Passion

Brian De Palma har hunnit bli några år över 70 och hans karriär verkar vara minst sagt avsomnande. Efter misslyckandet med The Black Dahlia 2006 och den efterföljande krigsfilmen Redacted som ingen såg, tog han en paus på fem år innan det var dags att återvända till en för honom välbekant genre – sexiga thrillers. Tyvärr visar han inga tecken på att vara på väg upp ur formsvackan.

passion-noomi-rapace-rachel-mcadams-2Christine är den skoningslösa chefen på en reklambyrå som är beredd att göra precis vad som helst för att nå framgång. Hennes underhuggare och högra hand Isabelle ska snart bli varse exakt hur långt hon är beredd att gå. Manipulationer, förödmjukelser och dolkstötar i ryggen leder dock sakta fram mot ett mindre metaforiskt användande av en kniv.

Redan under de första bildrutorna är det tydligt att De Palma velat göra en svalt sofistikerad dramathriller med europeisk touch. Tänk något i stil med Woody Allens Match Point eller Roman Polanskis Frantic. Det är inte överdramatiskt, utan uppbyggnaden får ta sin lilla tid och karaktärerna ska beredas massor med utrymme. Tyvärr blir resultatet inledningsvis nästan sövande, när det inte finns någon riktig styrsel på intrigerna och karaktärerna helt saknar kemi med varandra. Jag har absolut ingenting emot en thriller som låter det ta en timme innan spänningen kickar igång på allvar, men då måste det finnas lite mer än en extremt styltig intrigmakerska och personerna som drabbas av hennes falskspel, att ta fasta på. Tydligen är Passion en remake på en fransk film från 2010 som heter Crime d’amour och utan att ha sett den räknar jag med att det hela sköts bättre där. Annars skulle väl ingen få för sig att göra en nytolkning?

passion03Efter att blodet har fått flyta hamnar vi sedan i något som känns som en stressad Beck-film, där polisen hinner med att arrestera några personer, leta ledtrådar och naturligtvis vara ganska snett ute. Sedan kommer en nästan skrattretande final där allt ska förklaras och ändå återstår tusentals frågor när eftertexterna börjar rulla. När man i efterhand försöker summera filmen känns det som att onödigt mycket tid lades på att under den första timmen ta intrigerna onödigt många varv, när det sedan blev så bråttom mot slutet. Om jag hade vetat mer om vem Isabelle var och vad hon egentligen hade för ambitioner hade det varit lättare att engagera sig i filmen. Om båda kvinnornas relation till charlatanen Dirk hade utvecklats lite mer hade han blivit mer intressant som karaktär, nu blir han enbart något som forcerar berättelsen framåt. Om maktkampen på reklambyrån ändå hade kunnat vara intressant. Den lyckas inte ens ha speciellt mycket erotisk laddning, hur gärna den än vill.

Noomi Rapace har i mina ögon haft en ganska tung start på sin internationella karriär. Hon kämpade tappert med en hopplös roll i obeskrivligt usla Sherlock Holmes: A Game of Shadows och kom inte speciellt långt i Ridley Scotts misslyckade PrometheusInte i någon av filmerna har skulden kunnat läggas på henne och det blir samma sak här. Det är ingen tacksam roll och De Palma lämnar precis som vanligt skådespelarna åt sitt öde. Men det är ju ändå kul att hon får vara med i storproduktioner, för talangen är det egentligen inget fel på. Även Rachel McAdams kämpar på i motvind, men även om jag vanligtvis inte gillat henne sedan Mean Girls, känner jag inte att hon hör till filmens problem.

passion_02Som bäst blir det när De Palma gör det han gillar bäst, nämligen att iscensätta lagom överdrivna spänningsmoment med överdådiga bilder. Här plockar han fram sitt gamla signum från tidigare i karriären med split screen och även om det inte är lika klockrent använt som i exempelvis Blow Out är det ändå kul att se. Vid ett par tillfällen lyckas även gränsen mellan dröm och verklighet att suddas ut på ett intressant vis där Passion hamnar i en märklig skuggvärld. Jag hade gärna sett att mer av filmen fått tillbringat tid där, då hade det nog inte känts lika tråkigt och ihåligt i övrigt. Nu blir det snarare en krock mellan det strama och det expressionistiska som inte fungerar speciellt bra. Precis som The Black Dahlia blir det ett misslyckande, men samtidigt ett inte helt ointressant sådant. Den innehåller ju i alla fall ett mord som Dario Argento hade nickat instämmande åt.

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

2 comments

  1. Instämmer till fullo med denna recension.

    Skönt när någon annan kan sätta ord på vad man själv tycker.

  2. Jag såg den här förra veckan och jag började fundera över De Palmas storhet och om det är så stort. Lever han fortfarande på den där långa tagningen från Snake Eyes och gamla 90-tals rullar?

    Passion kom aldrig igång. Jag ville absolut se klart, mest för att om tiden jag ödslade skulle ha något värde, men alltså….nja. En historia utan riktigt bett, men med en förbaskat bra trailer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.