Pearl Jam Twenty – Deluxe Edition

För att salutera Seattle-orkestern Pearl Jams tjugoårsjubileum 2011 gick den före detta rockjournalisten och numera regissören och dessutom bandets vän sedan starten – Cameron Crowe, igenom enorma mängder av gammalt videomaterial från deras karriär. Sällan har ett rockband haft sin historia så väldokumenterad på film, det står att läsa att åtskilliga tusen timmar av filmat material fanns att tillgå. Crowe blandade gamla godbitar med nytt material, kokade ner soppan rejält och till slut var två timmar rockumentär redo för världen. Såväl gamla musiknördar som bandets nyare fans jublar över insatsen.

De gemytliga bandmedlemmarna skildras med värdighet och jag tycker att Pearl Jam Twenty går till historien som en av de allra bästa musikfilmerna och ett prima tidsdokument av grunge-erans storhetstid. Personligen saknar jag egentligen ingenting, allt ligger snyggt på plats, trots att Cameron Crowe inte alls ställer några direkt tuffa frågor. Han känns mer som en polare med en hyllningsfilm, utan några kritiska frågeställningar alls och har istället valt att skildra dessa tjugo år som ett fan och ur ett fans synvinkel. Fullt förståeligt, Pearl Jam Twenty ville nog ingen se som ett reportage ur Uppdrag Granskning. Visst hade några luckor i berättelsen mått bra av att täckas in och jag hade gärna sett dem prata mer om skivorna. Men jag behöver egentligen inte det heller, den här gången räcker det med att få njuta av historien om ett av de bästa och viktigaste banden under två decennier. I alla fall till stor del för mig som omedelbart föll pladask för dryga tjugo år sedan, mycket tack vare texterna och Eddie Vedders röst.

När jag var i sextonårsåldern flyttade jag till en egen lägenhet högst uppe i ett sjuvåningshus med ambitionen att studera, men frestelserna runt omkring tog snart överhanden och det gick naturligtvis åt skogen. Vänner, fester, flickor och idrott i en enda oemotståndlig röra betydde att skolan långsamt fasades ut ur tillvaron och dekadensen tog en tillfällig seger till de höga tonerna av musik. Att man kunde få in så många lustiga människor på 27,5 kvadratmeter var lika vanebildande som fascinerande och jag blev snart varse om att jag var relativt ensam i huset med att tänka så. Med allt det roliga kom ju även en baksida, vilket kunde betyda allt från en nerspydd hiss till vilda hångel i trapphuset av några festdeltagare eller krossade flaskor, som av förståeliga skäl ingen granne i världen med hund uppskattar. I efterhand hade jag såklart önskat att jag kunde skriva att det gick till ungefär som i Cameron Crowes Singles, men så coolt var det tyvärr inte riktigt. Vad har då detta att göra med Pearl Jam? Om inte allt, så åtminstone jäkligt mycket för mitt kommande musiklyssnande.

För första gången i livet förstod jag nämligen hur det kändes att ha ångest på riktigt och jag tyckte att känslorna tonsattes så fint genom banden som stod på rad för oss att upptäcka. Grungen från Seattle hade nämligen nått obygden i ungefär samma veva och slog utan förvarning till med full kraft från flera fronter samtidigt och där stod man hjälplös i stormens öga med känslorna utanpå kroppen, mottaglig för allt. Det tog inte länge innan jag älskade allt med hur det lät, såg ut och hur mjuk flanellen kändes mot min kropp. Ten, Nevermind och Dirt var skivor som blev sönderspelade före, under och efter partajandet och jag fick snart köpa nya fräscha exemplar. De blev kvickt extremt viktiga hörnstenar i den allt vemodigare CD-samlingen, Pearl Jam och Nirvana var mina band och så kände nog de flesta av mina kumpaner och resten av världen också, för den delen. Men även andra amerikanska städer levererade starkt ungefär samtidigt. Blood Sugar Sex Magik, Siamese Dream och Dirty var och är minst lika intressanta skivor. Under MTV’s sista skälvande år som musikkanal med någon betydelse visade de verkligen fantastiska musikvideos som förvandlades till lust till att köpa skivor. All glad dynga från åttiotalet var äntligen borta och i det nya decenniet väntade den bästa och deppigaste musiken jag någonsin hade hört.

Under det tidiga nittiotalet var jakten på nya låtar eller rörliga bilder på bland annat Pearl Jam och Nirvana en svår och ständigt pågående kamp. På vinst och kanske allra mest på förlust beställde man svindyra liveskivor och bootlegs på VHS som hade så grumlig bild och så risigt ljud att det lika gärna hade kunnat vara Kenneth & The Knutters som stod där och rev av en cover på Alive, det hade varit omöjligt att motbevisa. Det var till exempel svårt att se exakt hur kopiöst hög huvudbonad Jeff Ament egentligen hade på sig, man kunde bara ana höjden efter att ha jämfört med bilder från en tidning. En VHS-inspelning av MTV Unplugged med Pearl Jam valsade runt i vänkretsen tills den måste ha upplösts och ej längre gick att finna åter. Nåja, säg den lycka som varar, bistra tider väntade efter ett par år av vin och sång. MTV News meddelade oss att Kurt Cobain skjutit huvudet i småbitar en vecka in i april 1994 och nu blev hypen ännu värre och grunge var numera dessutom högsta mode, innan begreppet självdog strax efteråt. Ungefär där började mitt intresse av någon anledning att långsamt klinga av och nya band kom att fånga mitt öra och hjärta.

När någon reporter frågar Stone Gossard vad grunge betyder blir svaret att han inte använder sig av ordet. Och Eddie Vedder bara flinar åt en liknande fråga. Pearl Jam sket väl i hypen och trots ett allt mer ansträngt förhållande gentemot media och faktumet att de slutade att göra videos så fortsatte de förstås att spela in skivor och turnerade vidare, men jag ställde mig inte längre först i kön vid skivdisken varje gång en ny skiva släpptes. Det är bandet vars medlemmar aldrig reducerades i antal på grund av överdoser, deras historia kanske hjälpte dem att aldrig trilla dit och istället sakta mogna och bara bli bättre. Dock spottar de inte i glaset, särskilt inte kungen av stage diving – Eddie Vedder – som orsakat oro i bandet då han ofta dyngrak klättrat upp i allt möjligt på scenen under konserterna.

När Sony Music nu släpper denna deluxe-utgåva av Cameron Crowes hyllningsfilm Pearl Jam Twenty, varav skiva två och tre tidigare endast funnits tillgänglig via Pearl Jams fanclub – Ten Club, så känns det som att ett helt liv har passerat och inte tjugo år, inte minst vad gäller det bild- och ljudmässiga som här verkligen är toppen att se i jämförelse med mina gamla kassetter. Om man som jag lider av att aldrig ha sett bandet live, är denna box såldes ett utmärkt sätt att ändå få sig en del av kakan på. Även om filmen innehåller väldigt mycket gammalt arkivmaterial så ser de flesta av dessa avsnitt skapliga ut på Blu-ray. De nya konsertklippen ser däremot strålande ut och låter dessutom alldeles förträffligt.

I boxen finner man tre skivor. Pearl Jam Twenty, plus två till med The Who-klingande titlar som The Kids are Twenty och The Fans are Alright. Den första skivan är samma version av Pearl Jam Twenty som finns ute sedan tidigare, med identiskt extramaterial. På den andra, som också är drygt två timmar lång, hittar vi de fullständiga liveuppträdanden som klipptes ned i huvudfilmen, plus lite extramaterial i form av 14 minuter deleted scenes från filmen. Nämnas bör att kvaliteten är extremt skiftande, men jag är bara glad över att få möjligheten att se detta överhuvudtaget. Och skiva tre på drygt 80 minuter är egentligen mest vigd för hardcorefansen, där fokus ligger på Pearl Jams nära band gentemot dessa hyllas och talas ömt om och vice versa. Här ingår också exklusiva klipp och framträdanden. De allra trognaste fansen får ett slags kvitto på att de har en stor del i att Pearl Jam lyckats hålla ihop through these times of trouble.

Trots att jag inte tillhör den skaran längre, men aldrig helt slutade att följa Pearl Jam och alltid har köpt plattorna, så får jag ut massor av att se detta verk. Jag inser att det inte alls bara är nostalgi det handlar om för min del, musiken är fortfarande underbar, lika ösig och älskvärd, det kan inte tjugo år ändra på. Filmen är välgjord, gripande, intressant och Pearl Jam visar att de fortfarande är ett av de allra bästa banden på planeten och att de har en sångare med en unik förmåga att förmedla och dela känslor med sin publik. Att de dessutom verkligen ställer upp för sina fans i vått och torrt är väldokumenterat och något både huvudfilmen och extramaterialet vittnar om. Annars visar konserterna tydligt bandets symbios med publiken och hur nära de står varandra.

När de 2009 släppte sin nionde platta – Backspacer, så var det säkert fler än jag som fick lite av en nytändning och nyfunnen passion för bandet. Hur den lät kom åtminstone för mig som en överraskning med sin oväntade spelglädje som från ett band med nyömsat skinn. Även Eddie Vedders soundtrack till Into the wild blev ett liknande lyckopiller för min del. Ångesten över att jag inte var i Globen sommaren 2012 kommer förmodligen följa mig en tid framöver. Det var Pearl Jams första stopp i Sverige på tolv år och att vi som inte var där missade tre timmar av magi framgår tydligt när man hör och läser om spelningen.

Pearl Jam Twenty tar naturligtvis avstamp ur Seattles musikscen under åttiotalet och från början berättas storyn om hur Pearl Jam bildades efter Mother Love Bones frontman Andy Woods död i spåren av missbruk. Det är fortfarande känsligt för bandet, men de är aldrig rädda för att prata om det trots att saknaden fortfarande är högst påtaglig. En mängd korta intervjusnuttar med bandmedlemmarna synkas med klipp ur arkivet och även en del andra nyckelpersoner lämnar vittnesmål, till exempel Soundgardens Chris Cornell. Vidare får man veta hur det gick till när Eddie Vedder tog flyget från San Diego och samtidigt blev sångare och låtskrivare i bandet och det är en trevlig resa att följa med på som tittare, Vedder är inte direkt jättesvår att tycka om.

Men visst finns det även ämnen som det inte grävs vidare runt och som det inte talas på djupet om. Trumslagarplatsen har varit ett problemområde och de kommer och går, Pearl Jam fixar en ny trummis runt 1998 i Matt Cameron, från då avsomnade Soundgarden, och det är väl egentligen bara Led Zeppelin som inte kunde leva vidare efter att ha förlorat Bonzo. Ingen av de gamla trummisarna får tyvärr komma till tals, vilket jag tycker är lite märkligt. Pearl Jam står dock inte lika starka rakt igenom hela filmen. Tragedin i Roskilde och hur de orkade ta sig vidare genom sorgen är att betrakta som det kanske allra jobbigaste. Även svackor och trubbel då bandet ovälkommet blivit media darlings efter en ovälkommen kommersiell framgång under nittiotalet tas upp när resan sammanfattas. Lika underligt som att trummisarna inte får tala ut, är att Cameron Crowe faktiskt tvärnitar när det börjar hetta till lite grann gällande slitningarna som förekom i bandet när det gick upp för dem att de motvilligt höll på att lämna alternativfacket när media haussade dem som det fulaste man kunde bli, nämligen mainstream och samtidigt ledarna av grungethe movement. Det löste de till synes enkelt genom att sluta sig inom gruppen, aldrig lita på utomstående igen och bara mala på utan att försöka fylla de kommande skivorna med enbart radiohits som många andra band säkert hade skyndat att göra innan skördetiden var över.

Engagemanget som bandet genom åren har visat för såväl den politiska debatten, miljön, orättvisor, mänskliga rättigheter och Ticketmasters biljettpriser lämnas naturligtvis inte heller därhän. Det var på den andra plattan från 1993, som egentligen skulle heta Five against one ur en textrad från Animal, som Pearl Jam började lyfta fram samhällsfrågor och samtidigt visade hur arga de kan låta. Titeln blev sen ändrad till Vs. och det florerade rykten om att den första titeln anspelade på den samtida Rodney King-misshandeln, där fem poliser slog denne sönder och samman vilket senare resulterade i de fruktansvärda kravallerna i Los Angeles. Därmed skulle skivbolaget, enligt ryktet, velat tona ned detta och titeln ändrades, trots att en del exemplar redan getts ut. Albumets konvolut inkluderade även en bild på Malice Green som råkade ut för ett liknande öde i Detroit och fick ett stort utrymme i media.

Bandet framställs onekligen som ett gäng hedersknyfflar som numera är fullfjädrade mysfarbröder med ett lika brinnande musikhjärta som någonsin tidigare. Det låter nästan löjligt att vräka ut superlativ, men man kan inte ta miste på äktheten gällande varken musiken eller trovärdigheten. På scenen syns inte ett spår av någon fejkad närvaro eller slentrian som ibland kan skönjas hos andra band. Hur som helst är det en galet intressant rockumentär på två timmar för alla som hyser minsta intresse för Pearl Jam eller musiken som exploderade ur Seattle med omnejd. All heder till Cameron Crowe som verkligen lyckats få storyn, stämningen och klippningen att sitta så perfekt och inte för ett ögonblick tappa bort det viktigaste med Pearl Jam – musiken och kraften som kommer med den. Fokus ligger på de första tio åren och jag får uppfattningen om att bandmedlemmarna bjuder på sig själva och delar med sig av historien med oss, utan att röja för mycket av deras privatliv som de alltid värnat om.

När det kommer till hur de tre skivorna är förpackade så är jag inte helt nöjd. Fodralet är i bokform med samma storlek som en DVD och har hårda pärmar med skiva 1 och 3 instucken bakom varje omslag. I mitten ligger ett löst häfte med skiva 2. Den senare saknar helt och hållet något som hindrar skivan från att trilla ut och det känns onödigt med en sådan fadäs. Inte heller går ”boken” att stänga, vilket gör ödet ovisst även för de övriga skivorna. Här hade ett slipcase varit ett enkelt sätt att lösa det hela med, så hade jag sluppit använda gummiband. När jag öppnade utgåvan första gången så regnade det ut små pappersbitar på grund av att häftet, med rejält utstickande häftklamrar, hade trasat sönder insidan av ryggen i postgången. Det är kanske inte hela världen, men ändå tråkigt och bör nämnas så bolagen kanske hittar en bättre lösning nästa gång. Häftet innehåller inte heller något utöver en innehållsförteckning och credits. Om man vill fördjupa sig eller är sugen på fina bilder från bandets karriär så finns Pearl Jam Twenty även utgiven på ett soundtrack och i en rejäl bok med samma titel.

Utöver den lite knasiga förpackningen så är det så här man vill att en deluxeutgåva för fansen ska låta och se ut och hade jag kunnat ge den Ten i betyg hade jag gjort så. Toppbetyget utdelar jag först och främst till huvudfilmen och är man inte ett stort fan av bandet och därmed mycket intresserad av extragrejerna, så räcker det gott att bara skaffa sig just den. Jag kan inte rekommendera den nog om du är ute efter gåshud. Köp den.

Disc 1: Pearl Jam Twenty – Filmen plus extramaterial

Mike McCready writing ”Faithfull”

Jeff Ament in Montana

Stone Gossard Seattle driving tour

Boom Gaspar joins the Band

Eddie Vedder house tour

Matt Cameron writing ”The Fixer”

”No Anything”

”Come Back”

Mr. Potato Head – HIDDEN EASTER EGG

Marc Jacobs Story – HIDDEN EASTER EGG

Disc 2: The Kids are Twenty – PJ20 in full performance plus extramaterial

Alive (1990)

Release

Why Go

No Compromise

Garden

Brother (Daughter)

Blood

Indifference

Aye Davanita

Last Exit

Rockin’ In The Free World

Evil Little Goat

Not For You

Do The Evolution

Hidden Track

Thumbing My Way

Given To Fly

Nothing As It seems

Crown Of Thorns

Bu$hleaguer

Faithfull

Let Me Sleep (It’s Christmas Time)

Better Man

Alive (2009)

Walk With Me

Gonna See My Friend

Just Breathe

Of The Earth

Bonus:

”Even Flow” fan tackle

Del Mar ”Porch”

Shadow

Disc 3: The Fans are Alright

Fans on the band (Ten Club)

Fandom – a statistical analysis

”Hard to Imagine”

South America 2005

Last show of Ten Tour, Hawaii

”Hunger Strike” Lollapalooza – HIDDEN EASTER EGG

 

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com