Once Upon a Time in… Hollywood

Så kom äntligen dagen då jag fick se Once Upon a Time in Hollywood. Som ni säkert förstått av vårt sommartema om Quentin Tarantino så är jag ett stort fan. Detta blir hans 9:e film, i december 2015 såg jag hans 8:e film The Hateful Eight, och sedan dess har jag väntat på hans nya film. Som ni förstår var jag väldigt uppspelt, och det kan vara bra att veta att jag inte läst några recensioner innan, jag vill helt enkelt inte påverka min egen bild av filmen.
Så en snabb genomgång av handlingen, året är 1969, Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) är en skådis på väg utför, hans skådespelarkarriär har aldrig riktigt tagit fart trots en del stora roller, hans vän och stuntman är Cliff Booth (Brad Pitt). Rick bor bland kändisarna i Hollywood medan Cliff bor i en husvagn långt utanför stan. Ricks nyinflyttade grannar är inga mindre än Roman Polanski och Sharon Tate (Margot Robbie). I det stora hela är det tre historier, Rick och Cliff och deras karriär, Sharon Tate och hennes liv och The Manson Family.
Så vad förväntade jag mig? Jag försöker undvika förväntningar när det gäller Tarantino. Handlingen i Once Upon a Time in Hollywood kan helt enkelt inte sammanfattas. Inte för att den är spretig, den är ganska sammanhängande för det mesta, men att sammanfatta en Tarantino-film i några meningar är omöjligt. Så ni får nöja er med mina åsikter. Och som vanligt är media missvisande, de belyser ju för tillfället det som är mest kontroversiellt med filmen, dvs saker som berör Bruce Lee, tidigare var det The Manson Family, fokus har lämnat filmen, tyvärr.
Once Upon a Time in Hollywood är genomgående en väldigt rolig film, något som är ganska ovanligt för Tarantino. Den innehåller inte heller några direkt minnesvärda dialoger eller monologer som vi är vana vid. Och överlag innehåller filmen väldigt lite våld något som också är ovanligt. Däremot innehåller den extremt mycket filmreferenser som vi är vana vid. Det är som han har lyckats få med det i varje filmruta, och denna gången refererar han till och med till sina egna filmer och hans fetischism är inte heller bortglömd. Han ser också till att ändra historiska händelser vilket ju inte heller är helt ovanligt.
En ganska stor del av filmen handlar om Sharon Tate, Roman Polanskis fru som blev mördad av The Manson Family. Det är en vacker och välspelad hyllning av Tate som så tragiskt fick avsluta sitt liv i väldigt ung ålder, och Margot Robbie är overkligt lik Sharon Tate. I vanlig ordning är Tarantino väldigt noggrann med detaljerna och han ser till att hylla både sina favoritplatser och favoritskådisar. Det är väl egentligen hans grundtanke med filmen, det är en hyllning till filmer, serier, musik och tv-shower han växte upp med, allt som påverkat honom som person och regissör.
Jag har svårt att smälta filmen känner jag, mina känslor för den ändras hela tiden, men jag lämnade biografen med ett leende på läpparna och det är ju ett bra betyg. Det är en fantastisk film, mitt problem är ju att jag ser hans filmer som just hans filmer, och betygsätter dom sinsemellan. Och det är ju inte rättvist, det är ju fel att jämföra denna filmen med tex Kill Bill, för det går inte. Quentin har skapat nio fantastiska filmer under en period på 27 år och de bör ju betygsättas individuellt. Skådespeleriet och castingen är otroligt bra som vanligt, fotot och kostym är oklanderligt och hans användande av miljöer är magiskt. Så nu sätter jag mig och börjar vänta på hans 10:e och, enligt honom själv, sista film. Obs! Lämna inte biografen innan eftertexterna är slut.
Photos © Sony Pictures Entertainment Inc.

Så kom äntligen dagen då jag fick se Once Upon a Time in Hollywood. Som ni säkert förstått av vårt sommartema om Quentin Tarantino så är jag ett stort fan. Detta blir hans 9:e film, i december 2015 såg jag hans 8:e film The Hateful Eight, och sedan dess har jag väntat på hans nya film. Som ni förstår var jag väldigt uppspelt, och det kan vara bra att veta att jag inte läst några recensioner innan, jag vill helt enkelt inte påverka min egen bild av filmen. Så en snabb genomgång av handlingen, året är 1969, Rick Dalton (Leonardo…

Review Overview

Betyg

90

About Angela Ljungkvist

Angela Ljungkvist
Filmhistorien är magisk. Hollywood gör mycket bra men också mycket dåligt. Fransk film ligger nära mitt hjärta. Skräckfilm är min hatkärlek och jag ser det gärna men med lampan tänd. Älskar 40-och 50-talets filmstjärnor och dess skapare samtidigt som jag beundrar Nya vågens nakenhet. 90-talet är förmodligen det allra bästa årtiondet inom film. Tim Burton är sagolik och Tarantino är min stora kärlek.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.