosley från Magnum P.I.). Julia förlorade han redan när Berlinmuren revs 1989. Han fick ett sammanbrott då han inte hade behövt flytt om han vetat detta, och Müller mördade hans far på grund av flykten. När Creese upptäcker vem Brogar är börjar han träna honom och snart är han med i uttagningarna till det amerikanska OS-laget, och väl där återupptas kärleken med Julia. Båda deras liv är snart i fara när Müller och hans män, numera nynazister, är i USA för att utföra ett attentat och äntligen ta livet av Eric Brogar.

pentathlon, dolph lundgren, david soul

Att behöva skriva handlingen på en B-action i två stycken är sällan bra. Storyn bör vara så enkel och självklar att egentligen endast en mening räcker till (så kallat ”high concept”). Skälen till detta är att handlingen ofta är halvt krystad från början, så med fler inte fullt genomarbetade situationer i manuset ökar risken att det blir helkrystat. Pentathlon är en riktigt dålig historia som räddas av den utspelar sig i idrottsvärlden. Även om regissören Bruce Malmuth (Hard to Kill, Nighthawks) inte lyckas andas in någon spänning alls i idrottsscenerna, är de realistiskt iscensatta. Det positiva med att det är en actionfilm och inte en idrottsfilm är just att man inte lagt in några överdrivet spännande situationer, utan det är idrotten som den är mest som vi får en inblick i. För min egen del skulle jag hellre sett att hela filmen utspelades på tävlingsarenan, men så är jag också extremt OS-nördig.

pentathlon 3, dolph lumdgren

Åren har inte heller varit nådiga mot filmen, jag minns att jag gillade den betydligt mer när jag var yngre. Jämfört med modernare actionfilmer blir det lite långsamt mellan varven, det är nästan förvånande att filmen är så pass ny som 1994. En scen som satt kvar på näthinnan var när Dolph fick använda fäktningsvärjan även på liv och död. Det fungerar fortfarande, men jag saknade verkligen att han inte fick använda fler färdigheter från idrotten för att hålla sig vid liv. Handlingen är som sagt redan totalt otrolig så varför inte dra konceptet till sin spets? Det märks att Lundgren tränat med OS-laget inför filmen för han är verkligen i toppform, och springer som att han aldrig gjort något annat. Det är också en ganska krävande roll för att vara han, men som Brogar går han igenom hela känsloregistret med bravur. Mycket sämre, men lika kul att se, är David Soul som kanaliserar Rolf Skoglund i ett Vi hade i alla fall tur med vädret-sammanbrott som pågår hela filmen.

pentathlon dolph lundgren

Pentathlon är egentligen en ganska misslyckad film, men jag tycker ändå att den är okej. Det är en tidig film för underbare Dolph Lundgren, och den skiljer sig från allt annat han har gjort. Att filmen handlar om just modern femkamp känns exotiskt och även om grenen är mer eller mindre säkrad för de två närmaste olympiska spelen, lutar nog mycket kring att detta snart är ett historiskt dokument om en sport som var.

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.