Önskelista till Stockholm Film Festival

Den 6 November rullar Stockholm Film Festival ut sin fantastiska festivalmatta för att bjuda på två veckors kvalitetsfilm runt om i staden. I fredags släpptes de första biljetterna till Céline Sciammas film Portrait of a lady on fire, vilket belönades med stående ovationer under filmfestivalen i Cannes. Regissören Céline kommer även att vara närvarande under en visning då hon tilldelats Stockholm visionary award. Tidigare pristagare under festivalen har bl.a. varit Wes Anderson (2007), Quentin Tarantino (1994) och Yorgos Lanthimos (2015). Celines namn må blekna i jämförelse med tidigare nämnda regissörer men det är verkligen inget dåligt namn för det. Tidigare alster av den 40-åriga fransyskan är bl.a. Tomboy och Girlhood, två mycket kritikerrosade filmer. Nog om vad vi vet om årets festival för än finns det ett femtiotal filmer kvar att avslöjas i programmet. I denna lista har jag radat upp några av de filmer som jag skulle älskat att se i programmet, och som vi borde hålla koll på även fast de inte skulle göra det.

Mariana Di Girolamo som Ema i Ema

Ema

Chilenaren Pablo Larrain (Jackie, El Club) har under de senaste åren skrivit in sig i modern filmhistoria som en ny kreativ kraft. Hans egna berättarröst har satt en unik prägel på hans filmer som hade kunnat genomförts på ett mer konventionellt sätt. Den enda regissör vars narrativ liknar Pablos är Yorgos Lanthimos (The Favourite, Dogtooth). Greken Lanthimos brukar dock skruva upp ”knäpphetskvoten” ytterligare några hack medans Pablo nöjer sig med att höja den lite grann för en mer subtil känsla av skevhet. Personligen är jag mer förtjust i Lanthimos uppenbara skevhet men filmkritiker som sett Pablo Larrains nyaste film Ema hävdar att den på många sett är mer effektiv. Xan Brooks i The Guardian beskriver den som ”ett porträtt av en värld som vi inte vill leva i men som Larrain ändå lyckas övertala oss om att vi gör”. Filmen Ema handlar om en dansare som under luddiga förhållanden förlorat vårdnaden för sitt barn. Under filmen följer vi hennes resa att försöka få tillbaka sitt barn och hitta tillbaka i sig själv. Filmen var med och tävlade i Film Festivalen i Venedig, där den dock blev utan pris.

Det priviligerade överklasshemmet i Parasit

Parasit

Bong Joon-Ho är tillbaka på ett storslaget sätt. Under Cannes Film Festival 2017 blev hans film Okja utbuad av ett flertal upprörda festivalbesökare. De hävdade att Netflix-filmer inte hade något att göra på deras älskade festival och att filmen helt enkelt var för dålig. Några månader senare fattades beslutet att Netflix-filmer inte längre får tävla om det prestigefyllda priset Guldpalmen och där med inte längre visas på Film Festivalen i Cannes. Bong Joon-Ho lät sig dock inte sänkas av detta och endast två år senare var han tillbaka och lyfte just den där Guldpalmen i triumf. Om en tackar ja till en Guldpalmenvinnare på festivalen? självklart! Parasit beskrivs som en Ari Aster (Hereditary, Midsommar) klingande komedi-thriller om ett splittrat klassamhälle i Sydkorea. Filmen har Sverigepremiär så snart som 20 December, ett faktum som talar emot att den skulle visas på Stockholm Film Festival. Men det går ju alltid att väga upp med regissörsbesök? Det är ju trots allt 30års jubileum för festivalen.

Ada i Atlantique

Atlantique

Jag slänger in ett wildcard bland alla de andra relativt namntunga filmerna. Mati Diop heter den lovande regissören bakom denna kritikerrosade, franskproducerade indie-pärla. Filmen utspelar sig i Dakars förort där byggarbetaren Suleiman sliter dag ut och dag in på byggarbetet av ett futuristiskt torn. Hans kärlek Ada när dock en dröm om att lämna det slitsamma livet i Senegal för ett lyckligare liv på andra sidan Atlanten. Atlantique belönades med Juryns Grand Prix under film festivalen i Cannes och har sedan dess även hyllats på film festivaler världen över. Toronto, New York och London är bara ett axplock på andra festivaler där filmen gjort succé.

Den tyska landsbygden i A Hidden life

A Hidden Life

Terrance Malick (Den tunna röda linjen, The tree of life) är en filmkreatör de flesta av oss cineaster har någon form av relation till. Ostig och för allvarsam menar vissa medans andra hyllar honom som en mästare när det kommer till att porträttera känslor. Själv vacklar jag nånstans mittemellan. Karl har helt klart brister och jag tycker att han överlag är överskattad som regissör. När trailern till A Hidden Life kom kände jag dock för första gången på länge, ett sug av att se en av hans filmer. Fotot, berättelsen och tonen kändes allt väldigt lockande. A Hidden Life har omtalats som en episk andra världskriget film, och är det nånting jag är svag inför så är det just episka andra världskrig filmer. Sedan världspremiären i Cannes har Terrance och hans film mer eller mindre åkt på turné jorden runt till olika filmfestivaler. Stockholm kanske skulle vara en lämplig turnébokning?

En ung Shia LaBeauf i Honey Boy

Honey Boy

Minns ni Shia LaBeouf? Nätt och jämnt kanske. Han var den hetaste vi hade för två år sedan men nu har det varit tyst om honom ett långt tag, och det känns redan som hans karriär nått sitt klimax. Kanske beror detta avbrott på grund av att han varit upptagen med att skriva manus till den konstnärliga kreationen Honey Boy. Filmen har av många som sett den refererats till som en smula obegriplig men förtrollande. Filmen handlar om en pojkes stökiga barndom och uppväxt. Manuset är byggt på Shias egen barndom och i filmen spelar han även sin egen pappa som han haft en minst komplex relation med. Honey Boy har beskrivits som en emotionell cocktail av skratt och gråt.

En splittrad familj i Waves

Waves

Kärlek, kärlek och kärlek, så stavas definitionen av det omtalade dramat Waves av It comes at knight-regissören Trey Shults. I filmen porträtteras en afroamerikansk familj i kris. Filmen tar framförallt fokus på deras känslomässiga relationer mot varandra. Hur agerar vi som familj när vi möts av extrema påfrestningar? och hur lyckas gifta par navigera sig igenom kriser? går det ens? Alla dessa frågor kastas mot oss i den känslomässiga berg o dalbana som Waves påstås vara. Filmen har nämnts som en tidig Oscarskandidat och Trey Shults har hyllats med lovord som att han bl.a. är en ”ung och vassare version av Darren Arrenofsky”.

About Svante Håkansson

Jag är en 16-årig kille från Sala med lätt besatthet för alla film-boxar signerade Artificial Eye eller Criterion. Mitt största nöje på fritiden är att springa mellan biografer när det är filmfestival och att försöka se så många oscarsnominerade filmer som bara går.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.