Pandora’s Box

Pandora’s Box är en riktig stumfilmsklassiker som på något sätt personifierar 20-talets Berlin med den frigjorda lössläppthet som man senare har fått se i filmer som Cabaret. Det är även den film som när den återupptäcktes på 50-talet, också återuppväckte Louise Brooks, i efterhand en av stumfilmsepokens största personligheter även om hon i sin samtid var så pass besvärlig och viljestark att hon torpederade sin egen karriär.

Jag vill börja med en liten varningstext. Pandora’s Box är en mer än 80 år gammal stumfilm som tillhör filmhistorien, därför har jag valt att släppa igenom vad som kan anses som små spoilers här och var. Jag kommer inte att relatera hela handlingen men man kommer att kunna läsa mellan raderna åtminstone ungefär vartåt det barkar hän. Därmed så går vi över till själva recensionen.

Pandora’s Box handlar om Lulu som i inledningen av filmen är en slags lyxkurtisan, en hållen kvinna som under filmens gång orsakar undergång omkring sig på grund av sin charm. Bland dem som faller kan nämnas en far och en son, en grevinna och Jack the Ripper får till och med vara med på ett hörn. Filmen bygger på två pjäser av Frank Wedekind, vilka utspelar sig i slutet av 1800-talet men regissören Georg Wilhelm Pabst har förlagt handlingen till någon slags samtid. Jag har inte läst Wedekind men om man ska utgå från intrigen så verkar den ha lite av samma moraliserande hållning gentemot kvinnors sexualitet som Zolas bok om Nana, d.v.s. om kvinnor ägnar sig åt sexuella erövringar så kommer det att sluta eländigt.

Men att beskylla filmen för samma typ av stigmatiserande hållning är som jag ser det att vara lat. Pabst har tagit historien till sig och genom att vända den ut och in, bak och fram och upp och ner, helt och hållet gjort den till sin historia om Lulu. Skälet till detta är att filmen på ett mycket modernt sätt ger alla enskilda individer ett värde och en gråtonsskala. Lulu beter sig emellanåt illa, men andra beter sig också illa mot henne. Hon är enligt filmen formad av en fattig och utsatt barndom. Till och med Jack the Ripper-karaktären får en rejäl dos av förståelse, vilket är förvånande. Hade den här filmen gjorts idag hade han med största sannolikhet gjorts till ett sedvanligt skräckfilmsmonster som ska få symbolisera den rena ondskan/djävulen.

Lulu är som femme fatale betraktat, en rar blomma. Det är hennes oskuldsfullhet, livsglädje och impulsivitet som förför, och de som dras in i hennes trollkrets drabbas av girighet efter det levande hos henne. Behovet av att äga detta naturbarn blir deras fördärv. Det finns mycket riktigt en situation där någon är på väg att bokstavligt köpa Lulu och hon måste ta till alla knep för att behålla sin frihet. Rune Waldencrantz jämför i sin Filmens historia Lulu med Tintomara i Drottningens juvelsmycke och det finns faktiskt likheter. På samma sätt som Tintomara på ett androgynt sätt lockar både män och kvinnor är Lulu målet för attraktion från båda könen och det sägs att Pandora’s Box är den första filmen som porträtterar en lesbisk förälskelse. En annan likhet är att både Lulu och Tinotmara är ett slags naivitetens och naturbarnets företrädare i en värld som försöker äga och manipulera dem.

Av en slump så finns det faktiskt ytterligare en scen som för mina tankar till Almqvists roman och det är Jack the Rippers möte med en ung frälsningssoldat på självaste julafton som fick mig att minnas Anckarströms möte med Adolfine på galgbacken, natten efter kungamordet, även om tonen är annorlunda. Den här scenen vore ganska malplacerad i filmen om man inte medvetet ville ge Ripper-gestalten en mänsklig framtoning. Och därmed frånta honom hans roll som djävulen som kommit för att ta syndarna med sig till helvetet.

Men hur intressant historien än är så hade den här filmen antagligen varit ganska bortglömd idag om det inte varit för Louis Brooks. Hon är Lulu bokstavligt talat. Något hon själv även uppmärksammat och hon döpte faktiskt sin bok om sin tid som skådespelare till Lulu i Hollywood. Brooks var lika levnadsglad som filmens centralgestalt och till slut gjorde hennes bångstyrighet och viljestyrka henne omöjlig i Hollywood. Men Pabst förstod att utnyttja hennes utstrålning. Brooks har sagt att hon aldrig var någon stor skådespelerska hon bara spelade sig själv, men i Pandora’s Box räcker det långt. Hon använder sig av ett minimum av de klassiska stumfilmsmanéren och mimiken. Istället har hon ett småskaligt och nyanserat förhållande till kameran som är riktigt modernt och dessutom står i bjärt kontrast till Alice Roberts till exempel, som mimar på i samtida anda.

En film som spelats in i Berlin i slutet av 20-talet förväntar man sig vara inspirerad av den tyska filmexpressionismen men så är inte fallet. Österrikaren Pabst strävar här efter en mer naturalistisk skapelse. Den här filmen utspelar sig i handfast i verkligheten, även om det förekommer vissa gator, skuggor och mörker. Vad som i övrigt slår mig är att den verkar så modern i klippningen. Tempot mellan hel- , halv- och närbilder kunde varit en film idag. Däremot rör sig själva handlingen lite långsammare och filmen är ganska lång, men det verkar inte vara helt ovanligt på den här tiden.

Och filmen är verkligen ett barn av sin tid även på andra sätt. Den filmades i Berlin under Weimarrepublikens mest dekadenta tidevarv och att Louis Brooks med sin klassiska kortklippta svarta bob och som en levnadsglad amerikansk expat mitt i denna virvelvind av nöjen inspirerade Liza Minelli när hon tog sig an Sally Bowles i Cabaret, kanske inte är så svårt att förstå. Lulu och Louise Brooks förenas i att leva i en hedonism som aldrig bad om ursäkt och även om det ”Roaring Twenties” gick mot sin undergång genom börskrasch och depression, så känns filmer som denna fräschare och modernare än det mesta som skulle komma under de nästkommande 30 åren.

Gamla stumfilmer är kanske inte allas kopp av te, men om man vill ge sig på ett stycke filmhistoria så tycker jag att Pandora’s Box är värd en chans. Den är en film som står sig och som har klarat åldrandet väl. Personligen tycker jag det är något speciellt med så här gamla filmer. Det är en säregen upplevelse att se människor, sedan länge döda, kliva in i ens vardagsrum, rakt ut ur historien som om de 80 årens avstånd inte ens fanns. Och att dessutom få en så pass intressant och välgjord historia serverad samtidigt; det är inte illa.

Den här utgåvan innehåller den näst senaste restaurationen, vilken är ca 130 minuter lång. Häromåret kom en ännu längre, ännu mer restaurerad version men den verkar ännu inte ha släppts i köpformat. I den här versionen har man överlag lyckats bra men det finns enstaka skavanker som verkar bero på ursprungsmaterialet. I akt fyra drabbas bilden återkommande av lite suddigheter, och i mörkare partier blir det ibland väldigt jämngrått. Musiken är nyskriven av Peer Raben som mest är känd för att ha jobbat väldigt nära Fassbinder och är kanske inte det allra bästa jag hört för stumfilm. Utgåvan innehåller två olika versioner, en med engelska och en med tyska textskyltar men det finns ingen svensk text.

About Maria Nystrom

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.