Parasite

Det är inte den mest unika reflektionen, men att Bong Joon Hos film ”Parasite” snodde fyra tunga Oscarstatyetter (Bästa film, manus, regi och utländska film) kan inte ses som något annat än som en fortsättning på själva filmen, som om filmen var en del i en större konstinstallation. Den mångbottnade, estetiskt fulländade och, ja, utländska, filmen träffade som en välriktad Tae Kwon Do-spark rätt in i Hollywoods allra mest själlösa, ytlighetsfixerade och självupptagna fest till sin egen ära. Det skapade tyvärr också en hype som verkar ha gjort att en del uttalar sig negativt om filmen – ”så himla bra var den inte”, verkar vara ett vanligt omdöme. Det måste vara för att förväntningarna har trissats upp till helt oproportionerliga nivåer, för ja….filmen är ett mästerverk. Men man måste ta den för vad den är.

Jag skulle gissa att de flesta som läser det här redan sett den, men för formens skull ska jag gå igenom vad den handlar om – en familj på samhällets botten, utan pengar, utan social status, boende i en källare, nästlar sig in i en mycket rikare familj, en efter en får de jobb i familjen, som privatlärare, terapeut, chaufför, hushållerska. De har hittat ett enkelt sätt att tjäna pengar, och få gratisluncher – men måste hålla lögnerna vid liv och skada andra för att kunna fortsätta. Det är vad filmen på ytan handlar om. Men jag tror att om jag frågade tio filmintresserade kompisar vad de tyckte filmen handlade om skulle jag få tio olika svar – för precis så många lager och bottnar finns det. Och jag antar att om jag var mer förtrogen med det koreanska samhället skulle jag säkert upptäcka tio till. Men filmen är inte speciellt kulturellt förankrad i just det koreanska samhället, det är snarare en film som talar till hela den västerländska civilisationen – underklass mot rika, dagdrönare mot arbetare, vad är viktigt i livet, och så vidare. Som sagt, ni har säkert redan sett den och bildat en egen uppfattning. Symboliken i framförallt bildspråket är ibland övertydlig, men också häftig – till exempel alla scener där människorna på olika sätt tar form av småkryp, och hur de gömmer sig i källare och under bord och kommer fram när värdfolket inte ser dem.

Det finns faktiskt, för en gångs skull, en logik i att det är just film, regi och manus som vann statyetterna och inte någon skådespelare. Inte för att någon av dem är dålig, tvärtom, men det som gör hela filmen är manuset och regin. Det är lågmält och lite motsträvigt – ibland är fotot som en Wes Anderson-film med formsäkra arrangemang placerade i mitten, ibland som en Hitchcock-tagning med avstånds-foto där det mesta i bilden är form. Inte en ruta i filmen är slumpmässig, eller ogenomtänkt. Varje scen är snygg.

Filmen börjar trevande, men ganska snart har den funnit sin form, och då suger den in tittaren, och man börjar fundera på hur det ska sluta – och slutet är väl kanske det sämsta med filmen, men egentligen, hur kan den sluta på annat sätt? Jag avslöjar inget mer….men det är inte själva upplösningen på historien som stör mig, mer att filmen liksom aldrig slutar, den bara håller på. Man skulle kunna ha klippt väldigt mycket där och fått ner filmen under tvåtimmar-strecket.

Så varför skriver Filmfenix om den här filmen så långt efter premiären då? Jo, för att idag släpps den på blu-ray, och den stora frågan är såklart om den håller för det mindre formatet. Jo – det gör den. Det är till och med en av filmens styrkor, att den faktiskt är väldigt snygg även på din hemma- TV/duk. Bildspråket är bevarat, på blu-ray är även färger och kompositioner snyggt bevarade och ljudet är exemplariskt mixat. Så det finns absolut inget som säger att den här filmen inte ska stå i din hylla. Det här är en film som kommer förlora mycket av sin skönhet om du streamar den, så ett köp tycker jag är befogat. Jag hade förstås förväntat mig en hel hög med extramaterial, men av det finns absolut inget i TriArts utgåva. Det är trist på en film som så många, ändå längtat efter att få äga.

Läs Svante Håkanssons tidigare recension här.

Det är inte den mest unika reflektionen, men att Bong Joon Hos film "Parasite" snodde fyra tunga Oscarstatyetter (Bästa film, manus, regi och utländska film) kan inte ses som något annat än som en fortsättning på själva filmen, som om filmen var en del i en större konstinstallation. Den mångbottnade, estetiskt fulländade och, ja, utländska, filmen träffade som en välriktad Tae Kwon Do-spark rätt in i Hollywoods allra mest själlösa, ytlighetsfixerade och självupptagna fest till sin egen ära. Det skapade tyvärr också en hype som verkar ha gjort att en del uttalar sig negativt om filmen - "så himla bra…

Review Overview

Film
Utgåva

Summary : En modern klassiker som ska stå i hyllan.

70

About Henrik Bärzén

Tittar på både gammal och ny film, men nördar ner mig och skriver helst om sånt som har lite damm på fodralet. Sci-fi från femtiotalet, skräck från trettiotalet, film noir från fyrtiotalet, politisk thriller från sjuttiotalet och monsterfilm från när-som-helst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.