ParaNorman

Min första kontakt med ParaNorman var när jag såg trailern, och vid första anblicken verkade filmen inte vara så intressant. Men efter att ha sett trailern en andra gång började en nyfikenhet att komma fram i mitt undermedvetna. Vilket var tur för det är en bra familjefilm som törs ta upp ämnen som utanförskap, rädsla, föräldrars trångsynthet samt den eviga frågan om vem som egentligen är ett monster.

Filmen är gjord med en form av animerad stop-motion teknik som är så välgjord att mina ögon, och då givetvis även min hjärna, fick för sig flera gånger att filmen var animerad helt och hållet. Helt otroligt vilken teknik och kunskap samt tonvis med tålamod dessa filmskapare måste ha. Skaparna av denna film har även gjort den oscarsnominerade filmen Coraline som jag tyvärr inte har sett… ännu!! Jag känner också igen mig lite grann med karaktären Norman som gillar zombie- och andra skräckfilmer, vilket jag också gjorde i min barndom och som tonåring på det ljuva 1980- och 90-talet då diverse (vålds)filmer fanns att tillgå på VHS. Norman ser och pratar också med döda människor i spök-/andeform och det gör som tur är inte jag.

Precis som i The Sixth Sense kan Norman som sagt kommunicera med spöken, problemet är att ingen i familjen tror på honom då han anses ha för stor fantasi, samt har sorg efter sin farmors bortgång. I skolan är det inte mycket bättre då han anses vara ett freak och blir då mobbad. Efter ett tag blir han kompis med den tjocka ungen Neil som inte heller har några direkta vänner, förutom en tjej med glasögon och hopväxta ögonbryn. Som ni förstår har man verkligen tagit med de stereotypiska rollklichéerna och driver med dessa klichéer väldigt mycket. Även Normans storasyster Courtney och Neils storebror Mitch verkar först vara standardklyschor på tonåringar som bara är ytliga och går runt med telefon i handen (Courtney), samt är muskulösa och tröga (Mitch). Men ju längre filmen pågår så tycker jag att filmskaparna visar att det inte är så, då andra sidor av dessa karaktärer kommer fram. Det finns mot slutet en rolig ”twist” angående Mitch, mer säger jag inte. Tillsammans måste detta gäng à la The Goonies samarbeta tillsammans, där också mobbaren Alvin ofrivilligt kommer in, för att hindra en gammal häxförbannelse som hotar staden.

Jag ondgjorde mig i en annan filmrecension om att referenser till andra filmer mest känns krystat nuförtiden. Det var roligt på det ironiska 90-talet med filmer som Scream i spetsen, men efter att ha sett ParaNorman (och Ted) får jag bita i det sura äpplet och säga att jag hade lite fel. För det kryllar med roliga och rätt hjärtliga referenser till Jason Vorhees, Halloween, Evil Dead, The Sixth Sense, The Goonies och en andra massa filmer i ParaNorman. Då är det bara att kapitulera och erkänna att det är bra, men det uppstår en liten fråga: Vem vänder sig filmen till egentligen? Är det skräckfilmsnördar och deras småsyskon?! Strunt samma, vill ni se en välgjord och rolig film som inte är rädd för att bli lite sorgsen emellanåt och tar upp allvarliga saker som mobbning, utanförskap samt döden är denna film rekommenderbar. Jag kan också slutligen säga att extramaterialet är helt okej, kul att se en gång men inget som man kommer tillbaka till.

 

[small_divider]

Utgåvan innehåller även 3D-versionen som vår recensent inte hade möjlighet att recensera.

 

About Mathias Linder

Är 35-årig filmfantast. Växte upp på åttiotalet med Arnold Schwarzenegger och James Bond. Gillar Charles Bronson och Sergio Leone. Ogillar uttrycket "kvalitetsfilm". Anser att George Lazenby är underskattad som James Bond. Älskar tv-spel, speciellt förtjust Resident Evil-serien. Tycker att HBO gör rätt överskattade tv-serier.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com