Paradis: Kärlek

Jag hade inga planer på att recensera den här filmen. Det var för mitt eget nöjes skull jag gick på bio. Men jag kan inte skaka av mig Paradis: Kärlek och måste skriva några rader om den.

paradis01

Några överviktiga vita kvinnor reser till Kenya för att njuta av unga svarta män. Theresa vill att männen hon träffar ska älska henne på riktigt och förstår inte riktigt de oskrivna reglerna som gäller i semesterparadiset.

Det finns många filmer som berört mig genom åren. Några lämnar mig så snart eftertexterna börjar rulla trots att jag alldeles nyss varit helt försjunken i dess värld. Detta gör inte filmerna på något sätt sämre för mig. Faktum är att jag älskar till exemplel Elefantmannen och Återkomsten som båda är filmer jag släpper och nästan glömmer bort så snart de är slut. Det finns även filmer som gör sig påminda i vardagen när jag hör eller ser någonting som väcker mina associationer, filmer jag kan referera till för att mitt eget eller andras beteende ska få en kontext och kännas mer logiskt. Jag vill ofta återkomma till dessa filmer som inkluderar titlar som Se7en, Magnolia och Överflödiga människor. Men det finns även filmer som hemsöker mig och som inte vill släppa sitt grepp om mig. Obehaget jag känt under filmens gång stannar kvar långt efteråt och kan dyka upp i tankarna i insomningsögonblicket och göra mig klarvaken. Oftast framkallas denna koffeineffekt av BOB från Twin Peaks och annat kusligt men igår fick detta österrikiska drama mig att vrida mig i biofåtöljen. Det har nu gått ungefär 15 timmar sedan jag lämnade biografen och illamåendet jag kände under filmens gång ligger fortfarande kvar som en klump i magen.

paradis03

I början av Paradis: Kärlek finns en scen när Theresa med en banans hjälp desperat försöker förmå en apa att sitta still för att hon ska kunna fotografera den. Det är väldigt komiskt. Men kontrollen hon vill ha återkommer även i hennes sexuella äventyr med afrikanerna. För henne är det viktigt att de rör henne som om de älskade henne. Villkoren för träffarna blir därmed oklara och leder till ett destruktivt självbedrägeri. Trots alla scenerna som gör att jag föraktar Theresa gör hennes kärlekstörst och usla självförtroende det omöjligt att inte känna empati för henne.

Detta är en av filmens starka sidor. Till skillnad från hur Laurent Cantet valde att skildra det i Mot södern (som enligt mig är hans sämsta film och inte på något sätt kan jämföras med hans övriga), där de kvinnliga sexturisterna var eleganta överklassdamer som distanserade mig från dem och fick mig att välja sida direkt, har regissören Ulrich Seidl (Hunddagar) skildrat sexturismen i Paradis: Kärlek med en obehagligt dokumentär kamera där Theresa får vara både offer och antagonist. Det finns inget elegant eller ont över denna ensamstående mamma som hemma i Österrike jobbar med förståndshandikappade. Ändå förvandlas hon till ett monster som skrattar åt och pratar om de afrikanska männen och deras kroppar med sina landskvinnor trots att deras betalda slavar står alldeles intill dem. Men Theresa får även vara ett offer för afrikanerna som vill åt hennes pengar.

paradis02

Det är en uppoffrande roll som Margarete Tiesel gör som Theresa. Med fel publik kan Paradis: Kärlek lätt förvandlas till en film att skrattas åt eller förfäras över av fel anledning. Hon är naken eller halvnaken genom hela filmen och hennes kropp faller utanför ramen för hur de kvinnliga kroppidealen sett ut de senaste åren. Jag hoppas att Seidl inte valt de kvinnliga skådespelarna för att deras kroppar ska chocka och äckla biobesökarna. För mig blir de välgödda vita kvinnorna en symbolisk kontrast när de ligger och solar bakom den tunna linjen som skiljer turisterna från de smala afrikanska männen som vill sälja varor till dem.

Paradis: Kärlek balanserar på gränsen för vad jag vill se i en spelfilm. Under Theresas födelsedagsfirande vill jag bara att scenen ska ta slut. Men Seidl viker sig inte. Han tvingar mig att titta på förnedringen och driver det lika långt som Michael Haneke gjorde i Funny Games, Pasolini i Salò och Ruben Östlund i Play. Jag ser syftet med scenen och inser att den fördjupar tragiken men jag vill inte se det skildras så rått. Å andra sidan hade Paradis: Kärlek kanske inte varit den magspark den är om Seidl panorerat kameran mot tavlan över sängen och nöjt sig med att låta publiken höra dialogen.

paradis04

Det här är givetvis inte en film för alla. Men om man gillar filmer med lite tuggmotstånd och som inte bara ska roa är det en film man ska se. Den är välspelad (Tiesels sorgsna ansikte glömmer man inte), engagerande och har ett bildspråk med symboler som till och med en oskolad åskådare som jag kan förstå. Dessutom har den ett tema med patos och visar hur lågt vi människor kan sjunka när vi inte längre ser på varandra som medmänniskor utan varor som man kan ha nytta av. Andra delen i Ulrich Seidls Paradistrilogi, Paradis: Tro, har premiär 12 april.

Jag är kanske ensam om att reagera så starkt som jag gjorde på filmen. Kanske jag blev så illa berörd för att jag inte hade en aning om vad filmen skulle innehålla. I recensionerna jag läst verkar recensenterna trots lovord ha en ganska kylig och logisk hållning till Paradis: Kärlek. Det enda som hindrar mig från att ge filmen full pott är mina troligen helt obefogade misstankar om att scenen jag nämnt är autentisk på det sättet att Seidl bara letat upp en afrikansk man som kunde ställa upp. Allt för konsten?

 

Jag hade inga planer på att recensera den här filmen. Det var för mitt eget nöjes skull jag gick på bio. Men jag kan inte skaka av mig Paradis: Kärlek och måste skriva några rader om den. Några överviktiga vita kvinnor reser till Kenya för att njuta av unga svarta män. Theresa vill att männen hon träffar ska älska henne på riktigt och förstår inte riktigt de oskrivna reglerna som gäller i semesterparadiset. Det finns många filmer som berört mig genom åren. Några lämnar mig så snart eftertexterna börjar rulla trots att jag alldeles nyss varit helt försjunken i dess…

Review Overview

Betyg

90

About Mattias Berg

Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.